Författare och skribent
Jag känner mig inte riktigt färdig med författarna och deras eventuella bloggande ännu. Men jag är inspirationslös i dag, en smula tom i bollen, och har dessutom en resa till Gästrikland att tänka på. Bilar ska hämtas, väskor ska packas, presenter ska köpas, tummar ska hållas för att vädret håller i sig till på lördag, spellistor ska ordnas.
För jo, jag kom ju på i går kväll att jag tydligen lovat vara musikansvarig på min systers bröllop. Det hade jag effektivt förträngt.
Nåväl. Ses senare.
Jag är rätt förtjust i omslaget till min första roman. Det är enkelt, ganska tydligt, består i princip av två färger och funkar även bra i tumnagelsstorlek, något som blir allt mer viktigt när nätbokhandlarna blir en primär försäljningskanal för böcker. Dessutom gav det mig en möjlighet att få min egen överkropp tryckt i tusentals exemplar, något som inte är alla förunnat.
Hur som helst – ibland när jag och stegräknaren är ute och promenerar dagdrömmer jag om nästa bokomslag. Hur det bör se ut, försöker visualisera det. Och en tanke som jag leker med är att göra omslaget likadant, fast tvärtom. Omvända färger och en kvinnlig överkropp istället, alltså i röd t-shirt med gul bakgrund, och rubriken tryckt i svart ovanpå. Visserligen handlar även den här boken om en man, men det förekommer en del kvinnor i den kan man väl säga, de är en grundförutsättning för att det ska bli tal om någon handling.
Frågan är alltså – utan att berätta något mer om boken i övrigt – låter det som en god idé?
Jag vet inte om vi gav något direkt uttömmande svar på den frågan i veckans DJtv, men jag har hur som helst funderat vidare sedan vi spelade in i söndags kväll.
Om man som författare har en blogg där man verkligen skriver om sitt skrivande innebär det att man öppnar upp författarrollen på ett sätt som för bara några år sedan var närmast okänt. Jag säger inte att konversationer om pågående skrivprojekt inte existerade innan det gick att registrera en wordpressblogg på två minuter, men bloggen förändrar förutsättningarna för den typen av samtal på ett drastiskt sätt. Skillnaden ligger i hur internet fungerar. Du pratar inte längre bara med din skrivarcirkel eller ditt vanliga läsbollplank. Alla får komma till tals. Även de mest okunniga tillåts ha en åsikt om vad du sysslar med.
Internets inbjudande natur är i grunden en fantastisk utveckling som jag applåderar. Men det är också en utveckling som är extremt läskig för mig som författare. Jag har en idé om vad jag vill säga, och besitter åtminstone en någorlunda klar bild av hur jag vill säga det. Att då vem som helst ska kunna komma och säga nej nej nej, du borde göra så här istället är en tanke som gör mig väldigt nervös. Komma här och ha åsikter om mitt skrivande liksom? Innan det ens är klart? Tror inte det vad. Vem är du ens som tror att du är så jävla smart?
Jag tror det där är en ryggmärgsreflex hos många författare. Det är läskigt att möta publikens åsikter även efteråt, men då är det ju redan gjort liksom, boken är tryckt och det är en aning för sent att drabbas av tvivel. Men om jag publicerar ett blogginlägg med första stycket i min kommande roman, och det inkommer sju kommentarer varav fem är positiva, ett är svalt och ett lyder fy fan vilken jävla nolla du är, ja då börjar jag troligen fila på det där stycket igen, det går ju säkert att göra bättre på något sätt.
Ger jag mig ut på internet kontrollerar jag inte längre under vilka former jag tar emot åsikter om mitt skapande. Bara genom att ha en sajt inbjuder jag folk till att kommunicera med mig. Det är inget som är unikt just för författare, men det är ett yrke/kall/hantverk/tidsfördriv som tidigare oftast varit en ytterst privat syssla under tillblivelseprocessen.
Jag är inte ens säker på att det är en särskilt god idé att blogga om sitt författande på det sättet. Att bjuda in läsare för att på något sätt gemensamt knåda fram berättelsen, låta skeendet styras genom en sorts kommentarskonsensus eller omröstningar låter kanske som en intressant tanke, men frågan är om resultatet skulle bli särskilt spännande.
Men att ett förlag på jakt efter nästa megasäljare skulle anlita en författare för att göra något sådant känns inte helt omöjligt. Testvisningar av långfilmer där publiken efteråt får fylla i uttömmande formulär om vad de gillade och inte gillade är ju mer eller mindre legio, med syfte att via omklippningar och tagningar av nya scener få fram en så inkomstbringande film som möjligt. Och cynikern i mig säger att skillnaden mellan bok- och filmbransch blir mindre för var dag som går.
Men varför ska då en författare blogga om sitt skrivande?
För att kommunicera med sina läsare. Det må låta motsägelsefullt med tanke på vad jag skrivit ovan, men jag tror att öppenhet och dialog om skrivandeprocessen är till nytta både för författaren och publiken. För man behöver inte skriva om vad man skriver, inte på det sättet. Jag har visserligen låtit den här bloggen domineras av andrameningen i min tagline på sistone, men jag har ändå skrivit en hel del om mitt skrivande här i mina dagar, och jag tror egentligen aldrig att jag ens nämnt vad min andra roman handlar om. Inte på riktigt. Det har gått bra ändå, inbillar jag mig.
