januari 2009 - Daniel Åberg

00-talisterna talar

Missa inte det långa samtalet mellan Jerker Virdborg och Daniel Sjölin i dagens Boklördag i DN. Jag är lite för mycket på föräldrabesök i Gästrikland för att komma med några egna reflektioner, men min personliga ståndpunkt ligger mer åt Virdborg än Sjölin, så mycket kan jag säga. Men en fin text med många kloka åsikter från båda håll om tillståndet i den yngre litteraturen anno 00-tal.

Och för den delen verkar det vara så som jag skrev i veckan när det gäller Boklördag. Plocksidan är borta, och sidantalet sedan årsskiftet minskat. Trist.

I dag-listan

Jösses Amalia det var länge sedan jag var så här tom i huvudet. Jag meddelar bara följande:

1. I dag ska jag gå och kolla på en XLR till RCA-adaptermojäng (hona till hona). Jag ska eventuellt också i samma veva göra ett inköp av en självmatande mikrofon.

2. I dag ska jag välja ut en vinjettbild och ett klatschigt vinjettnamn. Det finns en övervägande risk att det blir samma gamla vanliga Dannyboy.

3. I dag ska jag åka till Gästrikland och fira pappas 60-årsdag.

——

Jag blev lite osäker på om en mikrofon som drivs av egna batterier verkligen kallas självmatande, och gjorde som man alltid gör – googlade. Den allvetande skräphögen svarade:

Menade du: självhatande mikrofon

Jag vet inte riktigt. Gjorde jag det?

Vi vill ha in några sjysta restriktioner här, tack.

Alltså skivbolagsbranschen. Man vill ju bara gråta.

Jag må ha haft mina invändningar mot Spotify men i grund och botten är jag så klart för att det ska gå bra för dem, de har potential att få till stånd en jättebra tjänst.

Men alltså skivbolagen. Man vill ju bara lägga sig ner och gråta.

Nu har Spotify tvingats meddela att skivbolagen krävt att viss musik ska plockas bort. Annan musik ska bara få spelas i vissa länder.

För ett ögonblick trodde jag att skivbolagen kanske hade börjat … ja, tänka. Den villfarelsen blev inte långvarig.

Våga släppa taget

Jag vill bli helt klar med boken nu.

Jag vill kunna titta på texten och den ska säga jag är färdig nu och jag ska le tillbaka och nicka och svara ja det är du med ett leende i ansiktet och jag ska våga släppa taget om staketet, klappa dig en sista gång på huvudet och vinka och med någorlunda bestämda steg gå iväg utan att titta tillbaka mer än en, kanske två gånger bara för att se efter att du verkligen har det bra, att du är trygg och färdig och välmående och kan interagera med andra på helt egna ben. Låta dig leva ditt eget liv.

Men.

Inte riktigt än.

Dags för bokbranschen att sluta mobba mp3-boken

Alltså jag kan inte riktigt släppa det här med ljudböckerna och ”minneskort med sladd och usb-kontakt”-lösningen som vi pratade om i måndagens DJtv. Ju mer jag tänker på det desto konstigare blir det.

Om jag har förstått det hela rätt så är mojängens uppgift enbart att se till så att boken – i form av en mp3-fil som sparats på minneskortet – ska kunna förflyttas till datorn. Den kan inte användas på något annat sätt, den är ett kärl med en försvinnande kort och enahanda livscykel.

Men varför i hela fridens namn väljer man då att uppfinna hjulet på nytt, när exakt samma resultat uppnås med hjälp av en cd-skiva på vilken man placerar samma mp3-fil? Varför skapa en helt ny pryl med alla kostnader det för med sig, när man redan i dag har en produkt som gör det här? Det finns ju redan mp3-böcker, de består av en cd-skiva som du stoppar i datorn och kopierar över till hårddisken och sedan tankar över till din mp3-spelare om du vill. Exakt samma sak. Och nej, jag har inga siffror på det men jag vågar lova att materialkostnaden för en cd-skiva är betydligt lägre än för sladdmojängen.

Okej, visst, det existerar i dag datorer som inte har cd-enhet, samtidigt som det troligen inte existerar konsumentdatorer som saknar usb-ingång. Men målgruppen för den här mojängen är ju inte tonåringar som fått en netbook för att kunna blogga på, målgruppen är kvinnor på 40+ som förväntas vara rädda för teknik. Och de har utan tvekan cd-enhet på sina datorer.

