Månad: februari 2009

Ja, utropstecknet är ironiskt menat. Jag känner mig oerhört sval inför bokrean. Travarna med olästa böcker är redan oroväckande höga här och där i lägenheten.

Jag noterar i Akademibokhandelns reakatalog att skönlitteraturen dyker upp först på sida 32, fyra sidor efter uppslaget med dvd-filmer och tv-boxar.

Det känns också rätt svalt.

Jag fick ett mejl om hur vi går till väga rent tekniskt när vi gör våra DJtv-sändningar, och eftersom jag tror på öppenhet och ett fritt informationsflöde delger jag svaret här istället för att bara mejla tillbaka.

Inspelningen har de senaste veckorna skett med Johannas imponerande bokhylla som backdrop. Själva studion är spatiös och tämligen välutrustad, ljussättningen av yttersta klass (40 W), ljusriggen 80 centimeter hög (Clas Ohlson) och boktraven varierande från vecka till vecka men alltid cirka en halv meter hög. Själva inspelningsutrustningen består av webbkameran i min Macbook.

Inspelning och redigering sker genom iMovie, sedan två veckor version -09, en uppdatering som jag fann mycket glädjande då en hel drös nyttiga funktioner lades till. De veckor vi befunnit oss fysiskt åtskilda har vi spelat in iChatkonversationer istället. När redigeringen är klar i iMovie med textskyltar och dylikt exporterar jag filen till storleken ”mobil”, vilket ger en upplösning på 480×272 punkter. I början gjorde jag dem i det större formatet 640×360, men sedan jag börjat publicera filerna som videopodcasts i iTunes Store föredrar jag det mindre formatet, då filerna går snabbare att ladda ner.

Därefter skickas filerna till videosajten Vimeo som vi valde då den kändes snyggare och mer modern än Youtube, dessutom är bildkvaliteten högre. Dock kan man fundera över om inte Youtube skulle ge fler spontantittningar då sajten ju ägs av Google och god googlerankning inte är att spotta på när folk söker sig fram på nätet.

Sista steget är videopodcasten. Den delen blev dock lite mer tekniskt snurrig innan jag fick det som jag ville så jag avstår från att förklara det här. Om någon undrar om just den delen, mejla så lovar jag att förklara. Det går också att göra det väldigt enkelt om man använder sig av videosajten Blip istället för Vimeo eller Youtube, men någonstans mellan Blip och iTunes Store försvann den svenska teckenkodningen i avsnittsbeskrivningarna, och så kan man ju inte ha det.

Slutsats? Det är väldigt roligt att göra nollbudget-tv. Prova vetja!

Jag och Mattias tog oss en upptäcksfärd genom Skellefteå i dag, fikade på ett nästan löjligt pittoreskt fik kallat Lilla Mari och bevistade det kombinerade vinyl- och bokantikvariatet Nordbok bredvid busstationen. Ett klassiskt antikvariat, dammigt, rustikt och lågmält.

Men jag måste tyvärr höja ett varningens finger. Vi befinner oss alltså i hjärtat av Västerbotten, landskapet som odlat författare som Torgny Lindgren, PO Enquist och Sara Lidman. Och ändå ser det ut så här:

Kan också sorteras under kategorin Det gäller att välja sina strider.

För ett par veckor sedan pratade jag och Johanna i DJtv om bibliotekens sjunkande besöksstatistik, och nämnde att stockholmare är sämst i landet på att nyttja sitt bibliotek. Vi spekulerade i att det kanske berodde på att tillgången till köpelitteratur var så mycket större här, samt att det finns andra kulturinstitutioner som lockar jämte biblioteket, vilket inte alltid är fallet på mindre orter.

Men nu efter att jag hängt på bibblan några dagar den här veckan och funderat en del över saken undrar jag om det inte också beror på att Stockholms stadsbibliotek på vissa sätt är så urbota dåligt.

