Det har blivit dags att sätta punkt.

Årets sista dag. Saker ska summeras, säckar ska knytas ihop. Om vi börjar med det första så har jag i år snott en idé av Fredrik och gjort en bildkavalkad presenterat som ett videoklipp över mitt år – jag har till och med anammat hans låtval, för jag kan inte erinra mig en låt som ens tillnärmelsevis sammanfattar 2008 så väl som The Killers ”Human”. Enjoy.

Säckknytandet så. Det var ju det här med att sätta punkt för romanen innan året rings ut. Det är faktiskt inte en omöjlig uppgift om jag sköter mina kort på rätt sätt under dagen. Det återstår ungefär fem romansidor text, en tidsrymd i romanen på knappt 40 minuter, ett slutkapitel som trots att de inte har särskilt mycket med varandra att göra blir en direkt spegling av inledningskapitlet i ”Dannyboy & kärleken”.

Cirklar som sluts, band som knyts, händer som möts, världar som krockar.

När klockan slår midnatt på nyårsafton 2008 avslutas handlingen i ”Vi har redan sagt hej då”. Vid samma tidpunkt publiceras dess sistamening här på bloggen. Och ja, alla föreliggande meningar kommer då att vara prydligt nedskrivna i Worddokumentet på min dator.

Det kan, ska och kommer att ske. Punkt slut.

Så blev jag en Wikipediadonator

Wikipedia vädjar om donationer.

Själv älskar jag Wikipedia, vid sidan om Googles olika tjänster är det den sajt jag använder överlägset mest och jag ser den ungefär som världens smartaste uppfinning efter timern (som jag ber att få återkomma till i ett senare inlägg).

Ändå läser jag DN:s artikel i ämnet, tänker att ja, jag borde verkligen ge ett bidrag, och vänder därefter blad och börjar läsa något annat. Några minuter senare är det som att jag aldrig har tänkt tanken, jag agerar ungefär som när jag tar en omväg kring de där ungdomarna med Rädda barnen- eller Röda korset- eller Greenpeace-pärmar som blockerar Götgatsbacken och tunnelbanenedgången vid Medborgarplatsen om dagarna – inte för att jag inte sympatiserar med dem, men för att jag inte orkar med att säga nej mer än ett visst antal gånger per dag.

Nej för den delen, kanske är det inte riktigt samma sak, men nära.

Det är först när jag ser det här och de efterföljande kommentarerna där det tävlas om att klanka ner på min älskade wiki som jag knyter näven och tänker att va fan, nu måste jag ju skänka pengar.

Därför satte jag just in 30 dollar.

Läget i bruksorten julen 2008

Tog en promenad genom Sandviken på julafton, på jakt efter trisslotter som en sista minuten-present, svängde förbi biblioteket åh jag älskar att de har öppet på julafton, juldagen och alla andra -aftnar och -dagar, läste tidningarna, vidare in i gallerian – Teliabutiken är på väg att slå igen, Valbo köpcentrum sväljer ännu en bit av lokalkommersen – trisslotter salufördes dock fortfarande och jag köpte fyra och tog en sväng ner till Bokia som höll öppet till klockan tretton men nej stadens store unge son hade de inte i lager, inte undra på att det går åt fanders för den fysiska bokhandeln i det här landet.

teliastangt.jpg

Utanför minilivset nere vid gamla busstorget – bussarna går numera till Sandvikens resecentrum någon kilometer söderut och har inget med centrum att göra förutom att något kommunalt snille döpt det så – stod en man och pratade upprört i mobilen, och det kan jag då säga att jag tänker inte sluta vara förbannad och nej, det vore väl för mycket begärt med julefrid här i världen.

monroes.jpg

2008 verkar vara året då Sandviken fastnade i 1950-talet. Vid busstorget – eller Jerntorget som det egentligen heter – hade en ny krog öppnat, Monroe’s där Marilyn skulle hyllas men inte under helgerna för då höll de stängt.

elvisrock.jpg

Några hundra meter bort har under hösten Elvis Rockcafé slagit upp portarna. På juldagskvällen var det dock nästan folktomt även om jag tycker att rockabillykulturen faktiskt borde ha en chans här. Men skon klämmer nog på annat håll, de har försökt för mycket, på rockcafét var det som att stiga in på en amerikansk femtiotalsbar med bås formade som stjärtfenorna på en Cheva, renoveringen av fiket som tidigare huserade här bör ha kostat bowlingskjortan om ordvitsen ursäktas och det är för mycket, de tror att de är något och publiken vågar/vill inte gå in, nöjer sig med Lillpuben tjugo meter längre upp på gatan där rock’n’rollen sitter i väggarna och man dricker Åbro och Jäger istället för milkshakes i tidstypisk miljö. Före sommaren har nog ägarna tvingats ge upp och inredningen åter ändrats.

steeltown.jpg

Sista stoppet blev Steel Town bredvid Arbetsförmedlingen rätt nära mammas hem, mig veterligen också rätt nyöppnat. Puben/biljardhallen/casinot/vandrarhemmet huserar i en lådaktig byggnad som ser ut att vara byggd för ungefär alla typer av verksamhet förutom just pub/biljardhall/casino/vandrarhem.

