Månad: maj 2009

Ska du lägga upp den där bilden på Facebook? Om inte så vill jag inte att du plåtar mig. Fredriks uttalande, fällt i går kväll efter att vi kollat på utsikten neråt downtown San Francisco från kullarna i North Beach, var visserligen ett skämt, men ändå rätt träffande för vår tid. Och i den andan har jag nu bestämt mig för att äntligen börja uppdatera mitt Facebookbibliotek på bilder igen. Jag tänkte dock börja lite baklänges, genom att väcka mitt slumrande Flickrkonto till liv och lägga upp bilder från San Francisco-trippen där. Check it out om ni vill.

I skrivande stund har vi spenderat ganska exakt två dygn i San Francisco. Under den tiden har vi besökt Lori’s Diner fyra gånger (två middagar och två frukostbesök). Det beror inte i första hand på ställets förträfflighet – även om jag verkligen älskar diners och inte för mitt liv kan förstå varför inte konceptet anammas i större grad hemma – utan vi går först och främst hit för deras gratis internet, vars stabilitet spöar vårt hotells tiofalt, där vi dessutom måste betala 160 kronor per dag för tillgång.

I går kväll fick vi med oss Fredrik. Vi satt i vårt bås i någon timme och höll på med våra datorer i stillhet. Livet var ungefär exakt så som man vill att det ska vara.

Efter att ha spenderat en dag i San Francisco är det bara att konstatera att ryktena är sanna, ja – det lutar rätt mycket här på sina håll. Vi tog oss upp till topparna kring Russian Hill i går förmiddag, och även om våra försök att illustrera de yttre förhållandena må ha brustit en smula kan jag intyga att jo, det var en jäkla uppförsbacke och jag är glad över att jag med all sannolikhet aldrig kommer att äga en bil i den här staden och tvingas parkera i vad som med all säkerhet skulle vara markerat som svartlistade pister om vi befunnit oss i fjällvärlden.

Vi tog en sightseeingtur ut till Golden Gate-bron och runt Alcatraz också. Ren turistsightseeing är fasiken underskattat, en timme med lokalhistoria genom de utdelade lurarna och vinden från Stilla havet i ansiktet var precis vad vi behövde för att lägga grunden för vår vistelse.

Ja, det och att dricka rosévin på taket hemma hos Fredrik nu i kväll då.

– Är du vaken?
– Ja, svarar Johanna.
– Kan du inte sova mer?
– Jag tänker mig att man kanske läser i några minuter, och sedan är man trött igen och vill sova.
– Tror du verkligen att det funkar?

Nu har en timme och en kvart gått, böckerna har bytts mot datorer och varsitt dyrköpt krångelinternetabonnemang inhandlats och börjat surfas på. Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan var nej.

Vi reser bakåt i tiden och jag lämnade det gamla bakom genom att läsa klart Kapuscinskis ”Imperiet” om det sovjetiska väldets sönderfall, passande när det var essensen av västerlandet som var målet. Vid min sida satt en amerikan som snarkade ljudligt över Kanadas snötäckta nordkalott och stundom vaknade till för att sippa av sitt röda vin.

Fjorton timmar i flygkabin gör saker med människan, mig torkade den ut, händerna är nariga och huden kring näsborrarna irriterat röd vilket kanske visserligen främst bör beskyllas den förkylning jag ådrog mig under helgens brölloperier hemma i Gästrikland.

Det är inte ett på något sätt okänt faktum men ändå fascinerande hur stigande ålder ökar kärleken till ursprunget. Jag hade inte vandrat över åkrarna i Kungsgården på säkert femton år men när det skedde i lördags natt och en dimma svävade tätt över markerna vi passerade på väg mot Backbergs pensionat kände jag i hela min kropp att jag kan resa över halva världen tusenfalt men ändå höra hemma just där. Det var en rogivande tanke som inte ens väldruckna orienterares skrik i natten kunde störa, sportsmän som vid rusets toppunkt bestämt att kapplöpning över åkrarna på väg till pensionatet i bara mässingen är den bästa idén av den alla.

– Sprang ni verkligen helt nakna? frågade jag dagen efter när vi återvänt till Norrbergs bygård för att städa festlokalen.
– Nej, vi hade ju skor på oss, sade en av löparna. Synd bara att det var mocka, de lär ju aldrig hämta sig efter simningen.
– Simningen?
– Ja det var ju en å mitt på åkern.

Orienterare.

Men just ja. San Francisco. Vi är framme där nu. Jag har sett Stilla havet och ätit hamburgare på en diner. Det räcker för i dag.

Faktum är att solen sken under nästan hela vigseln i Ovansjö kyrka plus den efterföljande festen i Norrbergs bygård. Men jag tycker ändå att den här bilden, i all sin misär, blev rätt fin.

Båda sa för övrigt ja och var väldigt fina.