Mp3-böcker har dessutom en annan fördel förutom att de redan existerar. De kan spelas direkt i de allra flesta cd-spelare, man behöver inte ens tanka över dem till datorn, bara att stoppa i vardagsrumsstereon och trycka på play, något jag skrivit om tidigare.

Fast det är klart, en sak skiljer ju. Usb-mojängböckerna ska kosta 250 kronor att köpa, mp3-böcker kostar runt 150-200.

Högre vinstmarginal. Det var där skon klämde.

Nej nu går skam på torra land

Jag har ju skrivit lite om min kollega Kalle Dixelius debutroman ”Toffs bok” – releasekalas och livesändning förra veckan bland annat – och i dag var så dagen T som i Toff, med recensioner lite här och där med både hiss och diss. En som sannerligen hissar är Bodil Juggas i min modertidning Arbetarbladet vilket glädjer mig eftersom jag alltid blir stolt när människorna där hemma gör fina saker.

Men. För det brukar ju finnas det.

I recensionen skriver hon:

Kalle Dixelius är den tredje debutförfattaren på kort tid med bakgrund som journalist och filmrecensent på nyhetsbyrån TT Spektra. Tidigare kollegan Erik Helmerson gav nyligen ut en relationsroman, ”Blixthalka”. Tidigare kollegan Daniel Åberg skrev ”Dannyboy & kärleken”. Skrivarbegåvade Stockholmskillar, med sinne för dramatik och uppfödda på roadmovies – som söker större utmaningar. Nej, det kanske inte är ett så underligt sammanträffande ändå.

Men Dixelius sticker ut. Science fiction! Som nästan helt saknar tradition i Sverige. Ett lika osannolikt tilltag som John Ajvide Lindqvists vampyrer. Bara det.

Och vafalls! Min bok handlade ju om en kille som går runt på Stockholms gator iklädd frack med en tjej i släptåg som kräks över elskåp! Finns det fler böcker med den handlingen än det finns dystopiska stockholmsskildringar?

Nej just det, det gör det inte.

Lördagsböcker var det både här och där

Lite i smyg har även Svenska Dagbladet dragit igång en litteratursatsning på lördagarna, det var väl bara en tidsfråga, DN har haft sin Boklördag ett bra tag nu och det torde finnas annonspengar att tjäna även för Svenskan om de kan poängtera att de har en lördagsnisch, och nej, man ska väl inte glömma att det ser snyggt ut ur läsarsynpunkt heller. Visst kan man tycka att det är ett simpelt apa efter-trick, men att tidningar följs åt i sina ageranden är knappast något nytt, det finns exempelvis mig veterligen ingen naturlag som säger att man måste recensera skivor på onsdagar men ändå har det blivit legio på senare tid – även vi skickar sedan ett år tillbaka ut våra skivrecensioner på tisdagar så att kunderna ska kunna publicera dem i tidningarna dagen därpå.

Nåväl, nu var det ju litteraturen det här skulle handla om. SvD väljer helt enkelt att kalla sin lördagssatsning för Böcker, premiärhelgen bestod av två reportagesidor samt två recensionssidor med lite plock i botten, något av en smygsatsning som sagt, kanske ska det växa, jag hoppas det för ambitionen är ändå god och jag gillar riktade satsningar. Någon nätdel i stil med DN Bok finns ännu inte, men kanske kommer det, det ryktas ju att SvD:s sajt är under omgörning och även kulturen ska ju få sig en omstöpning men så länge jag kryddar mina påståenden med ryktas och ju och kanske är det väl egentligen lika bra att jag håller snattran och inväntar verkligheten.

Och är det för den delen bara jag eller har DN:s Boklördag blivit tunnare sedan återkomsten efter jul- och nyårshelgerna? Jag vill minnas att jag inte sett några bokplocksidor i år, och sidantalet har även i övrigt känts tunnare. Nu är visserligen inte januari årets tyngsta romanmånad, men ändå, jag är övertygad om att det gått att fylla utrymmet.

