Månad: november 2008

”Twilight” kontra ”Quantum of solace”

Alltså nu bara spekulerar jag men:

Nya Bondfilmen ”Quantum of solace” fick för några veckor sedan 15-årsgräns av Statens biografbyrå. Filmbolaget överklagade till kammarrätten och fick rätt, åldersgränsen sänktes till elva strax innan premiären.

Stephenie Meyer-filmatiseringen ”Twilight” fick 15-årsgräns av Statens biografbyrå. Filmbolaget överklagade till kammarrätten och fick i dag avslag, åldersgränsen kvarstår.

Biografbyrån skrev i sin 15-årsmotivering för Bond att filmen innehöll ”ett stort antal blodiga nedskjutningar varav några med ren avrättningskaraktär. Våldsamma slagsmål med knivskärningar, en man som huggs med glasskärvor i ben och rygg samt man som huggs med yxa i foten”.

Biografbyrån skrev i sin 15-årsmotivering för ”Twilight” att filmen bland annat innehåller scener där ”vampyr misshandlar och torterar kvinna, mycket våldsamt slagsmål, kvinna drar spegelskärva ur sitt ben, vampyr eldas upp”.

I fallet med James Bond menade Kammarrätten att våldet i Bondfilmen var så uppenbart orealistiskt att ingen kunde ta skada av det. ”Varken längden eller intensiteten av dessa avsnitt kan anses vålla barn i åldersgränsen elva till femton år psykisk skada” skrev Kammarrätten och ändrade Biografbyråns beslut.

Men av ”Twilight” – som bygger på den första delen i en ungdomsboksserie – kan alltså kidsen ta skada menar Kammarrätten, och ändrar inte ursprungsbeslutet.

Nu till det som stör mig en smula:

”Twilight” riktar sig först och främst till tjejer. Bond riktar sig först och främst till killar. Jag vägrar tro – utan att ha sett ”Twilight” – att den skulle vara mer våldsam än ”Quantum of solace”. Kan det helt enkelt vara så enkelt som att Kammarrätten anser att sköra tonårstjejer inte tål våld lika bra som tuffa tonårskillar, och därför måste skyddas?

——

Uppdatering torsdag: Men de yngre tonårskidsen ger sig inte utan strid.

Handen, micken, DN och jag

Ingen har väl glömt det outplåneliga intryck jag gjorde vid förra årets Augustgala, då bland annat delar av min arm plus TT-micken fick pryda DN:s etta? I dag var vi i farten igen i DN – handen, micken och jag:

schlagerhand.jpg

Och på tal om DN: Vad hände med deras ambition att börja recensera kultursajter egentligen? Mig veterligen har de bara mäktat med tre stycken sedan starten i augusti.

Och internet som är så stort.

Som ett hårt slag i magen

Någon googlar frasen när svarar förlagen och hamnar på min blogg och jag ler. Dagen efter söker samma ip-nummer på frasen kommer manus bort på förlagen och ett sting av sorg och vemod infinner sig istället.

Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?

Dagarna går, tvivlet består.

Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.

Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.

När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.

De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.

Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.

Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.

Jag hoppas att det blir så för dig också.

Är du lönsam lille vän?

Johanna skriver over at Bokhora om ett samtal vi förde i går kväll om avsaknaden av aktuella kulturbeefar. Kulturkonservatismbråket har nästan passerat mig obemärkt förbi, kanske är det för abstrakt, mitt intellekt kräver handgripligheter, konkretism, ja jag vet inte det har hur som helst inte lockat mig.

Men Peter touchar vid ämnet i ett fint inlägg, och jag tänker att det är konstigt att uttalandena av Akademibokhandelns nye vd Ulf Lindstrand i senaste numret av Svensk Bokhandel – ett konkret exempel på ungefär samma ämne som Peters – inte skapat större kulturell ytkrusning. Vi rewritade en notis när tidningen kom, Kulturnyheterna likaså, men ingen har – förutom SvB:s chefredaktör Lasse Winkler i en ledare, mig veterligen bemött den rätt radikala kursändringen med en debatterande ton.

Jag får väl dra åtminstone ett ministrå till den tomma stacken:

Sveriges största bokhandelskedja tänker förnya sitt koncept. Mindre akademi och mer bokhandel är ett uttalande i intervjun. Färre titlar i butikerna ett annat, vi har inget utrymme för olönsamma butiker eller böcker är kronan på verket.

Visst, klart jag förstår att Akademibokhandeln är i branschen för att tjäna pengar. Men ändå. Är du inte lönsam får du inte finnas. Åtminstone inte här. Så drivs kunderna som söker något mer än topplistan ännu längre ut på nätet. Kvar står bokhandlarna med ett landsomfattande nät av butiker förvillande lika bokavdelningen på närmaste Ica Kvantum.

——

Uppdatering: Vafalls, det här var visst dagen då debatten skulle tas trots allt. Annina Rabe har precis postat en text i ämnet hos Shampoo rising.

