Månad: februari 2011

Men kontors- och pappersmaterialet då?

UPPDATERAT INLÄGG.

Vi reste en kortis till Polen i går, staden Slubice placerad på den östra sidan av gränsfloden Oder. Mer om det kan man läsa i mitt inlägg på Berlinbloggen, här tänkte jag hålla mig på den västra sidan av floden, i den tyska staden Frankfurt an der Oder, som vi strosade runt i innan vi gick över bron till den polska sidan.

Frankfurt an der Oder är en rätt sömnig stad, cirka 60 000 invånare enligt Wikipedia. I en av stadens två gallerior gick vi in på en bokhandel och kikade runt, det gör vi i princip alltid när vi får möjlighet. De hade det vanliga utbudet när det kom till svenskt, Stieg Larsson längst fram så klart, men också mycket pushande av Lars Keplers ”Hypnotisören” för tillfället. Larsson hade för den delen vid det här laget legat 164 veckor på den tyska topplistan med ”Män som hatar kvinnor”, stod att läsa, den låg nu på plats sex eller sju har jag för mig, Johanna tog en bild, kanske bloggar hon om det på Bokhora.

Hur som helst. Det som alltid slår mig när jag går in i boklådor utomlands fick mig att haja till även här. Det är så mycket böcker! Som sagt, en sömnig stad av Faluns och Östersunds storlek i Tysklands yttersta östkant, och de har en bokhandel i två våningar med bara böcker. Hur är det möjligt? Man måste ju upplåta halva lokalytan till kontors- och pappersmaterial i en bokhandel! Väl?

Det har jag sett på tv höll jag på att säga, när jag menade på Bokia. Och Akademibokhandeln.

——

PS. Ber om ursäkt för bildkvaliteten. Jag bar en son i famnen som den sista droppen vatten. DS.

——

UPPDATERING: Efter iPets kommentar började jag fundera över om vi inte hade pratat om det här ämnet någon gång i DJtv tidigare, det ringde några vaga klockor. Lyckades dock inte hitta något där det här nämns specifikt, men vi är inne på skillnader mellan den svenska och de tyska och engelskspråkiga marknaderna i det här avsnittet, när vi var på besök i Berlin hösten 2009. Check it out vetja!

De svåra trafikproblemen

Jag är ju något av en nörd när det kommer till kollektivtrafik, särskilt spårbunden sådan. I morse fick jag en länk tillskickad mig av iPet till den här helt fantastiska lilla filmen om Stockholm och ”dess svåra trafikproblem”, och hur de ska lösas genom en ökad satsning på allmänna trafikmedel.

Det fina i kråksången, eller tragiska om man så vill, är att filmen ”Den förlorade melodien” är producerad av Svenska Lokaltrafikföreningen år 1957, och jämfört med dagens situation ser trafikbilderna som visas i filmen närmast idylliska ut. Med det menar jag inte att det är en löjlig film, snarare tvärtom, eftersom kollektivtrafiken byggts ut endast sporadiskt sedan mitten av 1950-talet, om man bortser från tunnelbanans blå linje, vars förorter inte existerade vid den här tiden. Biltrafiken har dock under samma period ökat dramatiskt.

Ni kan ju själva räkna ut resultatet av den ekvationen.

Teknik ska ju hjälpa, inte stjälpa!

Alltså det här med att jag måste ha en bild till varje blogginlägg för att den nya designen på bloggen ska fungera ordentligt, det bidrar inte alltid till kreativiteten, kan jag säga. Och eftersom jag inte hittat något sätt att få temat jag valt att använda sig av en standardbild när jag … ja säg befinner mig på stan och kanske vill plita ihop något snabbt via mobilen och därför inte kan fixa med bild på det sätt som krävs – nej, iPhone saknar inte brister – ja, då känns det en smula surt.

Ville bara säga det.

Med stora krafter följer ett stort ansvar

UPPDATERAT INLÄGG.

Bokrean är igång! Eller ja, åtminstone på nätet. Eller ja, åtminstone så är förhandsbeställningarna igång på nätet. Bokus öppnade portarna redan i tisdags, och Adlibris i går, och utbudet och priserna är väl som vanligt snarlika med vissa avvikelser åt olika håll. Mina egna priser – jag har valt att ha med båda mina romaner i rean i år – är 19 kronor för ”Dannyboy & kärleken” både hos Adlibris och Bokus, och ”Vi har redan sagt hej då” går för 69 kronor hos Adlibris och 72 kronor hos Bokus. Same same, just slightly different.

