Månad: december 2009

It’s all about the money

Det inkom en kommentar med frågan om hur mycket mer pengar jag kommer att tjäna på att ge ut min roman på det sätt jag nu väljer, jämfört med en ”vanlig” utgivning. Så här svarade jag:

Med all sannolikhet kommer jag tvärtom att tjäna mindre per sålt exemplar. Orsaken är att tryckkostnaden när man använder sig av print on demand-teknik fortfarande är ganska mycket högre än om man trycker på ”vanligt” sätt, och eftersom jag trots detta vill sälja min roman till ett lägre pris än vad som är standard för inbundna böcker, går ekvationen endast ihop om min egen ekonomiska kakdel krymper.

Jag har ännu inte räknat exakt på hur jag ska lägga priset, men mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att jag kanske kommer att lägga på 20 kronor på det pris Publit tar betalt per exemplar, pengar som alltså går till mig. När min första roman gavs ut av Forum fick jag cirka 25 kronor per sålt inbundet exemplar.

Det kanske kan verka en smula bakvänt att ge sig in i ett projekt som både kräver mer tid än en vanlig utgivning samt ger mindre finansiell utdelning (om inte boken skulle sälja väldigt mycket vill säga), men det här experimentet handlar inte om att tjäna pengar. Jag vill bli läst av så många som möjligt, och vill testa om det här är vägen att gå.

Detta föranledde en ny kommentar, där jag ombads utveckla hur jag tänker kring betalningen (samt uttrycktes oro för författares förmåga att försörja sig). Jag är inte riktigt färdigtänkt på det området ännu, så jag kan inte precisera mig så mycket, men jag svarade hur som helst så här:

Jag ska absolut utveckla hur jag räknar i ett blogginlägg vad det lider, men då jag ännu inte bestämt mig för priset själv, så får det vänta ett tag.

Men samtidigt är några saker värda att påpeka. Rätt få författare i Sverige har någon egentlig lönsamhet i sina författarskap, tidningen Svensk Bokhandel presenterade en uträkning häromveckan som fastslog att en genomsnittlig medlem i Författarförbundet drar in 39000 kronor/år på sitt författarskap. Nästan alla författare försörjer sig alltså i stor utsträckning på andra sätt.

Ta en sådan litterär ikon som Lotta Lotass som exempel, kritikerrosad och nyinvald i Akademien, som i lördagens SvD berättar att hennes roman som kom i fjol sålde i 400 exemplar inbundet. Om hon har ett någorlunda vanligt avtal med sitt förlag torde det i slutänden ha inbringat henne runt 5000 kronor i inkomster, enligt följande uträkning:

Boken har troligen ett F-pris på runt 100 kronor (priset bokhandeln köper titeln för). Av det går cirka 27 procent till författaren (ett klassiskt standardavtal). 400 exemplar gånger 27 kronor blir knappt 11000 kronor. Eftersom dessa 11000 kronor inte betalas ut som lön från förlaget utan som ersättning, får författaren själv betala skatt plus sociala avgifter. Kvar blir då knappt hälften av ursprungssumman, det vill säga runt 5000 kronor.

Verkligheten är som jag ser det sådan att författare oftast inte överlever på sina författarskap, utan med hjälp av dem. Åtminstone för en viss typ av författare står verken för blott en utgångspunkt man sedan kan söka inkomstbringande stipendier samt boka in föreläsningar och andra sorters framträdanden på. Och även efter dessa inkomster måste de flesta författare jobba med annat vid sidan av.

Sedan har du rätt i det som du skriver i din kommentar att jag kan göra ett större påslag om jag säljer boken i en egen webbshop, vilket jag också planerar att göra. Uträkningen i min förra kommentar är baserad på att jag vill att min bok ska säljas för runt 130 kronor hos nätbokhandlarna, och då lär är ett större påslag än 20 kronor bli omöjligt, eftersom de också ska ha sin del av kakan (tryckningen kostar runt 70 kronor per exemplar). Jag hyser inga direkta förhoppningar om att få in min roman hos fysiska bokhandlare i någon större utsträckning, jag tror att mödan skulle vara för stor och utdelningen för liten. Jag må älska välsorterade bokhandlare som privatperson, men jag tror att ”Vi har redan sagt hej då” främst kommer att säljas via internet (men bokhandlare som vill köpa in den är naturligtvis ytterst varmt välkomna att göra det).

