Författare och skribent
Vaknade i en kohage strax efter klockan sju. Kvällens och nattens regn hade dragit vidare och solen kommit upp över Blekinge skärgård. Det låg ett lätt dis över marken och jag gick ner till bryggan och såg mig omkring innan jag begav mig till duschstugan, där jag alltför sent insåg att det behövdes enkronor för att få varmvatten.
Det är alltså som ett kollo men istället för att bygga kojor så sitter ni och twittrar?
Jag kommer inte ihåg vem i min omgivning som ställde frågan, men jag tyckte hur som helst att det var en rätt rolig beskrivning av Sweden Social Web Camp, som jag och drygt 280 andra webbgillande människor ska åka ner på i dag. En helg i Blekinge skärgård, där jag för första gången sedan … Roskilde 1995 (?) ska bo i tält.
Sommarens tredje hyrbil checkas ut vid halv tolv, sedan jäklar brummar jag, Johanna och Fredrik söderut längs E4:an för fulla muggar.
Jag tänker på det här med det meningslösa babblet. Det har ju stötts och blötts en hel del redan, blivit ämne för radiodebatt och fött en egen twittertagg. Men jag tänkte babbla vidare lite ändå.
För mig är hela den här meningslöshetsdebatten som omgivit Twitter sedan hajpen startade väldigt främmande. När alla skulle börja twittra där runt årsskiftet – jag var en av dem – vet jag inte hur många putslustiga krönikor det skrevs om det tomma basunerandet ut i intigheten på temat alla kvittrar men ingen lyssnar-parollen.
Jag kände inte igen mig för fem öre. För mig är Twitter först och främst ett intresseredskap. Det är via Twitter jag får tips, kunskap och länkar länkar länkar om de saker som intresserar mig. Nu råkar det visserligen slumpa sig så att de flesta av mina intresseområden är vältwittrade, plus att jag har en del nytta av att följa flödet även i mitt jobb, men jag inbillar mig att det går att hitta sina likar inom de flesta intressesfärer.
Facebook däremot – det är en helt annan femma. Under den månadslånga semester jag nyss avslutade kom jag vid fyra-fem tillfällen på mig själv med att tänka just ja, jag har ju inte varit inloggad sedan i går morse, varefter jag pliktskyldigt gick in och uppdaterade min status och scrollade bakåt några timmar för att se vad folk höll på med. Att se vad mina vänner och bekanta pysslade med under sina sommartider kändes inte tillräckligt viktigt för att jag skulle logga in via telefonen under de tider jag inte satt framför datorn. Twitter scannade jag däremot igenom regelbundet, med en tydlig stresskänsla varje gång det gått för lång tid och flödet blivit för omfattande. Risken för att jag missade något i det ständigt pågående samtalet i de ämnen jag brinner för drev mig in på sajten och senare Tweetie när iPhonen kom i min hand. Det är likadant nu när jag är tillbaka på jobbet – Twitterflödet har jag ständigt framför ögonen, Facebook loggar jag in på några gånger per dag och scannar av.
Meningslöst babbel. Bah.
Ett par korta bokrelaterade länkar så här i väntan på att finna min riktiga blogginspiration:
Svensk Bokhandel kommer att lansera en ny sajt i samband med bokmässan. Redan nu går det dock att följa arbetet på deras utvecklingsblogg. Check it out vetja. Jag tycker att nya sajten på det stora hela ser väldigt bra ut, och ser fram emot att de utvecklar sin debattdel, något jag hört ska vara i görningen i och med omgörningen.
Kommer Dan Browns ”The lost symbol” att innebära e-bokens slutgiltiga genombrott? I en artikel i The Observer i söndags funderar man på frågan i alla fall. Hur det än blir med den saken så nämns en sak i artikeln som får det att vattnas i munnen på mig:
I en framtida utopisk e- och ljudboksvärld kommer så klart formaten att smälta samman så att jag kan läsa i min e-bok på kvällen innan jag går och lägger mig, och därefter fortsätta genom att lyssna från stället jag somnade vid när jag promenerar till jobbet dagen efter. Detta är ju på något sätt redan möjligt i teorin i den senaste versionen av Kindlen i och med att den har en omdiskuterad talsyntesfunktion, men jag menar så klart att det ska synkas mot en riktig ljudbok, inläst av en fysisk person som klarar av att betona text på rätt ställe. Det glömde jag när jag skrev mitt kravinlägg i somras.
dannyboysthlm, Tue 18 Aug 11.14 via Tweetdeck:
Jag känner mig stressad för att jag tappat bort min bloggmojo. Ska leta i kväll, kanske ligger den under soffan.
Sommaren är över, och DJtv-sommarlovet likaså. Vi inleder hösten med att sammanfatta den årstid som gått, vilket resulterar i ett tio minuter långt samtal om de senaste månadernas två stora snackisar – bokens digitala framtid samt pseudonymförfattaren Lars Kepler, som ju i veckan avslöjades som paret Ahndoril. Dessutom bjuder vi på vad som troligen är DJtv-historiens längsta ord.
DJtv #31 – Det mesta regnar bort from DJtv on Vimeo.
Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
All books ever written – Johannas Bokhorainlägg som startade e-boksdebatten
Hallå bokbranschen, har ni internet? – Daniels inlägg om avsaknaden av branschröster
Mattias Boströms blogg (flera inlägg om framtidens bokmarknad)
Billingska bokhandelns inlägg om framtidsfrågan
Atlaschefen Richard Herolds inlägg i samma ämne
Johannas recension av Lars Keplers ”Hypnotisören”
Och glöm inte att DJtv också finns som podcast via iTunes store.