Hur ser reorna ut på nätet rent allmänt då? Om vi säger så här:

Jag har alltid haft ett väldigt bra samarbete med Adlibris, ända sedan ”Dannyboy” kom ut i pocket och jag startade mitt vingliga miniförlag för snart fem år sedan har jag bemötts otroligt bra av deras inköps- och marknadsavdelningar, men det går samtidigt inte att blunda för hur sajterna ser ut. Adlibris har genomgått väldigt få förändringar genom åren, vilket säkert beror på att de har ett stort marknadsövertag gentemot konkurrenten, men där Adlibris ofta känns omodern, är Bokus sajt år 2011 rejält mer inbjudande och användarvänlig. Reafliken är inget undantag. Jag älskar att man på förstasidan för exempelvis skönlitteraturrean hos Bokus i vänsterfliken genast ser hur många titlar det finns på rean inom alla genrer och att man med ett knapptryck kan filtrera ut vilka böcker som exempelvis är särskilt väl anpassade för 9-12-åringar, vilka romanserier som finns på rean, vilka reatitlar som puffas för med bokvideos (min är en av dem!), vilka som har recensioner, vilka som är på svenska respektive engelska och så vidare. Klickar man sedan ner sig ett steg, och exempelvis väljer ”samtida skönlitteratur”, ändras filtreringssiffrorna i vänsterfliken och fokuserar enbart på samtiden, och att man sedan kan fortsätta att klicka sig neråt i hierarkin tills man når exakt de sökriterier man själv vill ha. Smart, enkelt och på intet sätt störande om man bara är ute efter att bläddra igenom hela utbudet utan en massa lullull.

Hos Adlibris då? Tja, där kan man välja genre samt använda en sökruta. That’s it.

Kom igen nu Adlibris, bättre kan ni. Innan nästa års rea drar igång vill jag se en rejält moderniserad sajt som lockar till nya läsarupptäckter på samma sätt som Bokus numera gör. Ni må vara etta på marknaden, men med stora krafter följer också ett stort ansvar, som Spindelmannens farbror sa.

——

UPPDATERING: Och som om de inte hade nog att göra på Adlibris efter att jag beordrat dem att bygga om sajten, kommer nu på eftermiddagen nyheten att företagets två kvarvarande grundare, Pär Svärdson och Fabian Fischer, lämnar företaget. Svensk Bokhandel har hela storyn och analysen.

DN Bok, boktorsken och jag.

Alltså, har den en gång så stolta (nåja) satsningen DN Bok i princip dött sotdöden? I skrivande stund toppas denna flik på DN Kultur av ”Familjen Larssons svar till Gabrielsson” och ”Lapidus knyter ihop sin trilogi”, vilket visserligen är två fina litteraturnyheter, men de är skrivna den 26 respektive 27 januari, vilket väl är att tänja på begreppet ”nyhet” lite långt.

Längre ner i flödet dyker visserligen färska recensioner och nyhetsartiklar upp, men om jag tillåts sia om sidans uppbyggnad utan att ha någon egentlig koll skulle jag säga att de hamnar där per automatik, medan de två topptexterna lagts in manuellt, och således stannar där tills någon kommer på tanken att byta ut dem.

Visserligen är det så att antal klick är rätt få när man kommer två underavdelningar ner på en sajt, men det handlar ju om att vårda sitt varumärke också. I pappersupplagan har DN Boklördag på kort tid blivit en etablerad institution på lördagar bland litteraturälskare. Nätmotsvarigheten framstår just nu som en oäkting ingen vill kännas vid.

När DN Bok lanserades lagom till bokmässan 2008 skrev jag följande i bloggen

Behagar de uppdatera den ordentligt så känns det som en välriktad satsning i tiden (internet är ju det nya svarta, ni vet).

och det känns ju fortfarande som en tanke.

Och på tal om mitt inlägg från 2008 – i slutet nämns att Jonas Thente i en ironisk släng till Bokhora ville döpa DN Bok till Boktorsk, ett domännamn som vid den här tiden ägdes av vår vän Fredrik. Han verkar dock ha slutat betala fakturan, för när jag kontrollerade boktorsk.se i går kväll fanns den tillgänglig för köp.

Inte nu längre.

Femton minuter räcker inte

Jag har aldrig varit någon novelläsare av rang, vet inte exakt vari mitt problem består men jag tror att det handlar om att jag har svårt att fatta tycke för en berättelse direkt, jag vill låta saker sakta växa sig in i mig. Att bara stiga rakt in i en värld och ta del av ett begränsat skeende och sedan pang bom tjong är det över, nej, det är inte riktigt vad jag längtar efter när jag läser.

Man skulle också kunna påstå att det handlar om att jag är korkad. Att jag inte klarar av att in för många intryck på för kort tid. Kanske är det så.

