Månad: mars 2009

Du ska inte tro att du är märkvärdig

Allsvenskan drar ju igång nästa vecka, och tidningarna excellerar i förhandsartiklar. I Expressens genomgång hade turen i dag kommit till Gefle IF, genom ett porträtt på anfallaren/mittfältaren Amadou Jawo. Och i intervjuns sista svar, efter att Jawo berättat att han gillar det mesta med Gefle förutom att publiken är så tystlåten, finns så mycket av Gästrikland att jag knappt vet vart jag ska ta vägen:

Vad kan man göra?
– Vet inte, det är som det är. Den enda gången förra året som det blev lite stämning var när vi slog Halmstad med 4-0. Fast först när vi gjorde 4-0. Då kom det några applåder.

Jag vill också vara representabel

Back in the day recenserade Nina Lekander min debutroman i Expressen. Jag vill minnas att hon tyckte den var ganska schyrre och att jag bara töntade mig lite grann stilistiskt (ja, hennes recension av min bok finns på nätet men jag tänker inte länka till den för som enda recensent avslöjade hon romanens twist, bu för det). I dag har hon hur som helst recenserat Hanna Hellquists debut ”Karlstad Zoologiska” i Dagens Nyheter och även här får nog slutsatsen betecknas som ganska schyrre, även om det tar henne längre tid att komma till samma slutsats.

Men det är något med texten som stör mig. Det finns en uppläxande och mästrande ton i recensionen, Lekander vill uppfostra Hellquist, bland annat skäller hon på henne för att hon inte använt sig av orden som sagt när hon på sida 180 skriver att kakaduor dammar, trots att samma info ju finns på sida 88. Och ”representabel”, vad är det för kontamination mellan representativ och presentabel! utbrister Lekander i slutet, en mening som gör mig så motvalls att jag genast öppnar mitt pågående romanprojekt och skriver in representabel på första bästa ställe där det passar (kapitel 31, första stycket).

Det brukar sägas att man måste ge ut minst två romaner för att få bli medlem i Författarförbundet. Gäller samma regel för ord? I sådant fall torde nu det här ordet vara på god väg mot de fina salongerna.

DJtv #18 – Män som hatar bokcirklar

Varför är männen så frånvarande när det kommer till bokcirklar? Eller är det bara en myt att endast kvinnor samlas för att prata om böcker i grupp? Vi rannsakar oss själva och funderar över hur faktorer som vindrickande, innebandy och ”ovanliga” människor spelar in i sammanhanget.


DJtv #18 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi pratar om i inlägget:
Etgar Keret: ”Åtta procent av ingenting”
Bokcirklar.se
Lilla gumman
Ulf Lundell: ”Friheten”

Och glöm inte att DJtv även kan prenumereras på som podcast.

På besök i min egen stadsdel

Tog tunnelbanan söderut i går kväll, såg ”Milk” på Victoria och promenerade sedan upp i Sofo och skämdes en smula över att vi hade så dålig koll på nutida gayhistoria, faktum är att jag aldrig hade hört talas om Harvey Milk innan filmen dök upp, och med tanke på vilka konsekvenser hans insats verkar ha fått så … ja, skäms på dig Daniel.

Vi satte oss på Momma efteråt – lagom lugnt också en lördagskväll – och när Johanna gick till baren för att handla röda drinkar försjönk jag i tankar om staden. När det kommer till Stockholmspersonlighet har jag alltid i grund och botten personifierat mig själv som en Södermänniska. Södermalm är utan tvekan den stadsdel i Stockholm jag varit full i flest gånger. Jag har haft en flickvän som bodde vid Nytorget. När Innerstadspress intervjuade mig för ”Dannyboy & kärleken” meddelade journalisten efter vår pratstund att intervjun inte skulle publiceras i Vi i Vasastan, Östermalmsnytt eller Vårt Kungsholmen utan bara i Södermalmsnytt, boken känns mest som en Söderroman sade han.

momma

När drinkarna var urdruckna gick vi ner till Tjärhovsplan och väntade på tvåan. Några fulla tjejer i artonårsåldern fnittrade hela vägen in mot city och flirtade med en kille som var lite för gammal för att det skulle kännas bekvämt innan de steg av samtidigt vid Norrmalmstorg. Vi fortsatte norrut till Odengatan.

