Den främsta boken i mitt liv

Mymlan uppmanar varje vecka sina läsare att skriva om ett bloggtema. Den här veckan har hon valt boken. Skriv ett inlägg om en bok som förändrat ditt liv, är den enkla uppmaningen.

Jag antar att tanken är att man ska skriva om en stark läsupplevelse. Och det skulle jag väl kunna göra. Men faktum är ju att den bok som mest förändrat mitt liv är min debutroman. Och då bör jag väl skriva om den?

Ja, det bör jag banne mig:

Jag har inte tänkt särskilt mycket på den på senare tid, fokuset har förklarligt nog legat på den nya romanen. ”Dannyboy & kärleken” tillkom i en annan tid under andra premisser, men de var ändå snarlika det som senare skulle komma. Den bärande idén till romanen, orsaken till den namnlösa manliga huvudpersonens furiösa flykt genom Uppsala, mot Stockholm, mot dygnet på Södermalm och andra platser, kom jag på i en soffa på en fest i … en lägenhet i Bromma någonstans sommaren år 2000. Det hade inget med några verkliga omständigheter att göra, det var en plötslig tänk om-tanke, ungefär som när jag strax före jul 2006 vaknade i vargtimmen med funderingen tänk om hon är med barn? ekande från en dröm, en tanke som kom att bli det bärande temat för ”Vi har redan sagt hej då”.

Jag var singel sedan ett drygt halvår när tankarna om ”Dannyboy & kärleken” började ta form, boende i Stockholm sedan ungefär lika länge och jag hade väl långtifrån bearbetat de båda uppbrotten jag genomlevt nyligen – slutet på förhållandet och flytten från Uppsala. Samtidigt hade jag funnit en viss ro i singellivet och för första gången i mitt liv börjat uppskatta ensamhet, och en ambivalens uppstod i den där skarven som jag tror präglar romanen både till ton och konkret handling. Berättelsemässigt innehåller den betydligt mer verklighet än sin efterföljare, ett flertal episoder har grund i verkliga livet även om ramberättelsen är fiktiv. Jag har inte tänkt på det tidigare, men på sätt och vis är den nya romanen omvänd – jag har visserligen aldrig försökt bli tillsammans med eller dejtat någon som är gravid, men om vi plockar bort karaktären Iris ur handlingen så kvarstår i ”Vi har redan sagt hej då” en rätt ärlig om än uppskruvad skildring av den sorts person jag var i mitten av 00-talet, samtidigt som de enskilda händelserna i bok nummer två är betydligt mer uppdiktade än de var i debuten.

Kanske är jag inte riktigt konsekvent i mitt tänkande kring det här. Men det finns en skillnad mellan dem, helt klart. Även persongalleriet i ettan är betydligt mer baserat på verkliga förlagor jämfört med tvåan, något jag varit inne på i ett tidigare inlägg.

Jag började inte skriva på ”Dannyboy & kärleken” på allvar förrän en bit in på 2001. Arbetet gick sakta, och först sommaren 2003 kände jag mig redo att sända den till något förlag. Det blev nej med vändande post från Piratförlaget men Norstedts inbjöd till vidare kontakt men det rann snart ut i sanden och jag jobbade vidare med manuset, skickade det efter nyår till Forum och Wahlström & Widstrand, där Forum nappade efter ett par veckor och W&W sade njaekanske en månad senare men då hade jag sedan länge skrivit kontrakt med Forum och var nöjd med det. Ett lite drygt år senare, i april 2005, gavs den ut.

När jag ser tillbaka på ”Dannyboy” i dag är det med viss ambivalens. Den är mig otroligt kär och den förändrade som sagt mitt liv, men det finns vissa saker i den som jag i dag inte känner mig helt bekväm med. Hade jag skrivit den nu hade jag knappast valt att kalla den kvinnliga, tillika namnlösa huvudpersonen för Flickan, men som sagt, det var under en annan era i livet och eftersom jag själv såg mig som en pojke som ännu inte riktigt inträtt i vuxenlivet och dessutom hade nästan halva hjärnan kvar i Uppsalas studentliv – ett liv jag dessutom kunde romantisera kring eftersom jag levde det främst i mitt minne från min horisont i Stockholm – var det kanske inte så konstigt. Dessutom innehåller den ofta furiöst tempouppskruvade texten ibland en hurtighet mitt i sorgesången – åh vad jag älskar det ordet – som jag inte riktigt känns vid längre. Å andra sidan kan man väl säga att den innehåller en ton av hopp som ”Vi har redan sagt hej då” saknar, känslan av moll vilar på en bädd av ljushet. I bok nummer två finns det inget underlag att vila mot, molandet sker direkt på betonggolvet.

