Författare och skribent
Uppföljning av förra inlägget:
Fick snabbt svar av Adlibris. Det fasta priset på 128 kronor de satt på boken hade av okänd anledning trillat ur systemet, men har nu justerats ner igen från 150 till det tidigare priset igen. Ändringen syns dock inte genast, kanske först efter midnatt. Därför:
Köp för bövelen inga exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” från Adlibris innan det skett. De 22 extra kronorna kan ni gott använda till att köpa en extra glass istället.
Jag har en vana att minst varannan dag logga in på Adlibris kundavdelning och kika om de sålt några exemplar av mina böcker. Oftast har lagersiffran sjunkit med en, högst två sedan jag sist var in på vardera titel, ibland har inget alls hänt och då gråter jag en skvätt framför min skärm.
Men i dag har siffran för ”Vi har redan sagt hej då” banne mig sjunkit med fem sedan sist, vilket jag tror var i går. Vad har hänt? Har jag missat något? Har jag omnämnts i positiva ordalag någonstans som jag inte sett?
Och vafalls för den delen, när jag skriver det här och tänker länka till själva boksidan hos dem, ser jag att de har smyghöjt priset med 22 spänn till 150. Vafalls!
Här ska mejlas.
Det är lustigt med föräldraskap.
Innan jag fick barn, eller rättare sagt innan Johanna blev gravid och jag mentalt började ställa in mig på att bli förälder, tänkte jag inte särskilt mycket på vad det skulle innebära. Visst insåg jag att det betydde mycket ansvar att ha ett barn, samt att föräldrar måste – av glad fri vilja eller tvingade av omständigheter utanför deras kontroll eller en blandning av de båda – ändra en del saker i sina liv och inse att någon annans behov sätts framför ens egna, men jag hade inte funderat särskilt mycket över det, eftersom det inte berörde mig direkt eller knappt ens indirekt, ingen av mina nära vänner hade några barn.
Mycket har förändrats rent praktiskt i tillvaron sedan Tages ankomst den där fredagen i mars, en del även psykiskt. Men efter att ha fått barn inser jag även att läget på en del sätt inte har förändrats alls – det här med att fundera över sitt föräldraskap till exempel – ingen idé, det finns så många andra som är redo att berätta sina egna mycket klokare insikter och åsikter om vad jag bör göra, känna och säga.
Pre-Tage var jag fullständigt omedveten om det här. Eller, det var jag väl inte, jag är en relativt välupplyst och insatt samhällsmedborgare och det är klart att jag var teoretiskt medveten om att få saker väcker så mycket svallande känslor som barn och föräldraskap, men som sagt, att vara medveten om att något existerar och att fundera kring samt uttrycka egna tankar om det när man inte har en aktiv del i det – njae, tråkigt.
Jag var, kan vi säga, en praktisk ignorant, om än inte omedveten.
Visserligen är det här på sätt och vis fortfarande inte ett problem för mig. Som Johanna skrev i sitt närliggande inlägg i går innebär faktumet att jag är man att samhället ställer få krav på mitt faderskap. Samhället tycker att det är kul att jag vill vara med och hjälpa till, men tvång – nej usch, det är ju bara roligt när papporna är med också! Så här tidigt är det ju dessutom nästan lite konstigt att han ska hålla på och envisas med att vara delaktig, barnet behöver ju sin mamma den första tiden men pappan, vad ska han göra, han kan ju inte AMMA?
Jag är rätt trött på religionen amning, kan jag meddela.
Det här är inte ett färdigformulerat blogginlägg, det har inte syftet att komma till någon sorts avslutande tes, och ja – det finns utan tvekan oavslutade trådar i det. Det kommer bara med en avslutande stilla vädjan:
Jag kommer utan tvekan att dela med mig av en del åsikter, tankar och funderingar gällande mitt eget föräldraskap framöver. Men om ni någonsin – någonsin – ser eller hör mig försöka sätta mig på, fälla dom över eller bara agera allmänt överlägset gentemot andra människor som har barn, är på väg att få barn, vill få barn eller bara vill prata om barn – även om det sker i förbifarten och i all välmening – slå mig.
Jag vill skriva mer om det här med att bli förälder. Om manligt och kvinnligt. Om dåligt samvete och stolthet. Om tristess och lycka. Men jag har inte funnit formen för det ännu.
Däremot har min hustru gjort det. Med den äran.
När årets bokmässa i Göteborg är avklarad i slutet av september ska vi dra västerut. Tre månader i New York, vi tänker oss en Paul Auster/Siri Hustvedt-liknande tillvaro i trakterna kring Park Slope i Brooklyn.
Men för att kunna göra det måste vi ju ha någonstans att bo. Och vi ligger precis i startfasen för att försöka hitta en lägenhet, tänkte väl gå de vanliga vägarna via Craigslist och så, men det förhindrar ju inte att vi flaggar för boende här heller!
