Bloggeri, bloggera, bloggiblobb

En stillsam fundering så här på onsdagsmorgonen:

Använder sig folk av Bloggportalen nu för tiden? Jag menar inte att säga att folk inte gör det, utan snarare att jag inte gör det. Någon gång rätt sällan ser jag via Statcounter att någon varit inne på min presentation där och klickat sig till min blogg, och då går jag dit och kollar och konstaterar att jaha, det var sig likt, och så var det bra med det.

Faktum är att jag använder den i sammanhanget närmast antika Bloggtoppen mycket mer, visserligen mest för att gå in och kolla om jag håller mig kvar på topp tio inom litteraturbloggarna och pustar ut när jag ser att jag fortfarande dinglar kring nio-tio någonstans. Den känns på något sätt i all sin enkelhet mer på riktigt, utan att jag för den sakens skull över huvud taget kan peka på varför jag tycker den gör det.

Knuff då? Jo, där går jag väl in då och då, även om jag ibland tycker att den drabbats lite av samma sjuka som sänkte intressant.se, det vill säga det tenderar ibland bli rejäl övervikt på politiskt bloggkäbbel av kanske inte helt sansad art. Kanske är det för tidskrävande, men jag skulle väldigt gärna se en genreindelning av Knuff, alltså en riktig genreindelning, där man kunde få se de mest diskuterade blogginläggen och nyheterna inom kulturområdet, sportområdet och Ruhrområdet var för sig, ja alltså precis det som man väl kan få redan i dag hos Bloggportalen. Som jag alltså inte använder.

Men ändå.

Ändra kön på barnet!

Jag har inte skrivit på bokjäveln på en vecka. Det vill sig inte. Jag har en fin idé som jag vill trycka in i den någonstans, som jag verkligen känner att jag vill skriva, men det kommer inte ut. En fin liten sidohistoria som kommer att bli en bra pusselbit i den större helheten. Den ligger där inne i skallen, skvalpar omkring, kommer inte ut, inte mer än som de korta stolparna jag hastat ner i idédokumentet, där det även står saker som Ändra kön på barnet! och Glad inte alkohol och INTE GLÖMMA DET SENARE.

Det irriterar mig. Det stör mig att jag inte får ur mig det jag vill ha sagt.

Ibland känns det som ett hopplöst projekt, det kommer aldrig att bli något. Men så står jag där i publiken på en uppläsning, en litterär tillställning, lyssnar till någon jag tappat intresset för redan efter två meningar, villat bort mig i tankar, långt bort därifrån, långt bort från lokalen människorna som lyssnar sorlet som tystnar och jag tänker att jag kan fan bättre än det där, ja det kan jag ja men bevisa det då!

Innan det är för sent.