Månad: mars 2011

Dannyboy – äntligen e-bok!

I ungefär detta nu går följande pressmeddelande ut lite hit och dit:

”Dannyboy & kärleken” i ny e-boksutgåva med extramaterial

Efter fjolårets stora framgångar med de fria digitalutgivningarna av romanen ”Vi har redan sagt hej då” återpublicerar i dag Sockerförlaget Daniel Åbergs debutroman ”Dannyboy & kärleken” som e-bok med nyproducerat extramaterial. Även denna gång får läsarna ladda ner boken helt fritt.

– ”Dannyboy & kärleken” finns fortfarande att köpa i pocket, men jag vill att den ska finnas digitalt också, något den inte gjort de senaste åren. Därför har jag producerat en ny e-bok med ett nyskrivet förord om musikens roll i berättelsen. Texten ackompanjeras av en Spotifylista med 65 låtar som finns med i eller har präglat romanen, säger Daniel Åberg.

Förutom förordet och låtlistan ger även den nya e-boken tillgång till en epilog som klipptes bort från ”Dannyboy & kärleken” före utgivningen 2005.

Den nya e-boksversionen av ”Dannyboy & kärleken” är precis som ”Vi har redan sagt hej då” producerad med gratisprogram och är fri att sprida vidare enligt en Creative Commons-licens.

FAKTA ”DANNYBOY & KÄRLEKEN” (e-bok)
ISBN 978-91-9761-882-3
Format: Epub (version för iPhone/iPad), epub (version för vanliga e-boksläsare), mobi (anpassad för Kindle)
Hittas via: https://www.danielaberg.se

SAGT OM ”DANNYBOY & KÄRLEKEN”:
”En generationsroman med turbointrig.” Arbetarbladet
”Nöjesguiden som roman” Dagens Nyheter
”En medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen.” Helsingborgs Dagblad
”En smått fantastisk historia om två uppfuckade människor i övre tjugoåren” Situation Sthlm
”Helt oemotståndlig i sin underfundiga humor” Upsala Nya Tidning

Hurra hurra säger jag och bockar av en punkt på att göra-listan.

Korkskaft

Det kom en liten beställning på morgonen, och blev tvungen att sticka iväg till lagret och hämta hem en ny kartong ”Dannyboy”-pocketar.

Och alltså, den dag våren 2006 när jag kom på den briljanta idén att packa ner de ursprungligen 5000 exemplaren på högkant i de 45 kartongerna, det måste ha varit en av mina mest idiotiska dagar i livet. För nu, knappt fem år senare, när cirka tio kartonger återstår, hur tror ni att ungefär hälften av exemplaren i de här kartongerna ser ut? Jo, de är vinda, böjda kanske inte av väder och vind, men av vikttryck. Vilket innebär att jag måste lägga dem i press rätt lång tid innan de blir raka igen och går att skeppa iväg.

Särskilt med tanke på att det går i exakt lika många i kartongerna om de paketeras så här.

Det är på riktigt den här gången, hoppas jag.

Jag tror att e-boken är klar nu. Den nya ”Dannyboy & kärleken”-filen alltså, som jag utlovat i uppåt ett år vid det här laget. Satt och pillade lite i går kväll samtidigt som vi inmundigade champagne eftersom vi åtminstone kommit närmare en ny lägenhet då det råder enighet om en byteskedja som placerar oss i en fin 3,5:a vid Helgalunden på Blekingegatan. Dock är kedjan fem länkar lång, så mycket kan hända innan allt är klart. Men vi håller tummarna, och Johanna har redan inrett lägenheten och gett min pappa i uppdrag att bygga matbord.

Fast e-boken var det ja. Jo, den är klar nu, textuellt. Ska bara exportera den till korrekta e-pubfiler och fixa med omslaget och så. Sedan läggs den ut här fritt, men görs även tillgänglig via nätbokhandlarna och biblioteken. Ska bli oerhört skönt att lägga den åt sidan och gå vidare mot nya miniprojekt. För sådana saknas inte.

London och iPad = same same

Så vi kom till London, även om vi i sista stund höll på att stupa på att jag och Johanna hade platser på planet vid en nödutgång. Det var inte tillåtet att sitta med barn i famnen där. Men kunde vi inte sitta någon annanstans då? Jodå, inga problem, sa de och började knattra på datorn i nästan trekvart. När vi lämnade incheckningsdisken var det 14 minuter kvar tills gaten stängde, längst bort i andra änden av terminal fem.

Så vi sprang. Jösses vad vi sprang.

Men vi kom till London. Det gjorde däremot inte barnvagnen, den stod fortfarande i specialbagagerummet på Arlanda när vi landade. Som tur var fick vi låna en liten minivagn av British Airways, som Tage sover sött i just nu, placerad på plats 563 i iPadkön utanför Apple store på Regent Street.

Eller ja, än så länge står vi på gatan bakom Regent Street, kön sträcker sig runt kvarteret. Enligt personalen som går omkring och muntrar upp de väntande fåren är dock killen på plats 562, det vill säga jag, garanterad ett exemplar när vi kommit fram, vilket lär ske vilken timme som helst.

London eller iPad – same same…

Fick samtal från ledsen barnvakt i den tidiga gryningen, hon hade fått magsjuka – jag besparar er detaljerna – men summa summarum så kan vi nu inte åka till London över helgen.

Det är så klart väldigt tråkigt, jag hade sett fram emot Pet Shop Boys-baletten som var resans huvudpunkt, men efter att själv ha tvingats vara ansvarig för Tage en dag i höstas samtidigt som jag hade magsjuka, vet jag vilket helvete det är. Och då behövde jag inte sitta på en buss i tre timmar innan jag var framme vid barnet heller.

