Månad: januari 2010

Förutom att det är väldigt tråkigt att vara sjuk ställer det även till andra problem. Som tur i oturen tänkte jag i går att jag skulle använda tiden till att ljudredigera i alla fall, men eftersom Johanna också var hemma och var krasslig lade jag mig ner i soffan i vardagsrummet, satte på mig hörlurar och drog igång Audacity. Efter bara en kvart tilltog dock den redan rätt påtagliga huvudvärken väsentligt. Så illa låter det väl ändå inte? tänkte jag uppgivet, innan jag insåg vari problemet låg. Mina Koss-bygellurar tryckte mot skallbenet, och fick de redan upprörda bihålorna att skrika hejvilt. Jag fick således lägga ner, och var ärligt talat rätt glad över att ha en ursäkt att slippa och istället bara ligga och vegetera.

I dag är dock Johanna lite friskare och ute på vift, bland annat begår hon ”Gomorron Sverige”-premiär som teknikexpert klockan 09.51 i SVT, och således kan jag väl lyssna utan lurar. Om huvudvärken då ligger kvar på startnivå kan vi vara säkra – det jag gör håller hög kvalitet.

En av de mest intressanta aspekterna av mitt utgivningsprojekt hittills är att författarna verkar väldigt intresserade. Författare i min egen position, som tidigare gett ut en roman, kanske två, och känner att de kommit fram i en brytpunkt mellan något gammalt och nytt.

Flest frågor har jag fått om ljudboken. Tre författare som jag högaktar har frågat mig rakt ut om det inte skulle gå att … ja, kanske … få komma ner i min källare och läsa in senaste romanen? Författare som likt jag själv hamnat i någon sorts skarv, med förlag som inte ser ekonomin i att producera en ljudbok – det kostar ju multum! – men författarna vill bli lästa, hörda, spridda men inte nödvändigtvis rika även om det så klart vore en trevlig bonus. Och så står de där och stampar, fast mellan två världar. Som jag gjorde.

I nuläget blir det nog dock svårt. Jag antar att mina grannar inte skulle uppskatta att det mitt i förrådsrummet upprättas en permanent ljudstudio. Men det kanske går att lösa på andra sätt. Vi får se.

Ett problem är ju att jag inte riktigt är byggd för sådant här.

Jag är en person vars sömn lätt rubbas av stress och smågnagande oro. De senaste veckorna har det sakteliga ätit sig längre och längre in, jag har sällan svårt att somna på kvällen men vaknar kring vargtimmen och förblir vaken. Snurrar, funderar, tänker varför skulle någon gilla romanen, är den inte för intern, kommer folk att tro att meningarna utan punkt är misstag eftersom ingen redaktör varit inblandad, kommer någon att ens bry sig om den, borde jag formulera det nya pressmeddelandet si eller så, läser jag för fort när jag ljudar nere i bunkern, har jag ens en sportslig chans att hinna klart med redigeringen av ljudfilen, kommer e-boken att funka som jag tänkt och kommer någon ens att bry sig nej det hade jag visst redan tänkt ja den tanken kommer om och om och om igen tänk om de hatar boken, ställer sig helt likgiltiga till den jo Johanna säger visserligen att den är jättebra om och om och om igen men hon är ju kär i mig, ser mig däri på gott och ont, borde jag ha skickat fler recensionsexemplar till DN de är ju trots allt DN och nej det borde väl räcka med tre kanske skulle skickat så många till SvD också de fick ju bara två precis som SVT, morgonsoffarecension är ju da shit för försäljningen säger de jag fick ingen sådan för förra, och ska jag mejla någon på Bokia också trots att de väl bara kör med centrala inköp och Söderbokhandeln då, borde jag gå dit i egen hög person med mössan i hand och säga hej vill ni köpa in min bok åh jag hatar sånt är ingen införsäljare ber alldeles för ofta ursäkt för mig själv bu bu bu.

Ja, ni fattar väl på ett ungefär.

/kille på snart 35 jordsnurr, vaken sedan några timmar

Puh.

