Månad: mars 2010

Vi är hemma nu, kryssar mellan flyttlådor och matning var tredje timme. Hjärnan blir som sirap. I morse skulle Johanna gå och hämta ett nytt lakan till Tage efter att han … ja, låtit naturen ha sin gång. När hon återkom till sovrummet hade hon inte bara lakanet, utan även en schampoflaska i sin hand. ”Vad ska du med den till?” frågade jag. Hon stirrade på den ett tag. ”Jag minns inte ens att jag plockat upp den.”

Om allt går rätt här i världen – peppar peppar ta i trä – så får vi åka hem i morgon. Utskriven blir han inte förrän han vuxit till sig lite mer, men han överförs till hemsjukvården och blir kontrollerad ett par gånger per vecka av sjuksköterska istället. Han har gått upp i vikt både i går och i dag, förhoppningsvis håller det i sig.

Det vore ofantligt skönt. Inget ont om Danderyds sjukhus, men det är inte ett ställe man vill bo på. Och då har jag ändå varit ner till stan varje dag den här veckan i olika utsträckning för att fixa med flytten och därmed fått andas lite. Johanna har inte varit utomhus sedan i eftermiddags på tisdagen förra veckan, hennes längsta promenad var när hon gick ner till Pressbyrån i entrén på egen hand i måndags kväll. Hur instängt det måste kännas kan jag knappt föreställa mig.

Jag vill ha lite vanlig vardag i den nya tillvaron. Få bygga ett hem i den nya lägenheten. Bli en östermalmare. Okej det sista var ett skämt även om det är en realitet.

Peppar peppar ta i trä som sagt.

——

Och just det ja – kolla gärna in Johannas inlägg på Bokhora där hon presenterar Tages första steg mot att bli en av de aderton.

Det blev en sond för Tage. Oron vi kände inför den blev dock en lättnad efteråt, eftersom matningen med spruta och sondslang lett till att vikten nu ökat. Plus 65 gram sedan i går, nu siktar vi på att korsa den magiska gränsen 2500 gram igen i morgon.

Min dag har dock gått i flyttandets tecken. Att flytta ett helt hem under tio timmar när man sovit blott sporadiskt de senaste fem dygnen var en smärre pärs. Nu är jag dock åter i Danderyds famn, med Tage på mitt bröst och bohaget placerat på Östermalm. Skum känsla.

Jag längtar efter vårt riktiga liv nu. Kan det inte få börja snart?

Det är lite motigt nu. Tage har inte börjat lägga på hullet ännu, utan tappat i vikt tre dagar i rad. Det är inte direkt ovanligt, men problemet är ju att han föddes en månad tidigt och därför inte har så mycket babyhull att ta av. Fortsätter han tappa vikt i morgon blir han sondmatad, och det känns ju så där, även om det så klart är rätt väg attgå ur hälsosynpunkt.

Tvingades åka väg halva dagen i dag för att rodda inför flytten i morgon, vilket gav mig extremt dåligt samvete eftersom jag vill vara vid Johannas och Tages sida. Och i morgon måste jag åka igen, flyttgubbarna kommer redan vid åtta, och även om pappa kommit ner för att hjälpa till, känner jag att jag borde vara med och flytta vårt bohag. Lika som jag känner att jag borde vara här.

Livet kommer så plötsligt och så mycket ibland.

Livet har blivit en smula upprepande de senaste dagarna. Vi äter med kopp var tredje timme, dygnet runt, Tage och jag. Däremellan ligger han och sprattlar i sin säng mellan våra sängar, vi tog ett eget initiativ och möblerade om vårt rum för att det skulle kunna ske, sköterskorna på avdelningen tittade förvånat på resultatet och fick det att framstå som att ingen tidigare ens hade tänkt tanken att vi båda skulle vilja ha honom bredvid oss, samtidigt. Faktum är att han sover bäst om vi håller honom i varsin hand. Eller ja, håller och håller, vi placerar ett finger i handflatan som han genast griper och inte vill släppa för all bröstmjölk i Sörmland.

Oh no den liknelsen blev helt värdelös, Danderyd ligger ju i Uppland.

Han sover nu, vilande i Johannas och amningskuddens famn. Hans mamma har också somnat, ser jag. Sött.

Jag har varit nere i entrén och köpt godis på Pressbyrån. För första gången sedan 2004 kommer jag inte att uppleva finalen i Melodifestivalen arbetandes i Globen. Jag kommer att se den liggandes i min säng på avdelning 20 på Danderyds sjukhus med min då 32 timmar gamla son sovandes mot mitt bröst. Om allt går väl kommer han inte att kräkas på mig. Vis av erfarenhet vågar jag dock inte lova något.

Nu skulle jag visserligen inte ha jobbat i kväll ändå, den här helgen var vår planerade flytthelg så jag hade redan tackat nej till att jobba. Men istället för kartongkånk blir det nu bebisstånk. Tage kom emellan. Det gjorde han rätt i.

Säg hej till Tage. Vi är mäkta stolta över honom.

Ja jösses. Det slutar aldrig att förvåna mig vad som sticker somliga i ögonen. Att människor som har barn är självutnämnda experter på att ge råd till sådana som är på väg att få det – eller precis har fått, eller kanske åtminstone tänker att de kanske ska skaffa sig någon gång – var jag medveten om, men jag hade aldrig riktigt själv råkat ut för det ännu, kanske för att killen under graviditeten är så sekundär, blott ett bihang till den blivande modern. För jo, Johanna har fått ta emot förnumstiga råd och förmaningar tills det blött ur öronen på henne de senaste månaderna.