Hade jag skrivit ”Dannyboy & kärleken” i dag hade den sett annorlunda ut. Men ändå är jag glad att den tillkom under de där åren, för även om den inte går att likställa med en dagbok är den det närmaste jag kommer ett dokument över personen jag var, med nycklar till mitt liv och minnesvärda episoder från skarven då jag blev vuxen som kanske ingen annan än jag själv helt kan tyda.

Kanske är det också precis så det ska vara.

——

Dannyboy & kärleken” har för den delen sålt väldigt bra hittills i år. Adlibris skeppade iväg drygt 260 exemplar på bokrean härom månaden – säkerligen till viss del med draghjälp från uppmärksamheten för min nya bok – och det har gått en hel del exemplar åt andra håll också. Det är så klart knappt ens en parentes i Svensk Bokhandels försäljningsstatistik, men för en roman som kom i pocket för snart fyra år sedan tycker jag att runt 300 exemplar under årets första kvartal är väldigt bra siffror.

Åka buss till Umeå FTW!

På flygbuss mot Arlanda och Umeå. Vanligen brukar jag ta tåget, vet inte riktigt varför jag ratar bussen för den är ju helt hemult mycket billigare, men det har liksom blivit en vana att åka Arlanda Express, och reser man två blir det ju heller inte SÅ dyrt, de brukar ju ha någon sorts kombopris.

Hur som helst. Mot Umeå och Littfest. 14.30 pratar vi som sagt om bokens framtid, kolla in webbsändningen live vetja (bloggar från den rätt värdelösa WordPress-appen i iPhonen, går det att länka i den har kunskapen hur som helst undgått mig). Tage var en kinkig typ i natt, vi fick inte så mycket sömn någon av oss, framstår jag inte som smart i Bambuserrutan skyller jag på det.

Flygbussen snirklade sig genom västra Vasastan på väg mot Arlanda. Jag vill nog i det långa loppet bo i de trakterna. Det kändes som hemma när vi cirklade runt i rondellen vid Vanadisplan, trots att jag aldrig bott där, heller inte ens hängt särskilt mycket där, har ju främst varit en Odenplankille.

Nåja. De bestyren ligger förhoppningsvis något år in i framtiden.

Nu svänger vi av E4:an. Mot Umeå som sagt.

Livesänd kulturkofta

I morgon vid den här tiden har jag, om allt står rätt till här i världen, nyligen landat på Umeå flygplats och sitter på en flygbuss på väg till Folkets hus, där jag ska medverka på Littfest och samtala om bokens framtid vid ett seminarium. Det ska bli väldigt roligt, och jag har spenderat en del av förmiddagen till att fundera på vad jag ska ha på mig. Skjorta och kulturkofta? Skjorta, slips och kulturkofta? T-shirt och kulturkofta? Möjligheterna är oändliga.

Och vet ni vad? Ni kan alla se vad jag valde i klädväg – live! För Littfest bambusar vårt seminarium, och de flesta andra, på den här sajten. Vi börjar hålla låda klockan 14.30, så det blir perfekt till eftermiddagskaffet med andra ord. Tune in!

Bugaboo Cameleon och jag

Föräldraskapet skapar tveksamhet. I går efter besök på BVC tänkte vi fira viktuppgången – 3130 gram FTW! – med att gå på fik. Vi promenerade mot Östermalmstorg, ner längs Nybrogatan, stannade till utanför först ett fik, sedan ett till. Kan vi gå in här tror du? Ryck på axlarna, viss tvekan. Jag går in och tittar. Ut igen, kanske, svårt att säga, det finns ju plats tror jag, men…

Mest var det väl jag som tvekade, får erkännas. Jag är dels rädd för att bli en sådan där jag alltid tyckt illa om som barn- och fågelfri. En som kommer in och tar över ett fik, en som personalen bakom disken suckar över när de ser komma in genom dörren, en som med sin barnvagn och sitt barn tar ett ställe i besittning bara genom att existera. Men jag är också rädd för att bli stoppad i dörren, tyvärr vi tar inte emot barnvagnar här, även om stället knappt är halvfullt. Skammen inför de andra gästerna som sitter där inne och tittar med beklämdhet riktad främst mot oss när vi tvingas vända i dörren med vårt handikapp. Barnvagnen. Barnet.

Jag vet, jag har ju själv gjort det.