Jag är en Södermänniska. Och jag har trots det inte bott en endaste dag av mina snart tio år i Stockholm på Södermalm.

Bloggextra: Jag bemöter bemötandet

Den 20 februari hade jag med en krönika i branschtidningen Svensk Bokhandel där jag kritiserade den svenska ljudboksbranschen för att vara på väg att upprepa de misstag som skivbolagen gjort i det digitala landskapet.

I det nummer av SvB som ges ut i dag svarar ljudboksförlaget Earbooks vd Shadi Bitar att min krönika inte håller ”branschnivå” samt hävdar att jag inte ens bemödat mig att prova det Book2Go-minneschip som jag skriver kritiskt om. Att Shadi Bitar ifrågasätter min branschkompetens har jag inga problem med, men det gör mig väldigt irriterad när han utan att kontrollera fakta påstår saker om mig som inte är sanna.

Självklart hade jag testat Book2Go:s micro sd-chip innan jag skrev min text. Den sista helgen i januari provade jag utförligt ett pressexemplar av micro sd-utgåvan av Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Att jag inte beskrev mina upplevelser närmare berodde på att krönikan inte handlade om denna produkt, den tjänade endast som ett av flera exempel på vad jag ser som ett större problem inom ljudboksbranschen. Möjligen tror Shadi Bitar att jag inte har testat deras pryl eftersom jag inte nämner att micro sd-chippet går att stoppa in i vissa mobiltelefoner, men jodå, det var jag fullständigt medveten om. Men efter att ha testat Book2Go tyckte jag helt enkelt inte att det var relevant.

I sitt svar skriver Shadi Bitar att jag har missat att mobiltelefonen i allt större utsträckning håller på att bli den multimediaapparat där man kan ta foto, surfa på nätet och lyssna på musik och ljudböcker i en och samma enhet. Vad han missar är dock att det är precis vad vi inte kan göra efter att ha stoppat in Book2Go-chippet i våra mobiltelefoner. Dagens mobiler har snålt tilltagna interna minnen, vi förväntas ha ett minneskort på ett antal gigabyte i våra lurar för att spara bilder och musik på. Så fort det egna minneskortet tas ur och ljudbokschippet sätts in försvinner bilderna och musiken från telefonen. Personligen kunde jag inte ens längre surfa på min blott månader gamla Nokia 6220 Classic eftersom jag även sparat mobilwebbläsaren på mitt micro sd-chip. När jag sedan tog en bild med mobilen samtidigt som jag lyssnade på ljudboken, ja då lagrades bilden på ljudbokschippet och inte på mitt eget minneskort där jag har mitt bildbibliotek.

För att kunna använda mobilen normalt under den tid då jag lyssnar på en ljudbok måste jag alltså göra exakt så som jag skrev i krönikan – föra över ljudboken via usb-adaptern till min dator, och därefter från datorn över till mobilen så att boken hamnar på mitt eget chip och samsas med mina bilder, låtar och program. I och med detta har Book2Go-chippet i mina ögon förlorat hela sin påstådda fördel mot det redan existerande ljudboksformatet mp3-cd.

Avslutningsvis hävdar Shadi Bitar att mitt (visserligen något raljanta) påstående om att förlagen verkar vilja att ljudboken förblir så analog som möjligt så länge det bara går är helt fel eftersom de cd-skivor som de i dag använder faktiskt är digitala. Jo, även jag är medveten om att cd-skivors innehåll bygger på ettor och nollor, men att ett ljudboksförlag år 2009 anger det som ett bevis för att man hänger med i den digitala utvecklingen känns faktiskt bara fånigt.