Josefine smsar. Brunch? Vi vet att Kung Carl är stängt, så hon föreslår att jag kollar Kvarnen, Boulebar och Hotel Hansson. Själv ska hon åka och träna, jag får ansvaret att hitta något, påpassligt gjort, jag gnisslar tänder över hennes smarthet att undvika det som enbart lär bli ännu en blodtryckshöjande livserfarenhet.
För sommar. Stockholm. Brunch. Tre saker som inte går ihop, ett evighetspågående skämt. Boulebar sommarstängt. Kvarnen sommarstängt. Jag meddelar Josefine, hon svarar Det är som att vi bor i en Hollywoodkuliss, bara fasader, inget bakom och jag provar Hansson, på sin hemsida frontar de ju ändå med budskapet Besök vår utsökta brunch! med gigantiska blå bokstäver. Receptionisten låter dock förvånad. Nej brunchen har haft stängt hela sommaren, vi öppnar väl om några veckor igen, säger hon svävande. Jamen det är är ju helt sjukt! Allvarligt! säger Josefine över telefonen. Vi bestämmer oss för att gå och fika istället.
Bondby. Jag har sagt det förr och jag lär säga det igen.
——
Uppdatering söndag kväll: I ärlighetens namn bör jag erkänna att vi till sist faktiskt hittade en öppen brunch – Rival på Mariatorget som i dag öppnade efter att ha haft sommarstängt. Gott var det också, om än väldigt blåsigt på balkongen där vi fick sitta eftersom alla platser var bokade inomhus.
Förmiddag i sängen framför friidrotten, letar gröna soffor, huvudvärk till följd av öl- och GT-drickande i går, semestern går mot sitt slut men det känns okej, Asafa Powell är en hårsmån från att åka ur i försöken och Johanna gillar du den här? och jag njae och hon nej, fel grön och att det ska vara så svårt, bu.
Tycker mig ha varit rätt textflitig i veckan. I går blev det till och med två pass, avslutade med en mellanöl på Storstads uteservering och när himlen öppnade sig fick jag fly in, macbooken och jag var rätt malplacerade bland kostymnissarna men det var ju skapande på gång så jag lät dem glo på konstnären at work.
Okej, Usain Bolt vidare efter inledande joggtur. Kanske dags att dra på stan då.
Innan jag går ser jag att Dan Abelin twittrar om en artikel om e-boksformat. Jag retweetar med en lätt uppgiven suck:
Mardröm. RT Läser @WSJDigits om formatkriget bland e-böcker – »inconsistent and incompatible formats« – http://korta.nu/wsjdigebook #bocker #ebok
Jösses, jag missade tydligen helt att det var MIN dag i går. Vänsterhäntas dag, 13 augusti, hipp hipp hurra, herreminje vad jag firade, visste väl att det fanns en konkret anledning till att jag stoppade i mig alla de där ostarna och päronen framför tre avsnitt av ”Cityakutens” säsong tre i går kväll.
För att hedra min hänthet publicerar jag det inlägg jag tidigare skrivit om min läggning återigen:
Vänster eller höger, det är frågan
Alltså, hur ofta använder jag en penna och skriver något för hand nu för tiden? Väldigt sällan. Hur ofta använder jag en datormus eller en styrplatta? Väldigt ofta. Vilken hand använder jag när jag skriver med en penna? Vänster. Vilken hand använder jag för att styra musen och pekdonet? Höger.
Säg mig – med vilken rätt kallar jag mig i detta moderna tidevarv för vänsterhänt?
Tänkte se Kjell Westö på Kulturhuset i kväll, jag är ju Finlandsvän av rang och har därför anlänt till platsen för skådespelet redan nu, lurpassar i Teaterbaren med kaffe och bokmanus, det är ju Kulturfestival där utanför och kanske blir det därför tjockt med folk, särskilt men tanke på att det regnar rätt hårt, vilket lär göra de utomhusaktiviteter som erbjuds mindre attraktiva och locka in
Eh, oj.
När jag skriver det här chattar Johanna mig och ondgör sig över avsaknad av kofta inför kvällen, Westö är ju tänkt att vara utomhus uppe på taket. Ett nytt köldvansinne signerat Kulturhuset in spe, månne?
Man kan väl inte direkt anklaga mig för att vara storbloggare i dag, men jag vill ändå be er att rikta blickarna några minuter mot den alltid kloke Anders Mildners senaste inlägg, om det sjunkande behovet av ägande i den digitala tidsåldern.
Nu ska jag gå och sätta mig och textredigera på något fik i krokarna.
Jahapp. Paret Ahndoril alltså. Jag har inte så mycket att säga om det, då jag inte är djupare bekant med deras respektive författarskap. Däremot vet jag att jag skrev någon artikel eller möjligen notis om bråket kring Alexander Ahndorils ”Regissören” häromåret, det blev ju en del kontrovers kring hans romantisering av Ingmar Bergmans liv när den kom 2006, med rejält muller från demonregissören själv.
Fast just det ja – en sak funderar jag över. Jag undrar om det faktum att Alexander Ahndoril samt Alexandra Coelho Ahndoril båda har en hel del litterär kredd – Alexandra fick exempelvis Katapultpriset 2004 – gjort att de känt sig en smula trängda när exempelvis en sådan som Leif GW Persson uttalat sig rätt nedlåtande om ”Hypnotisörens” kvaliteter. Läs exempelvis den chattsession som Lars Kepler genomförde hos TV4 för någon vecka sedan – det är uppenbart att GW Perssons ord inte lämnat författarna oberörda, de återkommer till honom flera gånger, även när inte frågan handlade om polisprofessorn.
Och det ska bli spännande att se hur det här tas emot av det litterära Sverige. För hur fördomsfria vi än låtsas vara, så är det inte i vissa salonger accepterat att vara författare till spänningslitteratur.