Och med den något bakvända men ändå självklara logik som finns i alla bruksorter är jag övertygad om att Steel Towns långvariga överlevnadschans är tiofalt större än det påkostade rockcaféts.

De gör ju sig inte till.

DJtv #6 – Tut tut, året dansas ut

Innan granen dansas ut är det dags för årssummering på DJtv. Var egentligen litteraturåret 2008 något att bli till sig i trasorna över, vilka böcker gjorde oss besvikna och fanns det något gräl som kommer att gå till historien? Dessutom reder vi ut begreppen kring vilken ålder man blir gammal.


DJtv #6 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant som tas upp i programmet:
Malte Persson: ”Edelcrantz förbindelser
Annette Kullenberg: ”Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet
Carl Johan De Geer: ”Jakten mot nollpunkten
Jonathan Safran Foer: ”Extremt högt och otroligt nära
Lionel Shriver: ”Vi måste prata om Kevin
Per Olov Enquist: ”Ett annat liv
Peter Englund: ”Stridens skönhet och sorg – första världskriget i 212 korta kapitel
Ulrika Kärnborg: ”Myrrha
Jens Lapidus: ”Aldrig fucka upp
Sara Mannheimer: ”Reglerna
Fausta Marianovic: ”Sista kulan sparar jag åt grannen
Leif Zern skriver om sin recension av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”.

Återvinning är julens moder

Vi avslutade julen med att göra pyttipanna av resterna, jag och mamma. Eller ja, vi och vi, mamma stod vid spisen och jag läste Aftonbladet vid köksbordet, eller om jag hjälpte henne med julkrysset, eller möjligen båda. Man blir gärna barn igen när man är hemma.

Julen är ju ett enda långt frosseri i återanvändning vare sig det gäller mat eller förra årets procedurer så varför inte avsluta den här årets upplaga i samma anda. Jag har publicerat det här klippet tidigare men det utspelar sig vid juletid och om jag hade gjort en årslista i år så skulle det här ha blivit årets tv-scen utan tvekan. Någon lista blir det inte i år – en roman ska ju färdigställas före nyårets inträde gubevars! – men jag bjuder på klippet igen eftersom det får mitt hjärta att snörpas ihop och även om man inte följer ”Lost” så är korsklippningen i slutet ren tv-poesi. Jag är ju inte en sådan som gråter av rörelse, men det här kommer rätt nära.

Inte med sjumilakliv men ändå

Jag antar att det är när man slutar att gå ut på juldagen som man är vuxen på riktigt.

Jag mötte upp Jennie närmare halv tio, hennes lillasyster hakade på – ja vi kallar henne så trots att vi alla passerat trettio vid det här laget – och besökte först Lillpuben där vi drack öl men inte Jäger trots att jag försökte lura i dem det. Det blev whisky istället – i shotsglas och det billigaste ni har tack – och en gammal gymnasiekompis som mindes mig men inte Jennie kom fram, vi stod där och letade samtalsämnen ett tag, betade av människor från förr ja han har två barn nu nähä jaså tre! det var värst och har du någon kontakt med … nähä, nä inte jag heller och tystnaden hann väl bli så där halvpinsam innan han ursäktade sig och gick tillbaka till sitt sällskap. Vid ett bord längre bort satt en tjej jag var tillsammans med en kortare period men jag vågade inte riktigt gå fram, femton år gör saker med människor och jag var inte helt säker, hon hade en lillasyster också men nej det bör inte ha varit hon men kanske, nej, eller, tja, istället klädde vi på oss och gick vidare.

På Mulligan’s är man alltid yngst, eller så känner man sig bara sådan för de som är i samma ålder men blivit kvar hoppar ofta över delar av sin ungdom och är nu närmare fyrtiofem. Det var trångt, coverbandet spelade Bon Jovi och Martin Stenmarck och jag mindes ettnklipp jag filmade förra helgen i Strängnäs av samma låt och tog därför upp mobilen igen. Vi trängdes ett tag i baren, sökte efter uppmärksamhet för att få handla men här var vi inga och efter ett tag gav vi upp, promenerade längs den ödsliga gågatan norrut och stirrade in genom fönster på Kharma uppe vid Gävlevägen men i år hade pendeln svängt igen, vi hade gått förbi Princess tidigare och där ringlade kön närmare femtio meter lång men här var det tomt, en vakt försökte desperat jodå folk förfestar bara länge snart blir det fullt men tonen i hans röst sade något annat. Men till Princess – som i år heter Lobby eller Livingroom beroende på vilken entré man väljer att gå in vid – gällde endast förköpta biljetter och några sådana hade vi inte och efter lite velande stampande tvekande gav vi upp och gick åt varsitt håll vid Åhlénshuset som i år istället för de sedvanliga affischerna Mellandagsrea! aviserade att Lokal uthyres.

