Månad: februari 2011

Bloggerier

Jag har lite skaparångest. Bloggen känns oengerad för jag känner mig oengagerd, inte på bloggen specifikt utan allmänt, jag är en enda stor bebiskoma utan tankar och idéer.

Dessutom stryper tyvärr den nya bloggdesignen mig. Jag gillar den verkligen, tycker den är snygg, men den kräver en bild till varje inlägg. Och den kräver att jag sitter framför datorn när jag fixar in bilderna, det går inte att ordna via mobilen. Och att tekniskt höja bloggribban när min föräldraledighetstillvaro med en son klängande i benet 24/7 kräver mer enkelhet än någonsin i mitt liv, var kanske inte helt genomtänkt.

Så jag nojar lite över vad jag ska göra. Fortsättning följer.

Kajstopp

Det blir inga betyg över hela linjen i UNT. Efter försöksperioderna med att först ha betygsatt alla sorters kultur i en månad och sedan inget i en månad landar man nu i att betygsätta enbart filmer och skivor, de kajor som före försöksperioderna delades ut till konserter och shower slopas. Samtidigt plockar man in en superkaja och en surkaja, som ska användas när något utmärker sig rejält åt endera hållet.

Jag tycker, föga förvånande efter mina tidigare inlägg i ämnet, att det är ett trist beslut. Hela min argumentation går ut på att jag inte tycker att man kan göra skillnad på kultur och kultur, men nu kvarstår rågången – en film anses kunna betygsättas, en roman det inte. UNT:s kulturchef Lisa Irenius medger i en krönika i dagens tidning att hon helst tagit bort även musik- och filmbetygen och därmed skapat konsekvens, men anger vanans makt som skäl att behålla dem. Nu blir det en klassisk lagomlösning i stället – skala bort några sorters betyg, och förutspå att alla nog är borta inom tio år.

Jag ska inte bli långrandig – jag har en förkyld bebis som klänger i mitt byxben – men en sak jag tycker är konstig är argumentet att sidorna syntes bli för jämntjocka när man satte kajor på allt, 80 procent av betygen som delades ut var treor och fyror. Men är det inte så verkligheten ser ut? Det mesta som ges ut och som man på en tidningsredaktion väljer att lyfta upp till en recension ligger ju där, inom ”bra till mycket bra-spannet”? Nu blir det som att man försöker dölja att majoriteten av det som ges ut inom olika kulturyttringar håller en rätt så genomgod kvalitet, och i undantagsfall är riktigt bra eller rent ut sagt uselt.

Även Medievärlden har en text i ämnet.

Ambivalens

Vi är i bostadsbytarfarten, måste ha större, 55 kvadrat räcker inte på långa vägar när Tage sätter fart på dagen, jag får smärre sammanbrott dagligen av det myller av saker, papper, böcker, prylar, böcker, böcker som upptar varenda millimeter här inne.

Människor som ska komma hit och kolla, lägenheter vi ska iväg och syna, runt i stan, studera, fundera, väga för och emot, tro att något är klart och så nähä så tystnar människan, trots att hon verkat så löjligt på och har sedan inte ens vett att bara mejla tillbaka och säga nej tack.

Att människor har så lite hyfs i kroppen förvånar mig ständigt.

Men nu har vi en i princip lika bra lägenhet på gång. Men den är dyr, ack så dyr, närmast en fördubbling av vår nuvarande hyra. Är det värt det? Jag vet inte.

Jag har alltid sett mitt boende som rätt sekundärt, tycker att det är viktigare att det ligger på rätt plats än att lägenheten i sig är fantastisk, skrev på kontrakt till min förra lägenhet vid Odenplan innan jag ens sett den, hade inte ens sett foton, bara fått planritningen beskriven för mig över telefon. Men hyran var låg, storleken helt okej och den låg hundra meter från Odenplan. Det gick liksom inte att säga nej, hur osedd den än var. Och jag kom också att trivas finfint.

Men livet är annorlunda nu. Vi är tre som ska med i ekvationen, längre fram kanske fyra, och det är förhoppningsvis ett boende för oöverskådlig tid framöver.

Nej, jag tror inte att det är värt det. Eller?

Ååååh.

Lite om bokrean, trots allt.

Två år i rad har jag och Johanna levererat DJtv–avsnitt där vi ställt frågan Är bokreans saga all? Trots det fortsätter rean att tuffa på, dock kanske inte i all sin tidigare glans.

Hur som helst. I år blir det inget sådant avsnitt, vi är ju i nuläget särdeles dåliga på att producera tv, men vill man så kan man höra Johanna prata bokrea – som ju börjar i morgon – i dagens ”P3 populär”. Och det vill man ju! Hon håller låda i programmets andra timme, det vill säga efter klockan elva.

Hej hej nya tillvaron!

Måndag den 22 maj år 2000 började jag arbeta på TT Spektra. Mer än ett decennium sedan, nästan en tredjedel av mitt liv.