Men det här löser ju samtidigt ett problem jag brottats med de senaste dagarna, nämligen hur jag skulle kunna lägga vantarna på en iPad 2 i dag när de släpps, utan att kunna köa personligen. Nu kan jag det.

Frågan är nu: Macoteket inne i stan eller deras butik i Sundbyberg? Eller någon helt annan butik som wildcard?

——

Uppdatering: Eller vad fasiken, vi försöker boka om flyget och ta med Tage i stället! Det blir dock tajt, kundtjänsten på British Airways öppnar nio, flyget går kvart i tolv… Stay tuned.

Tåg i Bergslagen

Vi tar tåget västerut, gör en kort avstickare till Falun för att besöka pappas (farfars) jobb innan vi tar tåget mot Stockholm i eftermiddag.

Att åka till Gästrikland har sedan jag flyttade hemifrån för snart 16 år sedan handlat väldigt mycket om resande. Inte själva färden dit, Sandviken ligger mindre än 20 mil från Stockholm och det går på under två timmar, nej, det är under själva besöken som resorna kommer. Mamma i Sandviken, pappa i Kungsgården, systrarna i Gävle, det blir en hel del logistik som ska klaras av, logistik som inte blir enklare av att varken jag eller mamma har eller har haft någon bil.

Kanske är det därför jag vurmar så för kollektivtrafikens väl och ve, jag har alltid varit så beroende av den för att ta mig någonstans.

Tage sover i sin vagn och jag ser skogarna susa förbi utanför fönstret. Att resa den här sträckan med tåg känns underligt, jag har nästan aldrig gjort det tidigare, Gästrikland är ett landskap man färdas igenom längs riksväg 80, med Gävle i öster och sedan Valbo, Sandviken, Kungsgården, Storvik och slutligen Hofors vid den västra gränsen innan dalaskogarna mot Falun tar vid. Men sedan några år försöker de få fart i järnvägstrafiken, Tåg i Bergslagen, TIB, men om de lyckas vete fåglarna för järnvägsstationerna ligger så långt från där människorna bor, samhällena är byggda med sina ansikten riktade mot riks 80, inte mot järnvägsspåren.

Riksväg 80 byter för den delen namn till E16 snart, ”Europaväg från kust till kust”, Gävle till Oslo, hej då kära riks 80 och järnvägssatsning, här kör vi bil eller möjligen buss fallera.

Nya tider

Vi åker tåg mot Gästrikland, Tage och jag. han fick hög feber i går eftermiddag, vilket lade viss sordin på feststämningen inför resan. Jag inbillar mig att han är lite svalare i dag, tog tempen på honom vid 06.30, bara 38 jämnt då, men han är varmare nu. Förhoppningsvis inte så mycket mer dock.

Han sover i sitt säte vid min sida, rycker till en smula då och då när tåget kränger. Jag gillar inte de här dubbeldäckartågen de har på regionalsträckorna, de är bökiga att röra sig i – särskilt med småbarn – numreringen är bortom all logik och de … nej, jag gillar dem inte. Men vi verkar åtminstone rulla framåt enligt tidtabell.

Skriver det här på mobilen, det funkar ju att mobilblogga nu med nya temat, I’m loving it. Det är för den delen lustigt med de nya tiderna, tillvaron är så spridd, nu ser det ut som att ingen jävel brydde sig om att kommentera min sajtförnyelse i går, men så var det ju inte, det var bara det att kommentarerna, synpunkterna och bilderna (för jo, det kom en sådan) inkom på Twitter och Facebook i stället. De var positiva, men Augustin föreslog klickbara bilder i sidhuvudet. Ska kolla på det.

Vi ankommer till Uppsala nu, Tage rycker till när stoppet annonseras ut. Gotta go.

Titta inte bakåt

Ja, då ser alltså bloggen annorlunda ut. Igen. Temat heter Neutica+ och jag tycker att det är fint. Handen på hjärtat så anser jag nog visserligen att bloggens förra utseende var lite lite vassare, men som sagt, jag fick grav prestationsångest av att behöva bildsätta varenda inlägg, och dessutom behöva beskära bilderna till endera exakt 640×290 pixlar eller exakt 290×290 pixlar för att inte sajten skulle balla ur. Någon automatisering av bildhanteringen gick heller inte att åstadkomma med tillfredsställande resultat.

Summa summarum: Att ha ett utseende på bloggen som krävde betydligt mer av mig rent handhavandemässigt vid ett tillfälle i livet när jag har mindre tid än någonsin att lägga på den, var väl inte så där jättesmart.

Så – hej hej nya bloggutseendet. Nu kör vi, tittar aldrig bakåt utan ser i stället fram emot en ny era där jag kan spontanblogga från mobilen när helst det faller mig in.

Det kommer att bli helt strålande.

Det är alltid mörkast innan det ljusnar fast vi har nog inte sett det mörkaste än

När jag byggde om sajten i vintras var vi i Vittangi, och Tage hade mormor, morfar och mostrar som avlastande barnvakter. Nu är vi hemma och det är sämre med sådan lyx. Alltså – det här sajtombyggandet kan komma att ta några dagar. Och det kan komma att se allt värre ut här under en period innan det blir bättre. Dessutom kommer jag att lägga fokus på att fixa sajten de närmaste dagarna, och inte på att skriva nya inlägg.

Jag har tänkt använda mig av temat Neutica+, som bland annat fina Spotifylåtlistesajten Eight days a week använder, men jag vill pilla och trixa och fixa det efter mitt eget huvud. Detta i kombination med att jag egentligen inte kan särskilt mycket om kod utan bara kör trial and error, gör att det går väldigt sakta framåt.

Men när det är klart. Då!