Nej, vi är inte så vuxna att vi stannar hemma. Men när man är nykter nog för att klippa och lägga upp Youtubefilmer med en Martin Stenmarck-låt när man kommer hem, då är man nog rätt nära.

Och det är ändå med viss sorg i bröstet jag inser det.

Sparkstöld i Kungsgården!

sparkstold.jpg

Det finns minst tre saker jag gillar med den här notisen från julaftonsupplagan av Arbetarbladet:

1. Man åker fortfarande spark på Korsikavägen i Kungsgården, gatan där jag bodde största delen av min uppväxt.

2. I Kungsgården tycker man att det är lönt att polisanmäla när någon snott ens spark.

3. Polisen har uppenbarligen tagit ärendet på allvar och gjort en seriös brottsplatsundersökning, sparkspåren har följts ända ner till Borrsjöån (ett avstånd på cirka 300 meter) och detta har medfört att den ena sparken återförenats med sin ägare.

För tidigare djupdykningar i Sandvikens kriminalgåtor, se mitt inlägg om förra årets fräcka fikusstöld.

Jag sjunger kvällstidningarnas lov

Det går rätt ofta att kräkas på kvällstidningarnas sätt att skildra världen, det erkänner jag gärna. Men ibland gör de faktiskt fantastiska saker som nästan ingen annan skulle göra. Som när Expressen låter Johan Orrenius och Robban Andersson åka upp till Sandviken för att skildra hur bandyn blir ortens livlina när industrivarslen ligger som ett tungt ok över bygden, och trycker ett 14 000 tecken långt reportage i sportbilagan. Det är en närmast ofattbar längd för en dagstidning år 2008.

Bra blev det också, oavsett om hjärtat klappar för Saik eller inte.

En annan sak jag gillar är kvällisarnas giv att delvis börja ta nöjesmaterialet på allvar igen och göra bilagor på helgerna, bilagor där man faktiskt tillåter riktig läsning fjärran chocker, storbråk och röstkaos. För några veckor sedan ägnade Markus Larsson ett helt uppslag åt Dennis Lehane i Aftonbladet en lördag – och då främst åt Lehanes litteratur, inte filmatiseringarna av dem. När man ser sådant börjar man faktiskt tro på mänskligheten igen.

Men säg den dag jag är helt nöjd. Varför i hela fridens namn väljer Aftonbladet i sin nya reklamkampanj i tunnelbanan – när man pushar för sin nya helgbilagetreklöver – att fronta med Aftonbladets förstasida från tisdag den 9 december?

abannons.jpg

Nej, det går inte riktigt att utläsa från mitt foto. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det syns tydligt när man står och väntar på gröna linjen.

Själv pryade jag i en plåtverkstad på Sandvik

Det är mycket Peter Englund nu. Han har ju gjort sig lite osynlig efter helgens tillkännagivande, har intervjuat sig själv i sin blogg och låtit sig fångas i språnget av SvD men inte särskilt mycket mer. I dag lyckades dock SR Uppland få till stånd en intervju utanför hans hus i Rasbo öster om Uppsala. Tio väl investerade minuter tycker jag, tillsammans med de nio som jag och Johanna levererade i morse i samma ämne i DJtv så klart. Vill man inte lyssna på SR-intervjun kan man istället läsa min korta rewrite, där jag valde pryovinkeln.

DJtv #5 – Sekreteraren som bloggade

Stoppa pressarna, en ny ständig sekreterare är född! Eller kommer åtminstone att födas i mitten av 2009. I veckans avsnitt av DJtv – som med teknikens hjälp genomförs trots fysiska avstånd på 133 mil – diskuterar vi hur Horace Engdahls nedstigande från Svenska Akademiens högsta post påverkar Peter Englund. Och den viktigaste frågan av dem alla: Kommer den ständige sekreteraren Peter Englund att kunna fortsätta blogga?


DJtv #5 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi pratar om i avsnittet:
Intervju med Horace Engdahl i Svenska Dagbladet
Wikipedias sida om Ebba Witt-Brattström
Sture Allén döper Gamla Ullevi
Peter Englund intervjuar sig själv i sin blogg