Så:
Om du vet någon, eller själv råkar vara en sådan, som har ett bra boende anpassat för två vuxna och en bebis att erbjuda mellan månaderna oktober-december i New York, helst i trakterna kring Park Slope i Brooklyn men Manhattan är naturligtvis också intressant – tveka inte att höra av dig medelst mejl, tweet eller kommentar.
En synnerligen illa placerad deadline för såväl Johanna som mig satte halt för veckans inspelning av DJtv. Eller nja, en deadline är ju bara dåligt placerad i kalendern om man inte tagit hand om den ordentligt i tid, och det var väl tyvärr det vi inte hade gjort. Men nästa vecka planerar vi att återkomma med ett färgrelaterat tema vi tror kan bli rätt underhållande.
Nu ska jag knata iväg till radion för sista P4-sändningen. Tune in klockan 08.40 på 103,3 mhz! Ja om ni är i Stockholm vill säga, jag vill inte att ni ska tvingas sitta och lyssna på brus.
I morgon, kära vänner, gör jag min sista medverkan för året i P4 Stockholms morgonprogram ”God morgon Stockholm”. Jag har fått erbjudande om att vara med även efter sommaruppehållet, men eftersom vi planerar att spendera större delen av hösten utomlands blev det svårlöst. Nästa år får vi se vad som händer, men summa summarum för dagsläget är alltså:
Tune in i morgon vid tjugo i nio om ni vill höra mig i radion, för det kan ta ett tag till nästa gång. Jag kommer att prata om smink, stickning och … eh, well, resten har jag inte kommit på ännu men det ger sig nog.
I dag fyller Tage tre månader. Ett helt jäkla kvartal. Vi firar genom att få besök av farmor och faster. Ja alltså min mamma och min ena syster. Ska ner och möta dem på centralen nu. Later.
Äntligen! Jag har ju skrivit en del här i bloggen om mina tankar på att göra någon eller några sorts författarvideor, men har ännu inte hunnit ta tag i det riktigt. Därför känns det oerhört passande och peppande att Svensk Bokhandel nu har startat en bokvideotävling, vars vinnare ska koras under bokmässan i Göteborg, för att få fart på det gryende men inte särskilt välkända fenomenet med författare som på olika sätt promotar sina böcker. Fantastico för hempularen Daniel Åberg!
Det finns alltså inga ursäkter längre. Här ska planeras, filmas och redigeras. För även om filmatiseringsplanerna av mina romaner verkar gå i moll och Guldbaggegalan därför får vänta, så räcker det ju en bit på vägen med SvB-galan också.
Sugen på att bli författare? Kolla in Unni Drougges fyra delar långa guide till hur man skriver en bok, får den utgiven, drabbas av debutanthybris och slutligen lär sig branschens regler.
Och att hon i slutet av sista delen anger mig som en inspiratör – det väljer jag att se som en bonus.
Jag vet inte om man ska se det som ett tack för att han fick äran att medverka i veckans avsnitt av DJtv, men Fredrik Wass, känd inom sociala medier-bubblan som Bisonblog (och den som på bred front introducerade begreppet ”molnet” på svenska för ett par år sedan) har på sin mer personliga blogg Kajen publicerat en väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då”. Vi känner som sagt varandra, men jag hoppas och tror ändå att det han skriver är hans ärliga åsikt.
En av de positiva saker han skrev gjorde mig extra glad:
Jag gillar ”Vi har redan sagt hej då” för att den inte duckar för vårt kommunikationslandskap. Att den inte bortser från vardagsdominerande inslag som Facebook, sms och bloggar utan istället gör dessa till en bärande del i berättelsen. Precis som de ofta kan vara i verkligheten.
Att en person som Fredrik Wass, som ligger i framkant när det gäller tankar och analyser kring hur vi förändras till följd av våra allt mer digitala liv, säger de där sakerna betyder mycket för mig.
Tyckte nog att vårt samtal på Moving Images-konferensen om privat kontra offentligt twittrande/bloggande i samband med föräldraskapet gick rätt så okej, även om det så klart kom ett par mer eller mindre förnumstiga twittringar om att jag borde ha haft nackstödet uppfällt på Babybjörnen i vilken Tage satt och sov i min famn när vi var uppe på scenen.
Och jag vet att det inte är illa menat, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite typiskt ändå, att till och med när vi sitter och diskuterar huruvida man ska bry sig om andras åsikter när det kommer till föräldraskapet, så kan en del ändå inte riktigt hålla sig, utan känner ett behov av att tala om hur man borde bete sig.
Oh well. Nu är vi på hotellet en sväng och vilar. Snart mingel och ny Babybjörnsession. Med nedfällt nackstöd.