Månad: november 2010

Det är dagen före iPadens lansering i Sverige och jag läser om DN:s kommande satsning på iPad kallad DN+ och känner mig nedstämd.

Prissättningen på 199 kronor/månad om man enbart vill vara iPad-prenumerant är en smula hög, men jag skulle nog kunna tänka mig att byta ut pappersprenumerationen om det inte vore för en sak som jag inte har sett diskuteras så mycket (dock har jag varit en smula offline de senaste dagarna) – nämligen det att man trots jämförbart prenumerationspris med papperstidningen (229 kronor/månad med autogiro), inte alls får lika mycket material. I DN:s egen presentationsartikel av DN+ står att läsa varje dygn gör redaktörer ett urval ur papperstidningen och jobbar vidare med materialet i DN+. Tidningens appchef Kalle Sandhammar förtydligar och säger Vi har plockat fram det viktigaste du behöver veta och förpackat det så att man får överblick.

För mig låter det som att de tänker metrofiera ett axplock av dagens nyheter och förpacka dem i en lättöverskådlig iPadskrud.

Missförstå mig inte. Jag har verkligen inget emot Metro. Men det är inte vad jag vill ha av DN för 200 spänn i månaden.

Det som gör att jag knappt går in på DN och SvD på nätet är att jag vet hur lite av papperstidningens material som läggs ut där. Visst, de stora nyhetshändelserna följer jag så klart ofta via nättidningarna och de publiceras snabbt, men det är inte för den typen av läsning jag prenumererar på morgontidningar. En vanlig morgon i Stockholm läser jag först DN:s kulturdel, därefter Svenskans kulturdel, därefter DN-sporten och sedan övriga delar i den mån jag hinner (oftast inte). Och det är här problemet morgontidningarnas sajter uppstår – de texter ur kulturdelarna som hamnar på nätet är så försvinnande få.

Ett aktuellt exempel: I lördags innehöll DN Kulturs Boklördagssegment – veckans höjdpunkt för den litteraturintresserade DN-läsaren – totalt 15 artiklar/notiser/listor. På söndagskvällen hade 2 av dessa 15 letat sig ut på DN.se.

Att det ser ut så här är inget misstag från DN:s sida, att blott publicera en liten del av pappersmaterialet på nätet är en medveten strategi som chefredaktören Gunilla Herlitz meddelade redan i samband med att hon tillträdde för ett år sedan. Men i och med det är just det här materialet jag främst vill ha, och jag vet att det ser ut så här vecka efter vecka på nätet, ser jag i princip ingen orsak att längre nyttja sajten. Tyvärr.

När det gäller papperet kontra nätet kan jag till viss del förstå hur tidningen tänker även om jag tycker att det är ett felaktigt beslut sett ur läsarperspektiv – det finns trots allt en affärsmässig logik i att de som betalar ska premieras och få mer material jämfört med de som surfar in gratis och på sin höjd klickar på ett par annonser. Men nu ska alltså ett liknande tankesätt appliceras på iPadsatsningen, och vi förväntas ändå betala en månadspeng i samma storleksordning. Det är fortfarande papperstidningen som är helheten, och de olika nätbundna utgåvorna blott utvalda bitar, trots att papperstidningen varje dag är en ändlig resurs och utrymmet på nätet/i appen i princip är oändligt.

iPadversionen kommer säkert att vara lättanvänd och ha ett snyggt gränssnitt, men lika lite som jag prenumererar på pappers-DN på grund av dess form, lika lite är jag villig att betala för DN som app på grund av hur dess förpackning låter mig skapa en överblick. Det jag betalar för i dag är innehållet. Texterna.

Det vill jag gärna fortsätta göra.

——

PS. Svenska Dagbladets app-lösning ser ur min synvinkel ut att vara rejält mycket bättre. Samma tidning som papperet presenterad i princip samma form utan större krusiduller, för 185 kronor i månaden. Jag ser det inte alls som omöjligt att jag till våren säger upp pappers-SvD och startar en app-prenumeration. DS.