Så istället tvekar jag utanför, rädd för att våga språnget, går vidare. Vi fortsätter med vår vagn till Sturegallerian, gallerior är ju för tusan byggda för småbarnsföräldrar, det är där de spenderar sina dagar och dricker sina lattar. Första stället verkar perfekt, två barnvagnar i fikets utkant, vi sätter oss, går för att beställa. Tyvärr serverar vi bara dryck i den här delen av baren nu, vill ni äta något får ni sätta er i restaurangen på andra sidan. Vi sneglar ditåt, är det okej med barnvagnar där? och killen bakom disken absolut, nere i hörnet går jättebra och vi går dit, det är vid entrén ut mot Grev Turegatan, det drar och på platsen där barnvagnen och Tage väl är tänkt att stå är draget mer en ständigt pågående vind. Vi går vidare.

Inne i själva gallerian hittar vi till sist ett barnvagnsvänligt och rymligt fik, Le Café. Klientelet består enbart av småbarnsföräldrar, deras telingar och vad som ser ut som ett par modebloggare. Vi sätter oss ner, pustar ut. Tage sover vidare.

Jag tycker det är svårt. Men det ger väl sig, självförtroendet kommer förhoppningsvis ju längre tid jag rattat min barnvagn längs stadens gator.

Tills dess googlar jag järnet efter småbarnsvänliga fik och restauranger och mottager gärna tips över hela stan.

DJtv #57 – Påskekrim som påskekrim

Den norska traditionen med påskekrim går tillbaka till 1920-talet, men har inte riktigt fått fäste i Sverige ännu. På DJtv drar vi dock vårt strå till stacken och tipsar om några aktuella deckare. När Daniel sedan bryter en smula mot påskekrimsramarna uppstår en dispyt mellan programledarna. Rafflande är bara förnamnet, men så snackar vi ju också om litteratur som drivs av kriminalitet. Dessutom passar vi på att ge Svenska Dagbladets påskdeckarspecial en liten genuskänga.

Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
Påskekrim (norska Wikipedia)
Carin Gerhardsen: ”Vyssan lull” samt ”Mamma, pappa, barn
Mons Kallentoft: ”Vårlik
Björn Elmbrant: ”Stockholmskärlek: En bok om Hjalmar Mehr
Torbjörn Nilsson: ”De omänskliga: Berättelser om politik

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Påsk (2)

Den här dagen har om möjligt varit än mer loj än gårdagen. Förutom en tvåtimmarspromenad i solen med Tage så har jag inte gjort ett endaste lilla minijota, förutom att slänga en soppåse på väg ut. Ja och så har jag ju spelat in och redigerat DJtv nu i kväll då. Men det får ni vänta på till i morgon bitti.

Påsk (1)

Jösses vilken slödag. Har hittills mäktat med att plocka ur diskmaskinen, fylla den igen, läsa 60 sidor i ”De omänskliga” – finfin och vältajmad present från Jocke i går – bytt en blöja eller två samt sovit i soffan. Nu har jag tankat över de första bilderna från min nya kamera, en Canon 550D som blev en försenad 35-årspresent till mig själv som i går kom till användning när mamma, systrar plus svåger kom på besök, och ska nu äntligen ta tag i redigeringen av ljudboken igen.

Ja, om nu Tage behagar sussa vidare, vill säga.

Jamen hur ska vi få betalt då?

Få som följer den här bloggen har väl missat att jag ska åka till Umeå och delta i ett seminariesamtal på litteraturfestivalen Littfest om bokens framtid nästa fredag. Nu har den avslutande delen av mitt gästbloggande hos dem publicerats, med rubriken Jamen hur ska vi få betalt då?.

Svaret är inte särskilt uppmuntrande. Eller nej rättelse – det har aldrig någonsin varit särskilt uppmuntrande. Vad jag menar förstår ni om ni läser.

Ja

Johanna: pysen
kanske borde vi gifta oss?
Jag: Ska jag tolka det där som ett frieri?
Johanna: nej jag tror inte det
men det verkar så jävla mkt enklare
Jag: Det vore ju annars väldigt sött och typiskt vårt uppkopplade liv, om du friade till mig via gmail-chatten.
Johanna: ja faktiskt
Jag: Då gör vi det.
Vi kan vara gifta om två helger pysen.

Så där startade det, i gmail-chatten på förmiddagen den 4 mars. Sedan tog livet en oväntad vändning, och vips så var vi gifta bara sju dagar senare, i kapellet på Danderyds sjukhus. Johanna har hela storyn.