Varför väljer jag att lägga ut de här kommentarerna så här? Tja, jag tycker att det är en rätt intressant och inte helt enkel diskussion, och jag inbillar mig att inte alla läser kommentarer.

900, Hallå där och frukosttajm

Intressant artikel i DN Boklördag om stora och små bokhandlare i dag men DN verkar ha tappat tron på internet för den står ingenstans att länka till, bububu. Hur som helst, fin text som utmålar en ljusare framtid för den oberoende bokhandeln än vad kedjeolyckskorparna kraxar om. Men pratminuset från Mats Ahlström i Djursholms bokhandel om att Akademibokhandeln bara saluför 900 titlar i sina butiker, kan det verkligen stämma? Låter ju som science fiction.

Denna lördag är en medieintensiv dag för mig. Sida två i kulturdelen av Sydsvenskan innehåller en Hallå där-intervju med mig om mitt romanprojekt, och Vi i Vasastan ska innehålla en text på samma ämne, om bara tidningsbudet vill masa sig hit med mitt exemplar så att jag får se att det stämmer, vill säga.

Dags för frukost på stan före dagens litterära göromål.

——

Uppdatering: I min iver att ge mig ut och äta mig klotrundsmätt på pannkakor på Sirap missade jag helt att SvD i sin kulturdel i dag hade en ungefär dubbelt så lång och ännu mer intressant artikel om små kontra stora bokhandlare. Mer eller mindre exakt samma människor var dessutom intervjuade. Inte heller SvD tror dock på det här med internet, så jag kan tyvärr inte länka.

Kan vi inte säga hej då nu?

Det är på intet sätt så att jag börjar tappa hoppet om att jag ska hinna med det jag föresatt mig att göra, för romanen kommer att bli klar i tid, men låt mig bara säga så här – hade jag jobbat så här hårt med romanen från början skulle den ha varit färdig för utgivning senast i fjol istället för februari 2010.

Fan vad less jag är på min hög med korrekturark just nu.

En del verkar känna apan

Jag är inte van vid att bli igenkänd. Eller, det är jag väl i vissa sammanhang, men ändå inte. I går kväll på releasefesten för antologin ”Noll noll” kom flera personer fram som jag tidigare aldrig talat med och ville diskutera mitt utgivningsprojekt. Jag blev en smula nervös, och hoppas att jag inte framstod som oartikulerad eller blasé eller överentusiastisk eller fel, utan precis så snäll som jag gärna inbillar mig att jag faktiskt är.

I övrigt gläder det mig mycket att jag i går fick en intervjuförfrågan från en högkvalitativ kulturtidskrift, som förhoppningsvis ska genomföras i januari. Och på lördag figurerar jag om allt står rätt till här i världen i min lokaltidning Vi i Vasastan. Och i går toppade min kommande utgivning den svenskspråkiga delen av sajten biblioteken.fi, som om jag förstår saken rätt är en samlingsplats för bibliotek i Finland. Som varm Finlandsvän känns det fint.

Och romanen då? Jo tack, korrekturarbetet går vidare, har kommit ungefär halvvägs med att föra in de ändringar jag gjort i den sista vanliga korrläsningsomgången. Jag hyser fortfarande gott hopp om att hinna göra den grundläggande sättningen innan jag åker till Gästrikland på onsdag nästa vecka.

T-banebiblioteket

Efter radioprat och besök hos barnmorskan i går morse (vår parvel är så löjligt normal enligt utvecklingskurvan att det är onormalt) slank vi på väg mot arbetet in på t-banebiblioteket vid Östermalmstorg, som jag hittills lyckats missa att besöka.