Missförstå mig inte helt nu. Gunnar Asplunds skapelse är fantastisk och att gå upp för trappan in i rotundan är en skönhetsupplevelse. Men det är också just där skon klämmer, Stockholms stadsbibliotek är ett museum, fullständigt missanpassat för biblioteksbesökare på 2000-talet. Det är ett hus byggt för att imponera, för att sätta Stockholm anno mellankrigstiden på världskartan, för att få åskådaren att känna vördnad inför litteraturen.

Nu har på typiskt Stockholmsmanér planerna på ett ny- eller tillbygge, som skulle gett biblioteket tillträde till sin egen tidsålder, tagit några resoluta steg bakåt. Nya utredningar ska göras, stopp i maskinen, tillbaka till ritbordet – en ny tävling med nya förutsättningar vore väl smaskens? – planerna har stoppats hurra! skriker de som vurmar för 1930-talet, denna mytomspunna era som stockholmare verkar älska så mycket att orden Stadsbibblan och Slussen numera rimmar i Stockholm.

Men okej. Vi får dras med det otidsenliga biblioteket för en lång lång tid som Håkan Hellström sa. Låt oss göra det bästa av det. Börja med att slänga ut studenterna.

Missförstå mig inte helt nu heller. Jag går själv dit för att använda mig av studieplatserna, det är där jag suttit och redigerat de senaste dagarna. Men trots att jag gärna skulle fortsätta hänga i trakterna kring det magnifika runda rummet tycker jag ändå att bibliotekets yta är helt felutnyttjad. Jag kanske har missat något, men jag tycker verkligen att ett modernt bibliotek bör ha sina huvudområden samlade tätt intill varandra, att det är vad som skapar ett levande bibliotek med genomströmning av människor och naturliga mötesplatser.

På Stockholms huvudbibliotek känns det som att man tänkt ungefär tvärtom. Säg att mamma-pappa-barn går i samlad tropp till biblioteket en lördag förmiddag. Säg att den ena vill kolla upp några skönlitterära titlar, den andra vil läsa en tidskrift och den tredje är sugen på barn- och ungdomsavdelningen. De måste då göra upp om att ses igen vid en given tid på en given plats om de ska kunna göra sina ärenden simultant. För på Stockholms huvudbibliotek ligger tidskriftsavdelningen en promenad bort, en bit upp i backen mot Odenplan i ett av de där annexhusen som alla plötsligt började älska när de skulle rivas, och barn- och ungdomsavdelningen är placerad på rejält avstånd nere i foajén – man vill ju inte att barnskratt ska höras gubevars! Var sak på sin plats. Och får man ett infall att kanske låna en av de där skönlitterära titlarna som ljudbok istället, ja då är det ut ur rotundan ner genom trappan, till vänster genom ett bunkerliknande rum, och sedan vänster igenom ännu ett bunkerrum bort mot den bortre utgången i huvudhuset. Där hittas de.

Detta alltså samtidigt som de tre stora salarna som flankerar rotundan består av studieplatser med facklitteratur längs väggarna, böcker som visserligen fyller ett viktigt syfte, men vars attraktionskraft torde vara svagare än tidskrifternas samt barn- och ungdomslitteraturens. Ändå tillåts den här mer perifera litteraturen dominera stora delar av byggnaden.

Ur mitt perspektiv känns problemet enkelt att lösa. Flytta studieplatserna till den nuvarande barn- och ungdomsavdelningen samt till tidskriftsannexet, och flytta in de verksamheterna kring rotundan istället. Studenterna vill ju ha lugn och ro, och har i nio fall av tio med sig egna böcker, varför ska de sitta i direkt anknytning till bibliotekets huvudrum? Den enda anledning jag kan se är att Stockholms stadsbibliotek är en plats där litteratur ska vördas som vore det 1930-tal, där studier är viktigare än spontana upptäckter, där tyngden av rotundans rymd ska kännas som ett ok över alla som träder inom dess rund.

Jag är övertygad om att personalen gör allt de kan för att skapa en så bra atmosfär som möjligt, men Gunnar Asplunds byggnad verkar inte tillåta det. Stockholm förtjänar ett riktigt stadsbibliotek. Hoppas det får byggas under min livstid.