En av de saker jag varit mest orolig för med det här självutgivningsexperimentet är avsaknandet av en redaktör. Jo, jag vet att jag så klart hade kunnat ta in en frilansare, men nu bestämde jag ju mig för att göra en grej av att göra precis allt på egen hand, och då blev det inte så.
Matilda som var min redaktör på ”Dannyboy & kärleken” gjorde genuint bra saker med texten. Jag minns när hon ringde och bad mig komma in för den stora genomgången, och jag svarade ja på fredag börjar jag jobba först klockan tio, jag kan väl komma in vid halv nio så går vi igenom det? Hur hon pausade och sedan med försiktig röst sade Daniel, det här kommer nog att ta hela dagen.
Nu gjorde det visserligen inte det, jag vill minnas att jag lämnade Forums kontor redan vid halv två-tiden på eftermiddagen den dag jag tog ledigt för genomgången. Men det var mycket rödpenna i manuset.
Jag oroar mig inte för rena skrivfel. Jag har korrläst texten med mycket hårdare ögon den här gången, flera vändor dessutom, plus att även Morgan och Johanna har gjort varsin korrvända. Jag vågar lova så långt det är möjligt att ”Vi har redan sagt hej då” inte innehåller ett enda stav- eller vanligt skrivfel. Däremot har jag när jag läst in ljudboken i källaren hittat tre felaktigheter i berättelsen. Två av dem är av arten att Johanna inte ens upptäckte dem när jag pekade rakt på de syndande styckena, så de må vara mig förlåtna, även om de grämer mig. Med det tredje fallet är det dock värre, det är mer lättupptäckt, och troligen hade såväl Morgan som Johanna sett det om det funnits där när de korrade. Det idiotiska är dock att felet uppstod i det absoluta slutskedet, jag gjorde kardinalblundern att ge mig på att börja pilla i ett stycke för att förbättra det i stadiet där man bara får ändra rena felaktigheter för att i möjligaste mån undvika omflödningar av den färdigsatta texten. Och stycket jag ändrade i blev bättre, det blev till och med riktigt jävla superbra om jag får säga det själv, men problemet var bara att jag glömde ändra en iögonfallande detalj i stycket som föregick ändringen, vilket tyvärr ger hela anrättningen en något fadd smak.
Jag tänker inte säga vad det är, men det inbegriper siffrorna fem och tre, i just den ordningen.
Och det är just sådana saker som jag tror är en redaktörs viktigaste uppgift gällande åtminstone mitt skrivande. De ska kolla så att kronologin stämmer, peka på tankefel, kolla kartor och topografi för att se om man verkligen går nedför eller uppför en gata (eller trappa…), kontrollera tidtabeller och påpeka att en ändring på sida 27 får återverkningar även på sida 48 och 175. Dessutom ska de peka på romanens dödkött, säga stryk det här, det tillför inget varvid jag ska svara men det är ju ett av mina favoritstycken och hon ja, kanske just därför och med facit i hand ser jag det ju, det blev bättre utan.
Nu har jag tvingats piska mig till att göra det själv. Jag hoppas att jag har lyckats.
Nu är visserligen inte professionella redaktörer alltid felfria heller. ”Dannyboy & kärlekens” inbundna upplaga innehöll två felaktigheter i berättelsen, samt ett rent korrfel på baksidan, detta trots att vi var rätt många som läst den både en och fem gånger. Vi gör alla fel.
Men oavsett. Jag hade nog sovit bättre om nätterna just nu om Matilda hade granskat texten.