På många sätt kändes den relativt nyöppnade filialen helt ljuvlig. Kompakt, modern, luftig, öppen attityd och … kompakt, nämnde jag det? Och så faktumet att det är inhyst i en tunnelbanenedgång, jag får ståpäls bara av att skriva meningen.

Efter att ha gått runt där i några minuter insåg jag dock en sak. Jag tror banne mig att vi har fler böcker hemma än vad de har här, sade jag till Johanna. Nej, så kan det väl inte … Hon stannade och måttade med ögonen. Jo, vi har nog faktiskt det, konstaterade hon.

Nu anser jag visserligen inte att mängden titlar nödvändigtvis måste vara det viktigaste i ett bibliotek. Faktum är att jag personligen främst nyttjar biblioteksrummet som en plats för att i lugn och ro kunna sitta och pilla med mitt skrivande och insupa atmosfär. Och i det avseendet såg t-banebiblioteket ut att kunna fungera alldeles ypperligt, tanken att jag kan sitta rakt ovanför bruset och beskåda folkvimlet men själv befinna mig i en lugn glasbubbla lockar mig mycket, och helt ärligt kände jag för första gången på länge en längtan efter att börja skriva på roman nummer tre de få minuter vi befann oss där.

Men innebär det att det är ett bra bibliotek?

Jag vet inte.

DJtv #47 – Vi har redan sagt hej då

I veckans avsnitt ställer Johanna Daniel mot väggen gällande utgivningen av hans andra roman ”Vi har redan sagt hej då”. Vad var det som fick honom att bestämma sig för att ge ut den på eget förlag? Hur kommer det sig att det är ljudboken som ska distribueras gratis och inte e-boken? Varför var Johanna till en början motståndare till projektet? Vad återstår innan boken är redo för utgivning den 2 februari? Varför kommer eventuellt ljudboken att skilja sig åt från den inbundna versionen? Svaren på dessa frågor, plus rörliga bilder på en ovanligt nervös Daniel, bjuder vi på i den 47:e upplagan av DJtv.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Korrekturvåndor

Blev klar med den stora korrgenomgången i går, nu ska ändringarna in i manuset som sedan ska sättas i sin slutgiltiga form. Därefter är det dags för sista korrvändan, där inget förutom rena felaktigheter får ändras. Slut för pill av sorten tycke och smak, det som står i texten nu får stå kvar, någonstans måste strecket dras.

Tidsplanen kommer att hålla, även om det blir tajt. Jag grämer mig över att jag inte kommer att hinna skicka ut korrexemplar till månadstidningar för recension, tiden för att det ens ska vara teoretiskt möjligt att få in recensioner i tidskrifter som utkommer månadsskiftet januari/februari börjar rinna ut, och eftersom jag valt den här ensamvargsstrategin vill jag inte lämna ifrån mig något halvdant, även om det hör till korrexemplarens natur att de inte är slutgiltiga och brukar innehålla fel. Men i och med att jag stuckit ut hakan och sagt att jag gör allt själv inbillar jag mig att min roman kommer att bli läst på ett delvis annat sätt, om jag tillåts spekulera med viss överängslighet tror jag att vissa kommer att leta efter felaktigheter med syftet att få säga haha, vad var det vi sa, det går inte att göra det här bra själv.

Paranoia is a bitch.

Men hur som helst, jag vill inte lämna ifrån mig manuset förrän det är hugget i sten. Om två veckor hoppas jag att det är det.

På pallen!

Åh.

Sweet old Arbetarbladet. I veckans upplaga av Kulturtoppen har jag lyckats erövra en tredjeplats, endast slagen av Herta Müller och Uppsala Stadsteaters Lars Norén-dissekering ”7:3 återbesöket”. När ”Dannyboy” gavs ut toppade jag listan en vecka, men en bronspeng räcker mer än väl den här gången – jag har ju för bövelen inte presterat något ännu. Motiveringen låter även ana detta, att det förväntas resultat levererade. Killen är inte så lite kaxig: ”Mig veterligen har ingen etablerad författare i Sverige testat egenutgivning på ett så här ambitiöst och genomarbetat sätt tidigare”, skriver Daniel Åberg i ett pressmeddelande, står bland annat att läsa. Avslutningen lyder Vi säger modigt. Och tack. Den ska nämligen även ges ut som gratis mp3-bok.