Men oavsett orsak – det här är ett grundproblem i mitt läsande som jag alltid har tampats mot, och under rådande omständigheter gör det läsningen av Alice Munros ”Kärlek vänskap hat” än svårare. För om det är något som mitt snart årslånga föräldraskap har fört med sig, så är det att ögonen aldrig orkar hålla sig uppe mer än tio, kanske femton minuter efter att sängläsningen inletts. Då Munros noveller ligger på 30-40 sidor vardera, räcker inte den tiden för att läsa en novell per kväll, inte ens en novell på två kvällar, snarare tre eller till och med fyra om tröttheten är extra stor. Alltså ligger jag där i sängen, funderandes över vad jag läste senast, vem huvudkaraktären är i den här berättelsen, om det var i den här eller i den förra som det var en kvinna som mindes att hon som barn haft en vän vars pappa byggde brunnar, om jag ska bli tvungen att bläddra tillbaka för att förstå vem Queenie är, vem hon har rymt med, om det ens var hon som rymde eller om det var någon i förra novellen.

Ja, och så vidare.

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.

Sparlåga

Jag fick magsjuka i går, kanske var det lördagskvällens pizza till Melodifestivalen, kanske var det bara Tyskland, har varit magsjuk tre gånger sedan vi kom hit i höstas, det hör inte till mitt normala magrutiner. Irriterande.

Sov mig igenom större delen av gårdagen. Börjar väl så sakteliga återfå livsandarna i dag, även om jag fortfarande känner mig skral, skör och går runt med en vagt molande magvärk, något som inte direkt passat så bra ihop med att Tage haft en av sina mest klängiga och griniga dagar i mannaminne. Men men, allt ska väl inte vara en dans på rosor jämt. Och just nu sover han sött i alla fall.

Det är mycket familjeliv här nu. Det är sådant livet är just nu. Familjelivigt.

En lördag i livet

Då det råder halv storm i Berlin i dag firar vi min 36:e födelsedag i hemmets lugna vrå, Tage har med den äran ansvarat för tårtbaket och snart är det dags att hugga in. Under tiden som vi inväntar gasugnen kollar vi på Bambusersändning om journalistens (t)roll i framtiden och bygger lego. I kväll ser vi Melodifestivalen på SVT Play. Mycket webb-tv blir det.

Under belägring

UPPDATERAT.

Natten till i går förekom det kraftiga kravaller här i Friedrichshain, till följd av att ett av områdets ockuperade hus tömts på ockupanter av polisen på ett hårdfört sätt under onsdagen. Runt 80 ungdomar greps, och ett 60-tal poliser skadades i bråken, med rätt omfattande skadegörelse som följd. Johanna Paues har några bilder från morgonen då tömningen skulle genomföras, och engelskspråkiga The Local har mer om omständigheterna kring de nattliga kravallerna och efterspelet.

Hur som helst. Nu på fredagseftermiddagen har läget trappats upp igen. När vi kom hem vid 16-tiden var vårt gathörn vid Boxhagener Straße/Holteistraße invaderat av ett drygt tiotal piketbussar, och ett femtiotal poliser stod uppradade längs gatorna. Snett emot vårt kvarter ligger nämligen ett annat ockuperat hus där invånarna verkar ha planerat fest, entrén till gården är prydd med ballonger och ur högtalare i fönstren brassas ”Internationalen” ut på full volym. Några av ockupanterna hade omringats av ett tiotal poliser utanför närbutiken i vårt gathörn, och samtidigt som vi passerade slet sig en av ungdomarna loss och sprang för glatta livet iväg från polisringen, vilket ledde till ett visst tumult. Polisen gjorde dock inga större försök att följa efter honom.

Jag var sugen på att ta lite bilder nere på gatan, men polisernas väldigt bistra miner gjorde att jag väntade tills jag kom upp i lägenheten och kunde gå ut på balkongen istället. Tyvärr syns inte gathörnet där poliserna står och trycker, några kan dock skymtas borta vid den ballongprydda entrén till ockupanternas gård.

Om ett par timmar ska vi iväg till familjen Paues/Darlington på middag. Får väl se hur läget nere på gatan är då.

——

Ockupanterna är för övrigt rätt moderna av sig. Några av de mer kända ockuperade husen har egna hemsidor, däribland Rigaer 94 här i Friedrichshain och Köpi i Mitte.

UPPDATERING: Nej, när vi kom ut strax före halv sju på kvällen hade piketbussarna åkt och allt var frid och fröjd. Mycket väsen för ingenting, helt enkelt.

Snart flyttar han hemifrån

Jag ska åka till Sverige i dag, fixa en del administrativt jox under dagen och gå på Elibs tioårskalas på kvällen, sedan ta bisarrtidigflyget tillbaka i morgon bitti, 06.30 från Skavsta. Joråsåatt, vill man resa tur och retur inklusive flygbuss för under 500 kronor, då är det så man får göra. Bussen från Centralen går 04.00. Längtar redan.

