Är jag månne en annan nu?

Plockade i gamla lägenheten i går morse, den är inte riktigt urstädad ännu och andrahandshyresgästen flyttar in först nästa månadsskifte. Twittrade något om att jag hittade skräp i hörnen, vilket fick Peter att chatta mig för att fråga vart minnesjunkien egentligen tagit vägen, var han månne ett minne blott?

Nu var det visserligen helt normalt skräp i form av fysiskt bråte som jag hittade i skåpen och ingen omskrivning för en promenad in i minnets allé, men faktum är ju att han har helt rätt, junkandet har gått på sparlåga rätt länge nu. Inte så att jag inte får känslan ibland – den drabbar mig rätt hårt från tid till annan – men jag finner liksom inte suget att beskriva den. Orkar inte. Ids aldrig.

Kanske kommer lusten åter. Kanske inte.

Höga kusten månne?

Kanske inte i väntan på Godot men åtminstone någon typ av inspiration slänger jag ut en fråga. Om två veckor ska jag och Johanna bila till Vittangi. Johanna hävdar att man lätt kör sträckan på en dag (för det klarar hennes pappa), men eftersom jag anser att 133 mil är lite för mastigt bakom ratten för min simpla varelse, så tänker jag mig att vi ska stanna och sova någonstans ungefär halvvägs, vilket om jag inte tänker helt fel torde bli någonstans längs Höga kusten.

Så frågan är som följer: Har någon ett tips på ett trevligt ställe i dessa pittoreska trakter?

It’s burger time

Mitt GI-ätande har gjort att mitt hamburgerintag har legat på en oroväckande låg nivå det senaste halvåret, potatis och bröd är ju inte särskilt GI-vänligt. Men i går slog jag till på en laxburgare med sallad på Debaser Humlegården, och passade på att recensera kreationen hos Bisonburgers, en sajt som tyvärr blivit allt för negligerad den senaste tiden. Förhoppningsvis ska det bli ändring på den saken nu.

Det okända miljöhotet

bokhyllansodra

Det är ju för lustigt alltså. Det här med färgsortering får verkligen känslor att svalla likt inget annat. I höstas när Johanna presenterade version ett av den färgsorterade bokhyllan inkom 47 kommentarer, där dogmatismen hos vissa människor framkom med oönskad tydlighet. Och så i går, en slumrig semesterlördag när hon presenterade version två, då drog det igång igen. Hittills är kommentarerna 21 till antalet, och den bästa helt klart den som på fullt allvar verkar hävda att färgsorterade bokhyllor är ett hot mot Jordens klimat.

Väl rutet, säger jag.

Nej men seriöst. Det som fascinerar mig mest är att även de som går efter strikt alfabetisk ordning när de sorterar sina hyllor – jag har själv varit en av dem – aldrig skulle komma på tanken att förfasas över någon som ställer sina böcker huller om buller. Men så fort de placeras på ett estetiskt tilltalande sätt, då hånar man litteraturen genom att se sina böcker främst som chica inredningsdetaljer.

Människor. Vilken fantastisk kreation.

Regnbågens alla färger

Over at Bokhora kan man nu bese hur de färgsorterade bokhyllorna blev i färdigt skick. Vi måste nog fortfarande fixa en del innan det är dags att ringa Sköna hem, men jag tycker det blev rätt stiligt.

Hur mitt lätt autistiska ordningssinne ska överleva när saker och ting inte längre står i bokstavsordning har jag inte riktigt vågat reflektera över än.

Teori schmeori

Alltså, jag kanske är lite fånig nu men jag kan inte riktigt släppa det här med Svenska Dagbladet och Bo Balderson.

På deras webb ligger nu flera artiklar där de börjat rota i frågan de själva väckt. Magnus Sjöstedt framhärdar tesen från sin understreckare, men uppgiften att Olle Adolphson skulle ha varit Balderson dementeras kraftigt av bland annat Adolphsons tidigare fru. I de nypublicerade texterna står på flera ställen att läsa att det här är Magnus Sjöstedts nya teori, inget annat.

Men det är ju faktiskt inte så uppgiften har presenterats. SvD har två dagar i rad hävdat att de nu avslöjar sanningen om Bo Balderson. Inte att de låter någon lansera en ny teori.

I går: I morgondagens understreckare avslöjas Bo Baldersons riktiga identitet.

I dag: Skalden som döljer sig bakom Balderson samt Avslöjad – Under strecket berättar vem som döljer sig under pseudonymen Bo Baldersons hatt.

Det är fortfarande möjligt att Sjöstedt har rätt, SvD kan ha avslöjat sanningen. Men de borde inte låtsas som att det regnar när det kommer till hur de valt att presentera sina uppgifter.

Död eller levande, det är frågan.

Det känns en smula märkligt att SvD trumpetar ut dagens Bo Balderson-text som den absoluta sanningen på såväl tidningens etta som på kulturdelens förstasida, med tanke på att texten som Magnus Sjöstedt skrivit nästan helt saknar bevisföring. Missförstå mig inte, Sjöstedt kan mycket väl sitta inne med sanningen om Bo Balderson, men Svenskan borde ha varit anständiga nog att presentera det hela som en ny teori (vilket de också gör på webben) och inte som något som är hugget i sten.

Extra pikant blir det ju med tanke på att Svenska Dagbladet i fjol publicerade vad som hävdades vara en färsk intervju med Bo Balderson, utförd via mejl. Med tanke på att Olle Adolphson dog redan 2004 är ju den intervjun i sådant fall helt fabricerad. Borde de inte, i anständighetens namn, leverera en förklaring till den vurpan i samband med dagens ”avslöjande”?

——

Uppdatering: Nu har DN gett sig in i leken också. De har fått tag på den numera pensionerade Bengt Nordin, som i alla år varit Bo Baldersons agent. Han har en enda kommentar: Att Bo Balderson fortfarande lever.