Men allt har sin tid. Därför har jag valt att säga upp mig från min anställning på kultur- och nöjesredaktionen. Den 1 mars sker uppsägningen officiellt, men jag hörde att det aviserats i jobbets veckoinfomejl i fredags, och är det ute där, är det väl lika bra att offentliggöra det här också.

Vad ska jag göra nu då? Vet inte exakt faktiskt. Jag tänker mig en frilanstillvaro där jag kombinerar journalistik med författande med förlagsarbete med olika nätprojekt med … ja, vad vet jag, jag känner mig öppen inför det mesta. Jag hoppas kunna hålla mig inom den kulturella sfären, men även vidga mig och skriva mer om teknik och internet, det har alltid varit rätt stora intresse- och kunskapsområden som jag aldrig gjort något av på det professionella planet.

Varför väljer jag då att säga upp mig från en fantastisk redaktion, där jag haft enbart roligt under alla år, där jag har träffat några av mina bästa vänner, där jag kommer att sakna mina arbetskamrater varje dag? Tja, kanske just därför. Jag har haft det så bra där. Jag har blivit bekväm, och det i kombination med att jag alltid har varit en trygghetsknarkande person har gjort att jag inte har utmanat mig själv utan i stället suttit still i båten. Inget fel i det i sig, men jag har blivit en annan de senaste åren, och det är hög tid att den förändringen även avspeglar sig i mitt arbetsliv.

Känns det läskigt? Inte riktigt ännu, jag är ju fortfarande föräldraledig och tänker mig en mjukstart in i den nya tillvaron, men visst, klart det kommer att vara annorlunda att inte ha en stadig och helt okej lön som tickar in på kontot per automatik varje månad.

Helt överger jag dock inte TT Spektra, vare sig på det privata eller yrkesmässiga planet. Jag skriver sedan i höstas en krönika om nätet och teknik en gång i veckan på frilansbasis, och det ska jag så klart fortsätta med.

Så. Det var det det. Jag ersätts på redaktionen av Sara, som redan vikarierat på min plats och som jag arbetade sida vid sida med förra året. Jag kan inte tänka mig en finare ersättare, hon är banne mig bättre än vad jag är.

Lite konstigt känns det. Men också väldigt roligt.

Hey ho here we go.

——

Bilden? Tja, det är inget speciellt med den, mer än att det var den äldsta digitala bild jag hittade på mig själv, den togs i november 2002 när jag hade jobbfest i min dåvarande lilla etta med kokvrå vid Gullmarsplan.

Och så flyter tiden fram

En sådan där helg när tiden flyter förbi.

Jag har inte hunnit läsa DN Boklördag, försöker hinna göra det även när vi är utomlands men den här helgen … nej. Jag samlar på mig länkar, texter jag vill läsa eller gå vidare med, den här recensionen av livet med en Macbook Air till exempel, den här artikeln om Pet Shop Boys kommande balettuppsättning som vi ska gå på sista helgen i mars i London till exempel, det här ”Tillbaka till framtiden”-spelet för iPad till exempel – om jag hade en iPad alltså, jag inväntar ju #2 – och den här mastodontgenomgången av Wireds stora artikel från 1997 om hur det krisande företaget Apple ska räddas, sedd med 2011 års glasögon.

Till exempel.

Men inget har hunnits med. Tiden flyter förbi, ägnas åt barn- och hushållsrelaterade göromål, i dag flyger vi till Stockholm, lägenheten bör väl städas först, tvätten vikas och plockas undan, barnet barnet barnet, han är i en sådan där klängig period nu, bryr sig föga om oss när vi sitter vid hans sida på golvet men så fort vi flyttar oss en meter bort, vid skrivbordet där datorn står utom hans flinka fingrars räckhåll är han genast där, sliter i jeansen, hänger i benet, klänger, drar, sliter och gnäller gnäller gnäller så det skär i öronen och det är bara att ge upp, ner på golvet igen, sitta med, försöka leka med legot men vips så har han tappat intresset för en igen, försvinner iväg för att ratta om inställningarna på stereon och man tänker bra, där kan han stå och pilla, jag ligger kvar här på golvet men läser lite tweets i telefonen så länge men ögonblicket han ser den är han blixtsnabbt där igen, drar, sliter, gnäller gnäller gnäller och man lägger undan telefonen, ligger där och gör ingenting med sin vinhuvudvärk för man såg Melodifestivalen på SVT Play hos familjen Paues/Darlingtons i går kväll och drack väl kanske ett glas vin för mycket och klockan är bara 06.55 än och så länge man betraktar honom i sin sysslolöshet är han nöjd och kan gå tillbaka till stereon och trycka på knapparna, ratta om volymen, pilla lite.

Och så flyter tiden fram i ett virrvarr av pusselbitar, lego, spännande sladdar och sönderslitna/uppätna tidningar som råkat hamna i blickfånget.

Nu satsar vi oss ur krisen, hörni.