DJtv #10 – Ljudboken som vägrade lyfta

De svenska bokförlagen har fått en snilleblixt om hur de ska få folk att köpa fler ljudböcker – not. Hör oss tokdissa ”minneskort med sladd och usb-kontakt”-idén, samt komma med ett recept på hur förlagen borde agera istället (det stavas mp3). Dessutom tipsar vi om ett par tjänster som fungerar bra redan i dag.

DJtv #10 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi pratar om i avsnittet:
Svensk Bokhandel: Förlag enas om format för ljudbok
Blogginlägg: Ge mig en riktig ljudpocket tack
Blogginlägg: Liten cd stjälpte stort lass
Audible
Storytel
Richard Yates: ”Revolutionary Road”
Cormac McCarthy: ”The road”
Kjell Eriksson: ”Den hand som skälver”

——

Uppdatering tisdag: SvD publicerar en artikel om konceptet i dag, och förvånande nog verkar nu bokförlagen än mer positiva. De borde nog börja följa DJtv på reguljär basis.

Twittrande barnamunnar var det här

Det är mycket internet nu. I dagens DN går det att läsa om mikrobloggarnas slutliga intåg i Sverige, och det verkar sannerligen som att det tagit sig vidare från bubblan och ut i något bredare folklager nu. Jag är självklart inte sämre jag, följ mig gärna även på Twitter, Bloggy och Jaiku – man kan ju aldrig få för mycket Daniel i sin vardag som Johanna brukar säga. Just nu kan man läsa om vad jag lagade för storslagen söndagsfrukost.

Och på tal om Johanna – hon sopade in en närmast obscent stor bild på sig själv i Dagens Industri i går (ej på nätet), gällande hennes och kollegan Karins insats i 24 Hour Business Camp där de skapade webbtjänsten Barnamun. Gå in på 24HBC:s sajt och rösta fram det bästa bidraget vetja.

Och ja, vid det här laget förstår ni ju vilket det är.

Jag schlagerupplyser både här och där

Jag har ju pulat och jobbat och donat och fixat med en bilaga inför Melodifestivalen de senaste veckorna. Under arbetets gång har det hänt rätt ofta att jag använt mig av Wikipedia – hur gammal är egentligen Micke Rickfors, när släppte Susanne Alfvengren sitt senaste album, hur många går det egentligen in i Ejendals Arena och vilket datum var det Måns Zelmerlöw tävlade i Örnsköldsviks deltävling 2007 är fyra frågor jag fått svar på.

Men hur mycket jag än må gilla Wikipedia, så upptäcker man ju här och där att det finns informationshål, luckor där jag faktiskt kan bidra med kunskap, även om den som i mitt fall har bestått endast av att peta in info om att artister ska ställa upp i schlageriet samt ändrat några olyckliga formuleringar.

Och det är ändå lustigt, det här med vad man väljer att sysselsätta sig med. För hade någon i oktober sagt i januari kommer du att sitta och uppdatera Wikipedias information om Mikael Rickfors och Susanne Alfvengren, då hade jag nog ansett dem galna.

Näste man till rakning

Ah, the debutante bal. Eller releasefesten, som vi säger på svenska.

I går kväll hade min kära kollega Kalle Dixelius (eller ja, semikollega åtminstone för tillfället, han är tjänstledig för tillfället) fest på Strand för sin dystopiska ståkkålmsskildring ”Toffs bok”. En rasande trevlig tillställning, böckerna tog slut och nya fick köras in, Kalle höll låda på scenen, bandet Mackaper spelade högt och vinet flödade. Tortillasnacksen höll jag mig dock ifrån, inte ens fest och gamman ruckar på en GI-själ när det finns en beach -09 att tänka på.

Och eftersom det inom mig bor en geek sände jag så klart intervjun med Kalle live över Bambuser. Kvaliteten är inte den mest bländande jag stött på i dessa hd-tider, men det går ändå klart och tydligt att höra och se vad som gick av stapeln. Om ni undrar vad det röda är som står och studsar i nedre delen av bild, så är det Kalles dotter. Enjoy.

Vånda

Ja men argh hur jäkla svårt ska det kunna vara att få till en knorr på en schlagerkrönika egentligen? Ska inte jag föreställa begåvad, smart och ordekvilibrist?

Uppenbarligen inte.