PS2. Jo, jag vet att jag som prenumerant kan läsa DN (och SvD) på nätet i helhet som pdf, något jag också gör åtminstone fyra av veckans sju dagar när vi är i Berlin. Men det är trots allt en nödlösning. Ge mig istället en lättanvänd premiumsajt (som även optimeras för iPaden) där hela tidningens material finns publicerat bakom en betalvägg, och jag är där. Det ger mig även friheten att ta del av hela tidningen i iPhonen, något som i dag i princip är omöjligt utan mycket knölande. För mig skulle det vara guld värt. DS2.

Nej, jag får ingen ordning på mitt läsande. Eller, ordning är det ju på sätt och vis, fyra-fem sidor per dag, hälften glömt av det jag läste sist när jag återupptar nästa kväll, tillbakabläddring, just ja där var jag ju, de är på väg till begravningen och så kommer jag någon sida och sedan ett oj! där föll boken nästan ner i ansiktet följt av godnatt och släckt lampa.

Kanske är det bara att jag inte riktigt sugs in av Knausgård. Jo, jag tycker att det är bra, välskrivet och aldrig ointressant trots att mycket av det som beskrivs är så alldagligt, men jag saknar den där förhäxade känslan som så många verkar fått. Kanske är orsaken det jag beskriver ovan, kanske är vi bara inte kompatibla, Karl Ove och jag, trots att han charmades av Tage när vi åkte hiss ihop på bokmässan, det borde ju betyda något, han charmades ju i princip av mig, eller åtminstone femtio procent av mina gener.

Men visst, det betyder ju inte att jag charmas av honom.

Hade tänkt blogga om det själv, men Johanna var rappt där och norpade hela grejen. Så gå istället till Bokhora för att läsa om mina bryderier inför att läsa ”Min kamp” på tyska barncaféer.

Några grejer kring Augustpriset:

Sigrid Combüchen alltså. Ja, ur siarsynpunkt känns det så klart skönt att mitt blogginlägg från den 30 augusti, där jag fastslog att Combüchen utifrån tonen i förstadagsrecensionerna nog skulle bli årets Augustmottagare, blev verklighet. Att jag sedan personligen gärna sett Sara Stridsberg som vinnare är en annan historia. Men jag är övertygad om att det blir tredje gången gillt för henne – hon nominerades ju även för ”Drömfakulteten” år 2006.

Ja, visst var det roligt att det blev kvinnlig storslam, som Svenska Dagbladet skriver i sin rubrik. Men kritiken mot könsfördelningen i Augustrullorna kvarstår ändå, eftersom det alltjämt är så att fler män nomineras, och vinner, överlag.

Själv såg jag Jenny Jägerfelds vinst i barn- och ungdomsklassen som den roligaste. Natur och Kultur som gav ut hennes debutroman ”Hål i huvudet” trodde nämligen inte på hennes andra bok ”Här ligger jag och blöder”, utan refuserade den. Det nystartade förlaget Gilla Böcker hade dock en annan uppfattning, de gillade den (sorry, kunde inte låta bli) och gav ut och resten är numera Augustvinnarhistoria. Ja, självklart är det så att det sitter oerhört mycket kompetens på de svenska förlagen och det här är inte menat som kritik mot NoK som jag tycker är ett väldigt sympatiskt förlag, men sedan jag för snart ett år sedan presenterade mitt eget utgivningsprojekt har förståsigpåarnas förnumstiga mantran om förlagens och förläggarnas och redaktörernas förträfflighet och hur det i princip är omöjligt att göra något bra utan deras medverkan – och även det nu faktiskt skulle gå så bör man kanske ändå av princip ignoreras för att ordningen ska upprätthållas – varit så ofta förekommande att det står mig ända upp i svalget, så alla exempel på att det kanske finns andra sätt att göra saker på och ändå lyckas gör mig väldigt glad.

Men vad fasiken de skulle ju bambusra live från Augustprisutdelningen på Nyhetskanalen från klockan 17.30! Och nu är klockan 17.36 och det är inte igång!

Hur ska vi som är tillbaka i Berlin och inte kan vara på plats i Konserthuset nu få vår litteraturfix?

——

Jo man gör så klart som man alltid gör när man vill ha i princip liverapportering. Går till twitter och söker på #august.