Fina vänner gånger två

1. Fick ett meddelande från min vän Gosia i New York. När jag var där för ett år sedan – jösses vad tiden går – och rekapitulerade för henne vad ”Dannyboy” handlade om tyckte hon det lät som att man blev andfådd när man läste den. Tja, jo, kanske, var mitt svar. Nu hade hon hur som helst snubblat över ett Penguinprojekt vid namn We Tell Stories som belönats vid SXSW-festivalen i Austin – var känslan i min bok månne ungefär densamma som berättelsen ”The 21 steps” däri framkallade hos henne?

Well, säker på det kan jag ju inte vara, men jag är hur som helst väldigt impad av ”The 21 steps”, eller snarare av hur den är byggd i och med att man följer berättelsens korta, väldigt intensiva prosastycken på ett elegant sätt via Google Maps samtidigt som handlingen fortskrider. Och den sätter dessutom griller i mitt huvud, jag har vid flera tillfällen fantiserat om att göra en sorts interaktiv kartlösning för Dannyboyvandringen genom Stockholm (jag gör ju som ni vet allt för att slippa skriva/redigera/vegetera klart bok nummer två) och det kväste inte direkt mina tankar, om vi säger så.

Tack Gosia, det var en ypperlig länk.

——

2. Fick en plastficka innehållande Tidningen Rekord (nr 43, 1959) nedstoppad i brevinkastet från min vän Magnus som tack för en tjänst. På plastfickan satt en postitlapp med ett meddelande som avslutades med orden OBS! Vänd. Jag lydde.

sandvikensif

Faktatexten vid klubbemblemet lyder: Sandvikens Idrotssförening bildades den 6 juli 1918 och anses vara Norrlands för närvarande bästa fotbollslag. 19 säsonger i allsvenskan.

Tack Magnus, den kommer definitivt att ramas in.

Och nu är det DJtv-skrytardags

Fick en illavarslande kommentar om att DJtv skulle saknas i iTunes podcastbibliotek tidigare i dag, och kastade mig raskt ut på nätet så fort jag kom hem för att kolla (innan jag hann se att det fanns en efterföljande kommentar med beskedet oops, det fanns visst ändå, sorry).

Hur som helst, efter att bara ha sökt på ordet DJtv och hittat vårt lilla program den vägen började jag klicka mig fram från grundsidan istället. Valde videopodcasts, valde arts, valde literature. Och fann till min stora förvåning att detta – just nu denna tidiga tisdagskväll – är vad som möter iTunesbesökare världen över:

globalt

Men hallå vänta nu, tänker kanske vän av ordning, det ser ju så klart bara ut så där på svenska iTunes. Men nähädå, jag var nämligen inloggad på den amerikanska butiken, och passade därefter på att kolla in de franska och brittiska sidorna också för att vara på den säkra sidan. DJtv är helt bevisligen, vid sidan om Oprahs bokklubb och någon Richard & Judy, det hetaste heta i podcastvärlden.

Ja, bland videopodcasts/arts/literature vill säga.

I den svenska butiken då? Jo, där ligger vi till och med på topp tre i nedladdningsstatistiken:

sverige

Jaja, vad vill jag säga med det här då? Absolut ingenting egentligen, jag kände bara för lite självskryt. Och ja, jag vet att det troligen inte finns särskilt många videopodcasts/arts/literature-sändningar som laddas ner i parti och minut där ute, men ändå – det känns tufft att ligga före Naomi Klein på en topplista.

Dagens författaroutfit (2)

outfittisdag

Den dag man ämnar besöka Kungliga biblioteket för att skalda (sitter i stora läsesalen i detta nu) gäller det att ha rätt outfit. För denna uppgift bär jag i dag mina Dieseljeans, en Yankees-t-shirt från Nike (gotta love them dubbelbindestreck) samt en babyblå kofta från kulturmänniskornas favoritbutik nummer ett – Beyond Retro. Till detta bär jag svarta strumpor från H&M och mörkblå kalsonger från Åhléns.

För tidigare outfits, se här.