Varför skrev jag inte en normal roman med genomgående traditionell meningsbyggnad? Varför var jag tvungen att skriva en roman med meningar så långa och så medvetet rensade från skiljetecken att det är snudd på omöjligt att läsa dem högt då de saknar naturliga andningspauser? Ibland när jag står där nere i ljudbunkern och hojtar på mina 0,75 kvadrat tvingas jag till omtagning efter omtagning efter omtagning eftersom jag måste vrida och vända på meningarna och försöka med olika betoningar för att om möjligt få ihop dem. Det är ju skrivet på det här sättet med flit, tänkt att läsas som ett sorts inre malande i hans huvud – och det bör tilläggas att det bara sker på vissa ställen i romanen, det mesta är normalt gubevars var inte rädda – men vetskapen om det gör ju inte inläsningen ett dyft enklare, de där sjumilameningarna måste ju fortfarande ljudas in.

Hur som helst. Blott 28 av 241 sidor kvar nu. I dag ska de klämmas, förkylning eller inte.

Blir det bra då? Svårt att avgöra ännu. Jag tror det, men måste nog höra inläsningen i mixat och redigerat skick innan jag vågar påstå det. Förhoppningsvis kommer ljudboken att kännas personlig, jag kan ju min roman utan och innan och dess karaktärer ligger mig varmt om hjärtat och i går kväll började jag faktiskt nästan skratta i slutet av inläsningen, för även om romanen mestadels går rejält i moll så finns det ändå viss komik däri. Tror jag.

Nåja. Vi får väl se hur det blir. Eller höra hur det låter. Roligt har det hur som helst varit.

En nackdel med att förvandla sitt källarförråd till en ljudstudio är att husets vattenledningar går precis ovanför mitt huvud. Några våningar upp står någon och duschar i detta nu. Det porlar rätt friskt här nere om man säger så.

Skickade iväg recensionsexemplar av e-boken nyss. Lustigt, men de förfrågningar jag fått om det har alla (alla=två) varit förfrågningar om Kindleversioner, alltså ett format som inte ens säljs i Sverige. Nåväl, serviceinriktad som jag är ordnade jag så klart det. Dock har jag fortfarande ett litet problem med epub-filen, när man tar upp den på en Sony Reader anser den att varje sida bara består av tio rader text, hur jag än beter mig. Det blir ett oändligt sidklickande på det sättet. I iPhonen beter sig dock samma fil föredömligt. Det är em liten djungel det här.

En fjärdedel kvar av ljudboken att läsa in. Förhoppningsvis klarar jag det genom ett maratonpass i morgon kväll.

Jag får erkänna att jag har underskattat vissa saker en smula.

Tiden är den främsta akilleshälen. Jag underskattade hur tidskrävande allt runtomkring är. Med facit i hand är det enkelt att se att jag nog borde ha varit lite mer färdig när jag presenterade planerna i början av december. Tidsplanen jag hade lagt upp i huvudet var visserligen teoretiskt korrekt, och håller i princip fortfarande, men den har inneburit att andra saker – som mitt vanliga liv – i princip har legat på is sedan före jul. Jag har försökt gå och se ”Avatar” med Jocke i snart två veckor, det har fortfarande inte blivit av, hela tiden med tiden som ursäkt. Jag vet inte när jag såg ett tv-avsnitt senast, förutom det obligatoriska ”Cityakuten”- eller ”Mad men”-avsnitt vi alltid ser när vi äter middag. Det är tur att sista säsongen av ”Lost” börjar först samma dag som ”Vi har redan sagt hej då” har första recensionsdag, annars skulle mitt liv falla ihop.

Visst var det skönt att hålla romanen i sin famn för första gången i helgen. Men det innebar ju på intet sätt att den var klar. E-boken är fortfarande inte färdigfixad, och jag har halva ljudboken kvar att läsa in. Kvällarna spenderas just nu nere i källaren, inlåst på 0,75 kvadratmeter. Förhoppningsvis blir jag klar med inläsningen på … ja låt oss säga torsdag kväll eftersom jag gillar att vara överdrivet optimistisk. Sedan måste jag redigera den också, och verkligen vara klar senast i början av nästa helg. Jag får lite ont i magen när jag tänker på det.

Nej, jag menar inte att försöka säga att jag ångrar att jag har valt att göra den här resan på egen själv. Jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt. Men jag borde ha varit längre gången när jag presenterade projektet, eller borde ha gett mig själv ett utgivningsdatum några veckor längre fram i tiden.

Men det är ju så dags att upptäcka nu.