Månad: juli 2008

För en tid sedan stod jag och borstade tänderna och började utan särskild anledning nynna till Säkerts ”Vi kommer att dö samtidigt”. Bara att det inte var den jag nynnade till, utan till Animal Fives coverversion ”We’re going to die”.

Och det var då tanken slog mig – varför görs det inga covers på böcker?

Okej, det har gjorts en del varianter genom åren – Bengt Ohlsson lät doktor Glas ta ton i ”Gregorius” och flera om- eller nytolkningar har gjorts av ”Odysséen” – som James Joyces ”Odysseus” och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” – men även fast listan säkerligen kan byggas på en del står det ändå klart att romancovers till sitt antal är försvinnande få jämfört med det som förekommer inom musik- och filmvärlden. Varför?

Visst är det så att covers överlag är utskällda tingestar. Man kan tycka att det ligger cynism och ren kommersialism bakom själlösa musikcovers och fnysande säga fy fan vilken jävla skit, inget slår originalet, men det går inte att blunda för faktumet att många unga människor aldrig i livet skulle göra något så mossigt som att lyssna på musik äldre än de själva, för att inte tala om att de aldrig skulle kunna tänka sig att se en film som är tjugo år gammal även om den är klassad som en klassiker.

När den svenska duon West End Girls kom fram för några år sedan genom att göra Pet Shop Boys-covers fick jag frågor om det inte skar i mitt PSB-hjärta när småtjejer helgerånade mina idolers låtar. Jag svarade genom att ge albumet en fyra i betyg när jag recenserade det, inte för att jag tyckte att deras versioner spöade originalen på något sätt, men för att jag tyckte att det var en kulturgärning i sig att visa upp PSB:s musik för en publik som aldrig hört låtarna eftersom de är gamla. Många människor – jag sträcker mig så långt som att säga de flesta människor – gillar helt enkelt inte saker som är gamla. De vill ha nytt, oavsett om det gäller kläder, möbler, musik, filmer eller … böcker?

För det är här jag blir tveksam. Varför anses det vara kommersiellt gångbart att göra remakes på gamla framgångsrika filmer och låtar, men inte böcker? Det är ju inte som att många gamla romaner inte bär på fantastiska historier, historier som säkert skulle må jättebra av att tolkas på nytt, i en annan tid, i en annan miljö eller kanske bara rakt upp och ner på samma sätt som originalet men med ett modernt språk och tankesätt. Varför sker det nästan aldrig?

Ligger problemet månne någon annanstans? Finns marknaden men författare som kan tänka sig att befatta sig med det saknas? Är litteratur för fint för att någon ska kunna nedlåta sig själv till att skriva texter baserade på material som någon annan redan kommit på? Måste litteratur vara unikt på ett annat sätt för att ha ett existensberättigande, även om existensen bara vilar på ekonomisk grund?

Men nytolkningar behövs inte, originalen ligger ju där och är tillgängliga och läsvärda och ger inblickar i svunna tider, kanske någon säger. Ja, visst är det så, men det hjälper ju inte om ingen läser dem. Ärligt talat – hur många skulle frivilligt läsa ”Röda rummet” i dag om man inte påtvingades den i skolan? Okej, väldigt många skulle säga att en hel del av de generationsromaner som producerats i det här landet har Strindbergs genombrottsbok som inspiration, men varför gör ingen helt enkelt en omskrivning och låter den utspelas i dagens Stockholm och döper den till ”Gubbrummet”?

Om inte annat så lovar jag att greppet skulle medföra en massa gratis mediautrymme vid utgivningen, oavsett romanens kvalitet.

——

För prologen till det här inlägget, läs här.

Nej okej då, det kanske inte riktigt såg ut så här på Mariehamns bibliotek innan jag kom dit och gjorde en strategisk omplacering i bokhyllorna. Men kom igen, kan ni komma på någon svensk ÅÄÖ-författare värd efternamnet förutom mig och Klas Östergren? Nej just det, alltså är det inte mer än rätt att hyllan med nämnda bokstäver på det åländska huvudbiblioteket numera avslutas med de här två praktexemplaren.

Sa han i all ödmjukhet.

——

Och när jag ändå blev i gasen och botaniserade det finska litterära beståndet, kunde jag så klart inte låta bli att googla upp vilka bibliotek på det finska fastlandet min roman finns på. Det visade sig vara fyra bibliotek som har den (plus två på Åland), vilket känns väldigt roligt, men det som gladde mig mest var de fem ämnesord Finland valt att sortera boken under:

Kärleksberättelser, förflutna, skönlitteratur, Stockholm, Uppsala.

Jag hade inte kunnat summera det finare själv.

Sandvikens bibliotek. Så mycket historia. Så mycket av mig i imperfekt.

Jag har inte varit inne där särskilt mycket på senare år, nästan alltid nöjt mig med att stanna vid tidningsrummet utanför entrén för att läsa dagstidningar under mina fåtaliga besök i staden. I går gick jag dock in, satte mig och skrev en stund, strosade omkring och … ja, mindes så klart.

Sett till antalet besök har jag nog varit på filialen i Kungsgården säkert tio gånger så ofta. Men biblioteksbesöken inne i Sandviken har ändå etsat sig kvar mycket starkare, kanske för att de skedde i ett senare skede av livet, ett skede då jag var mer medveten om mitt läsande och inte bara satt och gnisslade tänder över den idiotiska regel som sade att man bara fick låna tre seriealbum åt gången, så som fallet var i Kungsgården. I dag förstår jag den till fullo, men då, anfäkta och anamma vad irriterande det var.

Jag kunde så klart inte hålla mig från att gå och kolla om min egen bok stod inne. Det gjorde den, två exemplar i den vanliga hyllan och ett i gästrikerummet. Det gladde mig och fyllde mig med en känsla av stolthet, även om det kändes tveeggat eftersom jag gärna varit utlånad. Men hey, det är väl bättre att synas än att inte göra det, på något sätt.

Jag stod där och vände och vred på boken ett tag. Och nej, jag fick inte någon riktig känsla för den. ”Dannyboy & kärleken” är en pocketbok, så är det bara, och jag önskar att det var den versionen som fanns på bibliotekens hyllor. Den inbundna skänker mig inte riktigt någon ro.

Och ja, känslan av längtan inför dagen då mer än en bokrygg bär mitt namn i den där hyllan var ovanligt stark när jag ställde tillbaka den på sin plats.

——

Det här är trots titeln inte ett annat blogginlägg för en annan dag. Men det kommer.