Hujedamej, jag måste verkligen se till att det här blir bra nu.

This just in

Nej men hörni, allt här i livet kretsar ju verkligen inte kring min kommande roman. Här är fyra rykande färska litteraturanstrukna grejer som min redaktion knåpat ihop i dag:

Piratförlaget vill pröva e-boksmoms. Nu hoppas vi bara att det här inte leder till att regeringen beslutar sig för att gå den andra vägen och höja den vanliga bokmomsen till 25 procent igen istället.

Bratt: ”Guillou var hänsynslös”. Tvekampen mellan Jan Guillou och Peter Bratt går vidare.

Nytt avtal för e-böcker slutet. Norstedts och Författarförbundet överens. Mer uttömmande text hos Svensk Bokhandel.

Portman jagar zombies i Austen-film. ”Pride and prejudice and zombies” blir långfilm. Hurra!

Korrektur våndor

Okej, några reflektioner så här långt:

1. Bestäm er aldrig för att ändra i ett pressmeddelande minuten innan det är tänkt att gå ut. Jag hade förberett en mall på onsdagsmorgonen, ett mejl där pressmeddelandet dels skulle placeras som ren text i själva mejlet, och dels en snyggt layoutad A4 med tre bilder i i en bifogad pdf. Men när jag på Twitter- och chattinrådan råddes till ett par sista minuten-ändringar gjorde jag först ändringar i den layoutade finvariant jag skapade pdf:en ur, och kopierade sedan över den nya texten till mejlet. Resultatet blev att texten återigen kom att innehålla en del tvingande radbrytningar jag lagt in för att få snygga avstavningar i pdf:en, avstavningar som i mejltexten förvandlades till särskrivningar.

Mindre omständlig slutsats: Jag fuckade upp sista stycket i textutskicket med resultatet att cirka 200 journalister, bloggare och annat bra folk nu tror att jag skriver saker som mot gångar, korrektur våndor samt försälj nings statistik och det får mig att vilja döden dö.

2. Jag twittrade ut länkar till mitt blogginlägg två gånger på onsdagen och uppmanade människor att RT:a, vilket resulterade i runt 40 vidaresändningar. Jag skulle kunna försöka göra ett överslag på vad det innebär i antal nådda människor, men varje gång jag sett någon ge sig på det på Twitter har de blivit bashade av människor som hävdar att de räknar fel, så jag struntar i det. Jag skrev även om det i min statusrad på Facebook två gånger, vilket resulterade i 25 kommentarer och 34 gillatummar. Utskicken gav följande resultat i min blogg:

En normal vardag ligger besöksantalet på runt 170-190 unika besökare (plus cirka 150 rss-prenumeranter), men i onsdags var siffran uppe och nosade på 600. I går hade den gått ner igen, men låg fortfarande på 300, med en ökning till totalt 170 rss-läsare. Det ska bli intressant att se om det blir några bestående effekter.

3. När det gäller exponering är det långtifrån för tidigt att dra några slutsatser, men hittills har utskicken vad jag sett resulterat i sju blogginlägg, ett tiotal beställningar av recensionsexemplar samt en intervjuförfrågan, plus att jag hunnit göra en intervju med SvB som redan är publicerad. När ”Dannyboy” kom ut recenserades den i drygt 30 traditionella medier, samt resulterade i ett tiotal intervjuer. Det är en bra bit kvar dit, men intervjuer görs främst (och helst) när boken kommer ut, inte två månader innan. Syftet med det här utskicket var främst två – dels ville jag göra redaktionerna varse om vad det är som dimper ner i deras brevlådor i mitten av januari (majoriteten av redaktionerna räknar kallt med att få boken utan att behöva beställa recensionsexemplar), och dels var det hög jävla tid för min egen skull.

4. Jag har blivit betydligt mer nervös inför utgivningen än vad jag var i onsdags morse. Då var det på låtsas. Nu kommer det verkligen att ske.