Jag har ju gjort mig lustig över det här några gånger, senast i helgen, men kors i taket, kolla vad Svensk Bokhandel skriver två texter om i dag – Akademibokhandeln medger att de senaste årens hårdare satsning på bästsäljare och färre böcker av olönsam art – mindre akademi och mer bokhandel som förre chefen Ulf Lindstrand sade i en kritiserad intervju för några år sedan – inte varit så lyckad. Nu blir det åter satsning på ”den välsorterade bokhandeln med fokus på kvalitet och information”. Akademibokhandeln ska också fokusera mer på allmän facklitteratur och kommunikation med omvärlden för att betona läsningens betydelse.

Hurra! Hoppas att Bokia snabbt följer efter.

Under the dome

Jag sitter i fejktropikerna med datorn i knät i mina nyinköpta tjejshorts och håller på med internet. För samtidigt som svenska journalister låste in sig i Big brother-huset för att under ett dygn leva rövare tog vi tåget, ersättningsbussen och slutligen Tropical Islands-bussen sex mil söderut från Berlin där en gigantisk hangar slagits upp på ett fält. Utomhus är det just nu -1,8 grader, här inne 27,2 med en luftfuktighet på 48,6 procent. Ursprungligen var hangaren tänkt att husera bygget av luftskepp, men när det gick i stöpet redan på planeringsstadiet: Hello Tropical Islands.

Det är utan tvekan en underlig plats, ett Thailand i miniatyr med egen regnskog och vad som sägs vara världens största pool. Enligt Wikipedia sitter vi nu och lullar till (oroa er inte, det här skrivs på onsdagskvällen) i världens största byggnad ”without supporting pillars”, vad nu det kan tänkas heta på byggsvenska. Rymden ovan är onekligen spatiös, och ja, det känns faktiskt som att vara på ett all inclusive-hotell i Sydostasien, även om jag visserligen aldrig besökt ett sådant. I morgon – läs i dag – ska jag ta ett dopp med Tage redan före frukost. I dag – läs i går – fick han uppleva sand mellan tårna för första gången. Reaktionen var … avvaktande. Jag räknar med mer entusiasm i morgon.

Läs i dag.

Så som i en spegel

Nej, någon spegel av samtiden är väl ändå inte Elin Wägners ”Norrtullsligan”, även om den jämställdhet som berättarjaget Pegg och de övriga kvinnorna i ligan kämpor för på intet sätt uppnåtts i samhället 103 år efter dess ursprungliga utgivning.

Men ändå tycker jag att det känns som en spegel, om än förvrängd. Det Stockholm Elin Wägner skriver om i sin debutroman känns så nära, men är ändå så annorlunda. Kvartetten går längs de gator jag sedan länge gjort till mina, om jag inte misstar mig bor de till och med i samma kvarter som jag förlade huvudpersonens lägenhet i ”Vi har redan sagt hej då” till, blott ett stenkast ovanför Odenplan på Norrtullsgatan.

Hur är den som roman då? Mer intressant som tidsdokument och debattinlägg än berättelse, skulle jag säga. Ett drygt halvår i kontoristernas strävsamma liv, några lyckas, andra dör, även fast ingen visserligen dör och ingen väl riktigt lyckas heller. De gjorde sällan det vid den här tiden, kvinnorna som gick i bräschen på arbetsmarknaden trots kraftigt motstånd från samhället i stort.

Har jag roligt under läsningen? Absolut. Det finns en uppfriskande lätthet i historiens jargong, dialogen är rapp och fyndig, karaktärernas öden berör även om själva handlingen inte riktigt förmår göra det.

Formgivningen av den nya ”Stockholm läser”-utgåvan så. Jag gillar den verkligen, när jag såg boken tänkte jag genast att det är så här jag vill att pocketversionen av min ovan nämnda roman ska se ut. Det passar visserligen inte riktigt, men jag kan väl få drömma?

En avslutande fundering. Jag undrar om den här nya utgåvan skapats genom att ett äldre original scannats in, och att sedan en ny text satts utifrån denna inscanning? På några ställen dyker nämligen småmystiska fel upp, som känns som att ett OCR-program inte lyckats tolka originaltextens bokstäver på korrekt sätt. Nu minns jag så klart inte exakt var de här grejerna dök upp och jag skrev inte ner det – och språket de uttrycker sig på i boken är annorlunda mot vad vi är vana vid drygt 100 år senare – men jag undrar jag om det inte var ett par u:n som tolkats som å:n eller om det var tvärtom eller åtminstone liknande.

Ja ni hör ju. Spiksäker på min sak.

——

I kväll talar för den delen litteraturvetaren Boel Hackman, som också skrivit efterordet till den nya utgåvan av ”Norrtullsligan”, om Elin Wägner på Skarpnäcks bibliotek i södra Stockholm, som en del i ”Stockholm läser”-satsningen. Åk dit vetja!

En söndag i livet

Tog spårvagnen till Prenzlauer Berg i går. Blev sugen på att se Ingmar Bergman-utställningen som pågår i stan. Kollade in ett fint hus. Såg en bok med den föga politiskt korrekta titeln ”Den galne lappen” på marknaden i Mauer Park. Hängde i den charmerande lilla bokhandelskedjan Buchbox butik på Kastanienallee. Gick till kindercafét Onkel Albert och hängde med Shrek.