Det här med betygen på litteratur fortsätter att uppröra och engagera. I Aftonbladet har kulturchefen Åsa Linderborg skrivit raljerande och medarbetaren Martin Aagård underhållande, Arbetarbladets kulturchef Bodil Juggas tycker försöket är intressant, i bloggvärlden har flera tänkvärda poster skrivits och i UNT:s nätspalter har kulturchefen Lisa Irenius utvecklat och summerat försöket hittills.

Några saker tycker jag att man kanske bör lyfta upp:

Dels är det ju inte så, även om det framstått på det sättet, att betyg är något helt okänt inom litteraturvärlden före UNT:s försök. I SVT:s morgonsoffa sätter Magnus Utvik och Yukiko Duke betyg på ny litteratur varje tisdagsmorgon, många månadstidskrifter  som publicerar kortare recensioner av böcker gör det, och även bland bokbloggarna är det rätt vanligt. Det är bara på den traditionella kultursidan det varit tabu.

Sedan är det ju heller inte så, om nu någon trott det, att ens jag tycker att det är en enkel fråga. Jag förstår mycket väl de invändningar som exempelvis Therese Eriksson gör i UNT, även om jag tycker att resonemanget delvis lider av en rädsla som gör gällande att förändringar av den egna verksamheten per automatik är av ondo. Eriksson hävdar att litteraturkritiken i en tid av snuttifiering mer än någonsin måste sitta still i båten, eller kanske till och med bli än mindre publikfriande för att överleva. Själv förstår jag inte varför ett sifferbetyg nödvändigtvis måste leda till ökad snuttifiering, snarare tror jag att en medföljande siffra kan locka in läsare i texten, där de tidigare bara sett en grå massa får de nu något att inledningsvis fästa blicken vid. Banalt månne, men tyvärr kan inte ens litteraturkritiken blunda för att dagstidningsläsare i dag förväntar sig att ledas in i läsningen på ett annat sätt än tidigare genom hur tidningen är redigerad.

Visst kan också betyg leda till en sorts sifferhets så som Martin Aagård skriver i sin text, det vet alla som tittat på bioannonssidorna i en dagstidning någon gång, men å andra sidan är det sedan lång tid kutym att man inom bokbranschen använder recensionscitat på fram-, bak- och insidan av böcker också, även på den allra finaste litteraturen, så skillnaden är hårfin. Och en grej gällande det här med ryckcitaten – möjligen en parentes men inte helt oviktig tycker jag:

Åsa Linderborg skriver i sin raljerande Aftonbladettext att betygssättningen är bara ytterligare ett offer på kommersialismens altare. Betyg stärker varumärket, snart pryder fem UNT-kajor hundratals pocketutgåvor. Så kan tidningen utan kostnad köpa sig en egen reklamplats. Linderborg låtsas här glömma att ryckcitat från hennes egen kulturredaktions recensioner redan i dag pryder massvis av pocketböcker och alltså agerar gratis reklamplats för Aftonbladet, oavsett betygens existens. Faktum är att jag tvärtom tror att en betygsiffra kan ha en psykologiskt dämpande effekt på de avarter man ibland ser bland ryckcitaten. Det går ju oftast, om man verkligen anstränger sig, att klippa ut positiva bisatser även ur den mest horribla recension. Men frågan är om man har mage att göra det om recensionen i fråga ackompanjerats av siffran 1 eller 2 i betyg.

Låt mig ta ett konkret exempel. Läs den här recensionen i Helsingborgs Dagblad, skriven av Marie Pettersson gällande min senaste roman. Det var nog den svalaste recension jag fick, den är inte nedgörande men boken hade nog om HD poängsatt sina recensioner fått en tvåa i betyg av Pettersson. Hade jag valt att plocka ett ryckcitat från en recensent som anser min roman vara värd blott en tvåa i betyg, och lagt det till min samling av recensionsklipp? Nej, ytterst tveksamt om jag haft mage till det. Men nu finns inte den där siffran, och vips känner jag mig friare i själ, tanke och tolkning, och plockar alltså med rätt gott samvete ut Ett uppriktigt försök att fånga den […] manliga trettioårskrisen i själva sin kärna.

För det låter väl, trots allt, rätt så positivt?