Månad: augusti 2009

Jag begär inte mycket av livet. Finge jag bara en wp-app till min iPhone som klarade av att skriva text samt publicera bilder med 460 pixlars bredd på den plats jag själv anger, vore jag nöjd.

Är det verkligen att förhäva sig?

Jag har kört löjligt mycket bil i sommar. Allt är visserligen mätt utifrån min egen måttstock, men ändå, närmare 500 mil bilkörning under de senaste tre veckorna är åtminstone i min bok mycket.

Egentligen älskar jag tåg, den inre resan och yadayada men omständigheter har tvingat ut mig på landets Europa-, riks- samt kringelkrokvägar sommaren 2009 i ett sällan skådat rattarrus. Först The Grand Northern Swedish Road Trip Tour där mer eller mindre hela norra Sverige täcktes in under loppet av tio dagar, och i går följt av The Sticky and Sweet Tour vilket innebar en expressresa till västkusten i världens minsta Toyota med återkomst till huvudstaden klockan 04.55 i morse.

Jo tack, det var en mestadels väldigt bra Madonnakonsert, det susar lite i öronen i dag dock, troligen en kombination av för lite sömn och för mycket rejvambitioner hos världens största popstjärna. Ljudvolymen under den avslutande fjärdedeln hade gärna fått vara ett antal decibel lägre.

Jag är således lite zonkad i dag. Men den sista veckan av semestern börjar nu.

Skriva och leva i vardag och sånt. Det är vad jag ska syssla med.

Vilken dag! Jag är slöare än slöast och har inte mäktat med mer än att vid ett par tillfällen ge Johanna ett glas vatten samt läst några sidor ur Kjell Westös ”Drakarna över Helsingfors”, som jag nu äntligen tycker börjar ta fart efter att de yngre tonåren skildrats färdigt. I don’t do barndomsskildringar, som vi stilosäkra yngre medelåldringar brukar säga.

Nu ska jag gå och hämta vatten igen.

Ni minns väl den franska fågeln? Den mytomspunna återställardrink som Josefine var övertygad om att hela världen hade koll på, men som det visade sig var en väldigt lokal företeelse? I går kväll invigdes även Fredrik och Johanna i denna shotdrinks mystik vid en trevlig sittning i Vanadislunden.

Jag filmade så klart, vilket även Fredrik gjorde. Välj det Youtubeklipp ni gillar bäst helt enkelt. Mitt är i widescreen och pågår en minut längre än Fredriks, men har å andra sidan lägre ljud vilket irriterar mig eftersom originalfilen lät fint innan den sändes upp till Youtube.

Jag har gått och blivit med iPhone. Trots min stora Applekärlek har jag hållit emot i två år, i originalupplagan var det den sunkiga kameran plus avsaknaden av 3G som fick mig att säga nej tack, i uppföljaren enbart den sunkiga kameran. Men när mina minimikrav i det avseendet – autofokus plus 3,2 megapixlar – nu uppfylldes i och med iPhone 3GS, hade jag inte längre någon ursäkt.

Och självklart älskar jag den redan. När det gäller vissa saker tycker jag visserligen att Apple fortfarande har en bit kvar, men i deras iver att vara så enkla och avskalade som möjligt försvinner väl en del funktioner. Något jag verkligen saknar är möjligheten att ställa in olika profiler – på min tidigare mobil hade jag fyra beteenden inställda för ring-, sms- och vibratorsignal beroende på miljö och tid på dygnet. Exempelvis var Sova inställd på avstängt smsljud, avstängd vibrator men påslaget ringljud enligt premissen att jag gärna väcktes om något var riktigt viktigt (då ringer man), men helst undvek nattliga TT-flashar eller fyllesms. Likaså var Utomhus vibrator inställd på fullt ös på allt, så att jag förhoppningsvis skulle märka att telefonen påkallade min uppmärksamhet när jag var på stan. Nu måste jag istället gå in och ställa in varje pryl manuellt, något som stör mig en smula.

Men hey – det finns säkert någon applikation för det också som jag hittar vad det lider.

Kameran är dock – trots förbättringarna i 3GS – märkbart sämre än i min tidigare Nokia 6220 Classic. Den hade å andra sidan den överlägset bästa kamera jag någonsin stött på i en mobiltelefon.

Men hey – jag har ju ändå en iPhone nu och mitt Appleliv är komplett.

Tills de släpper sin tablet i höst/vinter vill säga.

3 441 kilomter. Trehundrafyrtiofyra komma en mil. Så lång blev vår tio dagar långa semesterresa i norr enligt mätaren i vår hyrda Volvo V50. Ungefär två tredjedelar av den mytomspunna USA-roadtrippen från kust till kust.

Det har varit tio strålande dagar, trots att det regnat en del. Smolket i bägaren var möjligen att jag drog på mig en ruggig förkylning lagom till vi kom till fjällvandringsdelen i Idre, men det verkar höra till när jag vandrar med pappa plus systrar i Dalafjällen, detsamma hände 2005 när vi var i Sälen under samma sommarveckoslut. Här följer några bilder.

Nu ska jag ha semestervardag i två veckor, och redigera text vareviga dag. Det ska bli ljuvligt.

Det här är inte mitt första besök i Idre. Bara några veckor efter att jag fyllt 18 år åkte jag och två vänner hit på sportlovet för att åka skidor. Martin var ett år äldre och den ende av oss som hunnit ordna körkort och jag minns att snön var mer än meterdjup och en av kvällarna efter avslutade slalomåk gick vi genom skogarna från vår stuga fram till fjällhotellet där det var klubb och jag hade en sjuttiotalskavaj med poppig t-shirt under som inte gick hem hos tjejerna på det sätt jag hade hoppats.

På bilresan upp stannade kolonnen av fordon tvärt ett par mil söder om Idre. Folk började gå ur och undrade vad som stod på. Det visade sig att en bil krockat med en ren men nu stod det skadade djuret ingenstans att finna. Föraren av bilen var tvärsäker, han hade kört på en ren i rätt låg fart, men ingenstans syntes den till och inga flyktspår syntes på någon av vägens sidor. Vi stod alla och kliade oss i huvudet.

Tills någon kom på idén att titta under bilen.

Där låg den stackars renen fastklämd, fortfarande vid liv, stirrande ut på allt och intet med kippande, snabba andetag. Ett barn som tidigare varit stursk och letat i snödrivorna efter den försvunna renen började storgråta, vi andra tittade bara bort.

Djuret låg fastkilat strax bakom framhjulen. Snövallarna runtom var höga, och olycksbilen stod mitt i vägen och blockerade effektivt båda körfälten. Renen var tvungen att avlägsnas för att bilen skulle kunna köra åt sidan och trafiken komma igång igen.

Föraren satte sig bakom ratten och backade loss det stackars djuret, och körde sedan bilen åt sidan. Trafiken kunde återupptas. När vi passerade levde renen fortsatte, ögonen fortsatte att tomt stirra. Vi måste väl slå ihjäl den sedan på något jävla sätt, sade föraren innan han satte sig för att börja backa.

Vi hade åkt vidare innan han hann göra det.