Väl spenderade pengar

118100 har en tjänst där man kan skicka en sms-fråga till dem angående en person – Vem är Maria Andersson? – varvid de googlar fram ett svar, ypperligt om man vill ha koll på en potentiell dejts eventuella garderobslik redan vid bardisken. Har man ett för alldagligt namn är dock tjänsten rätt ineffektiv, det finns ju alldeles för många Maria Andersson för att man ska kunna vara säker på att det är just Sahara Hotnights sångerska som efterfrågas. Därför måste man precisera lite, kanske ställa frågan Vem är Maria Andersson som sjunger i ett band? för att få ett någorlunda vettigt och preciserat svar.

På frågan Vem är Daniel Åberg? ges inget svar. Eller rättare sagt, svaret som kommer är att det finns för många med mitt namn för att ett svar ska kunna ges. Därför försökte jag istället med den något mer ledande frågan Vem är Daniel Åberg som har gett ut en bok? och nu så – ett svar kom nästan genast:

118100 tror att Daniel är en god och glad kille i sina bästa år. Det bästa han vet är trav och motorsport, och naturligtvis att spendera tid med sin familj.

Kanske börjar bli dags att ta tag i det här med ”Byt namn”.

Ett eller två n, det är frågan

Jag har ett bekymmer.

I går spenderade vi delar av eftermiddagen med att spela ”Giana sisters” på Johannas C64. Det var ett kärt återseende, banorna satt fastnitade i ungdomens hjärnbark och jag hittade enkelt varje dold huvuddunkarplatta. Aldrig har väl en sådan skamlös ”Super Mario”-ripoff glatt så många människor under så lång tid (1987 och framåt).

Men. Namnet Giana.

I introt, som kan ses i Youtubeklippet, heter spelet nämligen ”The great Gianna sisters”. På övriga ställen i spelet benämns hon Giana, med ett n – likaså på Wikipedia. Vafalls! Är Gianna systrarna Giana och Marias efternamn? Glömde spelmakarna korrläsa introt innan det var dags att sända spelet till kassettkopieringsfabriken? Rökte de på när de kodade?

Ett 21-årigt mysterium väntar otåligt på sin lösning.

Och nej, det är inte originalmusiken som spelas i videoklippet efter själva introslingan…

——

För övrigt är det fascinerande och en smula svindlande att Commodore 64 tillverkades och såldes i tolv år innan produktionen lades ner 1994. Det är som om jag än i dag skulle kunna gå och köpa den 486:a bestyckad med 50 mhz processor och 4 mb internminne som jag satt och klickade på 1996. Jo, jag uppgraderade visserligen internminnet till 12 mb med tiden, men ändå.

Två meter över havet

Vi hade ju en infekterad strid om vem som skulle få intervjua Chevy Chase om hans smått mystiska medverkan i TV4:s komediserie ”Hjälp”. Men när tvåmetersmannen Nils drämde till med längdkortet och sa att en lång man ju måste få möta sin överman – Chase är 1,93 – var kampen avgjord och vår reslige norrbottning fick gå. Så här slutade mötet:

nilschevy.jpg

Och så här blev hans text.

Människa, troll och alv

Vi brunchar och jag frågar Jocke vad jag ska blogga om. Göteborg. Men vad ska jag säga om Göteborg. Nä det är väl svårt. Så meddelar Johanna att björnar korkar igen rumpan med kåda när de ska gå i ide, och Jocke säger det är det konstigaste han hört tillsammans med att sköldpaddor blir 200 år. Men kolla här är ju en lång serie, säger Josefine. Vår hund har slagits med björnar flera gånger, säger Johanna. Det här med taggning känns som laserdisc, konstaterar Jocke. Vadå jag fattar inte, vem blev av med armarna, frågar Josefine, och ska vi möjligen inte ska gå snart? Nä men Daniel sitter ju och bloggar säger Jocke. Man skulle kunna vara människa, troll och alv, säger Josefine.

Inte ljudböckerna, men kaffebryggaren och jag

Jag spenderar morgonen med att fundera på det här med ljudböcker. Hur jag tycker att bokförlagen bör agera. Hur de inte bör agera. Kanske mest hur jag inte tycker att de bör agera.

Men jag är inte färdigtänkt ännu.

——

Jag är kaffesugen. Men som minnesgoda läsare kommer ihåg slog jag sönder min kaffekanna i oktober 2007, och jag har fortfarande inte köpt en ny. Jo, jag har försökt, men El-Giganten – där jag köpte min flashiga Hitachibryggare när det begav sig – hänvisade till en specialbutik vid Zinkensdamm där man skulle kunna köpa en ny kanna till min specifika modell, och när jag kom dit och förklarade ärendet suckade butiksbiträdet och meddelade att det inte var första gången El-Giganten påstått att det fanns reservdelar hos dem, trots att de aldrig haft några Hitachiprodukter.

Och som den dumma och lättlurade konsument jag är orkade jag aldrig gå tillbaka till El-Giganten och påpeka detta. Vilket väl troligen var exakt vad de hoppats på.

Så nu står den där och samlar damm, min rostfria Hitachi med timer, tidsinställd bryggning och tjofaderittan.

Och jag ligger i sängen utan kaffe.