Och jag vet att åtminstone jag har berikats av den här bloggen, och att mitt liv har förändrats till följd av den.
Det räcker för mig.
Varför bloggar författare? Varför bloggar inte alla författare? Och vad är det egentligen för skillnad på en författarblogg och en författare som bloggar? Det är några av frågorna vi dissekerar i veckans avsnitt, med utgångspunkt i att Vi läsers författarbloggstävling avgjordes i veckan, samt att Johanna i helgen föreläst om just författarbloggar hos Författarförbundet. Plus att vi med skrämmande exakthet (en decimal) berättar hur många inlägg per dag som Daniel spottar ur sig i den här författarbloggen då.
DJtv #26 – Varför bloggar författare? from DJtv on Vimeo.
Bloggande författare som vi omnämner i olika grad i veckans avsnitt:
Anders Rydell
Debutantbloggen (gruppblogg för Kalle Dixelius, Augustin Erba och Kevin Frato)
Elise Karlsson
Isobel Hadley-Kamptz
Lisa Bjärbo
Malte Persson
Marcus Birro
Mats Strandberg
Peter Englund
Peter Fröberg Idling
Unni Drougge
DJtv finns även som nedladdningsbar podcast via iTunes.
Nej, vi svenskar kunde inte den här gången och det kan tyckas hopplöst. Det var i år vi matades med orden Tänk Europa, tänk Eurovision och därför skickade något så osvenskt som fjäderklädd och mycket kitschig operapop. Och så gick det ännu sämre än för Charlotte Perrelli och The Ark.
Men samtidigt går det inte längre att hytta näven mot öst och svära på kompisröstning. Tre av fem länder i topp var urvästerländska – etta Norge, tvåa Island och femma Storbritannien. Dessutom var svenske Arash trea med Azerbajdzjan. Det går.
Vi har bara ingen jävla aning om hur det går till.
——
Några andra som också kan är ryssarna. Den här vodkaflaskan, formad som en Kalasjnikov, hittade vi i vår lokala matbutik i går.
Och med det lämnar jag Moskva bakom mig.
Dagen gryr över Moskva. Dags att gå till sängs.
Om någon sagt till mig för bara några år sedan att mitt liv under nästan halva året skulle komma att domineras av schlagermusik, hade jag ansett dem vara galna.
Men nu sitter jag, fem och en halv månad efter att jag började jobba med årets bilaga inför Melodifestivalen, och har genomlevt exakt detta. Konstigt.
Och även om jag faktiskt tippat Ukraina så börjar nu även jag tro att det blir norrmannen Alexander Rybak som vinner hela tjottaballongen. Så här såg det ut i pressrummet när han tävlade i semifinalen i torsdags kväll:
Okej, let’s get this final on the road. Jag råder er att kolla in inledningen, ryssarna har lyckats få till ett riktigt maffigt öppningsnummer.
Vi gick ner för att kolla om det skulle bli några oroligheter under prideparaden som skulle anordnas här i stan i dag. Vi hann inte ut till universitetet där de flesta gripandena skedde, men befann oss senare på Pusjkintorget där polisen helt enkelt spärrat av torget för att inte någon demonstration skulle kunna bli av. Ett rejält uppbåd av poliser och insatsstyrkor fanns på plats, och så fort de tyckte att folk befann sig lite för nära varandra eller manifesterade något på något sätt, såg de resolut till att fulheterna avbröts.
Några direkta våldsamheter såg jag aldrig, men en kille blev gripen och bortförd precis när jag anlände. Senare blev en lesbisk aktivist påhoppad av en kvinna med videokamera, den senare verkade vara ute efter att provocera aktivisten genom att slita av den gay rights-pin hon hade på jackan och därefter stampa på den. Aktivisttjejen stod dock kvar och tog diskussionen med den hånande kvinnan – som samtidigt filmade alltihop – varvid den samlade presskåren snart stod i klunga runt dem. En kille tyckte då det var ett moget tilltag att hälla vatten över aktivisten, som dock vägrade låta sig bli upprörd. Snart tyckte platthattarna att måttet var rågat, och folksamlingen upplöstes och den lesbiska aktivisten avvisades från platsen.
Det var, om än odramatiskt, rätt beklämmande att se.
Jag ser att Edenborgs fik är en saga som troligen är all. Jag har inte tillhört stamgästerna, men har ändå frekventerat stället någorlunda ofta och varit där på en hel del releasekalas genom åren. Och jag har visserligen inte koll på detaljerna i ärendet, men min spontana känsla efter att ha följt händelserna en tid via Carl-Michael Edenborgs blogg är:
Det är förjävligt och väldigt sorgligt och ibland blir man bara så trött på svenska myndigheter.
Ska det satans regn som plågat oss de senaste dagarna äntligen ge vika nu?
Det är något med de platta hattarna. Moskva är helt nedlusat med dem, varje man – för de är alltid män – i närheten av ett yrke som medför uniform bär dem slaviskt, och det är många som ser anledning att bära uniform här, kan jag meddela. Den platta hatten sitter där uppe, balanserande på skulten, ständigt beredd att ta vind om den bäres utomhus och man tittar upp i fel ögonblick, svosch så är den borta. Eller limmar de dem mot skallarna? Någon typ av självhäftning? Vad är det tänkt att de ska utstråla? Pondus? Eller är det mer haha, jag får aldrig regn i ansiktet men det får du?
Så många frågor. Så många platta ryska hattar.
En minut senare blev vi hotade av KGB.