Det ska bli skönt med lite egentid, men återigen, det är inte särskilt roligt att vara ensam längre. Men som tur är kan jag ju kolla på det här klippet om och om igen när suget efter Tage blir för stort.

Kvinnor mellan 30-39, det är grejen.

Ah, älska statistik! För drygt ett år sedan dök jag ner i Adlibris försäljningsstatistik gällande ”Dannyboy & kärleken”, och nu tänkte jag att det var dags att kolla in ”Vi har redan sagt hej då” och jämföra lite också.

Så, vilka är det som köper mina böcker, hur gamla är de och var bor de?

Ja, bilden är rätt så entydig gällande båda romanerna. Så här ser könsfördelningen ut för ”Dannyboy & kärleken” …

… och så här ser den ut för ”Vi har redan sagt hej då”:

Så gott som dött lopp, skulle jag vilja påstå.

När det gäller ålder på de som köpt böckerna, ser det ut så här för ”Dannyboy & kärleken” …

… och så här för ”Vi har redan sagt hej då”:

Här kan man se en viss skillnad, ålderskategorin 30-39 år är mer dominant när det gäller roman nummer två, även om den leder för min debutroman också. Det kan man väl tolka på två sätt, tänker jag mig. Dels så riktar den sig till en lite äldre publik, och dels har de som köpte första boken när den var ny och därefter har köpt tvåan hunnit bli äldre, och kanske tagit sig upp till nästa ålderskategori. Man kan ju här lyfta ett varningens finger en smula, och peka på att min publik är åldrande, vilket anses dåligt i de branscher där det gäller att sälja reklam. Men nu har jag ju inga annonsplatser till salu, och väljer istället att se med tillförsikt på att jag är stark i den målgrupp som har börjat rota sig och skaffa penningkapital. Dessutom är det ju så att ”Dannyboy”-statistiken handlar om en pocketbok, och ”Vi har redan sagt hej då” om en bok i mjukband, som kostar betydligt mer. Att fler äldre köper en sådan är inte så konstigt. När roman nummer två kommer i pocket torde ålderskategorin 20-29 göra ett starkare intryck. Hoppas jag.

När det gäller Adlibris sätt att visa hur en bok har sålt rent geografiskt blir jag ärligt talat inte klok på deras statistik, men om jag tyder den rätt så har ”Dannyboy & kärleken” sålt bäst i relation till hur många som bor länet i Uppsala, Stockholms och Västra Götalands län, i fallande ordning. Sämst i förhållande till befolkningen har den sålt i Norrbottens, Gävleborgs och Kronobergs län, vilket man ju kan tycka är en smula olyckligt då Gävleborg är mitt hemlän, och Norrbotten min hustru Johannas. Inget profet i min hemstad, således. När det gäller ”Vi har redan sagt hej då” ligger Stockholm i topp, följt av Gävleborg och Skåne. Varför de verkar sky roman #1 som pesten i mina hemtrakter men gilla roman #2, är för mig en gåta, särskilt om man betänker att huvudpersonen i ”Dannyboy” faktiskt kommer därifrån, och en episod utspelar sig i Sandviken. Sämst har det gått hur som helst gått för roman nummer två i Norrbottens, Jämtlands och Gotlands län. Johanna har en del att jobba med i hemtrakterna, utan tvekan.

När jag twittrade lite om den här statistiken i går fick jag en reply från en kille som hade laddat ner boken från sajten, och bad mig ta det i beaktande i statistiken. Jag svarade att siffrorna ju bara gäller Adlibris försäljning av den fysiska boken och inget annat, tog man med de digitala nedladdningarna skulle nog bilden se helt annorlunda ut. Med det menade jag lite slentrianmässigt att det troligen skulle bli en helt annan könsfördelning om jag hade digitala siffror att tillgå, eftersom killar har en tendens att ta till sig ny teknik tidigare. Men faktum är att jag inte längre är helt säker på att det stämmer. För det finns faktiskt en e-boksversion av ”Vi har redan sagt hej då” tillgänglig hos Adlibris för försäljning också, och även om statistiken haltar betänkligt då den bara sålt i ett fåtal exemplar i det formatet (e-boken går ju också att ladda ner helt fritt från min sajt) – så har faktiskt samtliga e-boksköp gjorts av … ja just det, kvinnor.

Slutsats: Kvinnor mellan 30-39, det är grejen.

Framtida mål: Förmå killar att upptäcka mina romaner också. Och norrbottningar.

——

UPPDATERING: Får ett sms från en vän som verkar vilja förbli anonym, som stilla påpekar att det inte finns något ord som heter dykte, vilket jag som sömnbristande utlandssvensk hade råkat skriva i inläggets första mening. Mitt svar:

Nähä, det kanske det inte gör, men det borde göra det!