Nu är det dock slut på sötebrödsdagarna även för mig. Sedan vi kom in på BB i tisdags seneftermiddag har jag blivit åthutad från flera håll för det här med att vi haft mage att delge omvärlden att vi befinner oss här på BB. Att vi – medan vi ligger här och väntar och väntar och väntar och väntar på att värkarna ska sätta igång ordentligt (41 timmar sedan vattnet gick nu) – har skrivit på Twitter om vår väntan och de uttryck den tar sig har på Facebook kallats det jävla dummaste, och vi har blivit tillsagda att pröva att bara uppleva istället för att hålla på med … ja vad det nu är vi gör. Detta dessutom av människor som jag faktiskt trodde bättre om.

Och så i dag ser jag att vårt twittrande tagit sig ända in i tidningen Stockholm City. Narcissismen slår nya höjder, verkar budskapet vara. Och ja, så är det väl kanske. Men det är också intressant att konstatera att när mitt lilla bokförlag skickade ut pressmeddelande samt exemplar av min nya roman till Stockholm City för en dryg månad sedan – en roman som i mina ögon är en rätt intressant betraktelse om en generation stockholmare av i dag – så bemöttes det av tystnad av tidningen. Men när jag som privatperson beskriver mina upplevelser inför födseln av vårt barn, bedöms det ha ett nyhetsvärde på deras nöjessidor. Det säger mer om dagens samhällsklimat än vad min twitterfeed gör, tycker jag.

——

Och hur går det med bebisen då? Tja, jo, den verkar må finfint inne i magen, men verkar tyvärr vilja stanna kvar där inne för evigt. Och eftersom vattnet har gått (troligen har den sparkat sönder hinnan av misstag) så ligger vi där vi ligger, i väntan på att värkarna ska komma igång. Varför sätter de inte igång förlossningen mekaniskt, som brukligt är? Tydligen för att det är riskfyllt att göra det när bebisen ligger i sätesbjudning och dessutom inte sjunkit ner i bäckenet av sig själv, navelsträngen kan hamna i kläm och stoppa näringstillförseln under förlossningen. Därför väntar vi, och hoppas att den ska ta sitt förnuft till fånga innan de bestämmer sig för att plocka ut den genom kejsarsnitt. Har inget skett naturligt innan dagen är slut sker det i sånt fall i morgon.

Så vi fortsätter vänta.

Jag har aldrig spenderat en natt på sjukhus tidigare. Jag hoppas det är något jag kan fortsätta undvika, utom i fall som detta då.

Danderyds sjukhus är stort. Det visste jag så klart sedan tidigare, men jag har nog aldrig riktigt greppat ändå vilken apparat sådana här platser är, min promenad ner till Pressbyrån vid huvudentrén tog en evighet, särskilt med tanke på att jag längs vägen var tvungen att memorera varje sväng för att jag skulle kunna hitta tillbaka. Det fanns ju skyltar från vår avdelning ner till huvudentrén, men inte tillbaka.

Vi är i något sorts väntläge nu. Eftersom vattnet har gått måste vi stanna kvar tills bebisen kommit ut, men värkarna har inte satt igång på allvar så det kan ta tid. Och eftersom bebisen dessutom inte lagt sig med huvudet nedåt utan placerat sig i en klassisk sätesbjudning, så kompliceras saken en smula. I morse rullades vi dock ner några våningar och Johanna fick göra en bäckenröntgen. Den visade att det borde gå att föda vaginalt trots rumpan först-läget, men har inget hänt före fredag morgon blir det kejsarsnitt trots allt.

Detalj: Antal deckare hittills köpta i Pressbyrån är fyra.

Ge mig mobilen, det är ju helt långtråkigt att föda barn. Jag vill kolla internet.

Orden yttrades just av Johanna. För jo, nog fasiken ringde hon klockan 16.22 i dag och meddelade att vattnet gått, mitt under ett kundmöte hos min gamla chef David. Kändes på något sätt fint att han fick vara med om det här, han har ju haft en viktig del under graviditeten då han försett oss med säsong efter säsong av ”Cityakuten” som vi har kollat om från början medan magen sakteliga växt (vi är på säsong sju nu). Enligt uppgift ska hans ansikte ha blivit betydligt blekare än vad hennes blev.

Efter en väldigt kort sväng förbi hemmet, vi hade ju inte packat väskan ännu eftersom det var en månad kvar till beräknad nedkomst, är vi nu på Danderyds sjukhus. Johannas svar hemma när jag frågade vad vi måste komma ihåg att packa ner var kort och blixtsnabbt – datorerna!

Vi ligger på BB-avdelning 12 i ett eget rum. Bebisen mår bra, men ligger i sätesbjudning och verkar inte så sugen på att komma ut. Någon gång under natten ska vi på en röntgen för att kolla bäckenets storlek för att se om vi kan prova en vaginal förlossning med rumpan före, eller om det blir kejsarsnitt. Om det blir nedkomst i morgon bitti eller på torsdag kväll verkar dock fortfarande vara en öppen fråga.

Summa summarum. Allt är bra men vi är lite otåliga. Men den kommer väl när den kommer.

Detalj #1: Sedan vi kom in i vårt lilla rum här på avdelningen har jag alstrat så mycket statisk elektricitet så att det i princip skjuter blixtar ur fingret när jag rör vid något. Högst irriterande.

Detalj #2: Johanna är väldigt stolt över att vattnet gick precis på samma sätt som det gjorde för Charlotte i ”Sex and the city”, det vill säga med ett ljudligt och högst visuellt splash. Jag tror hon har berättat det för tre sköterskor och två barnmorskor hittills.