Författare och skribent
Just nu i de södra delarna av Vasastan:
I dag för andra gången från City Backpackers fik i den aldrig sinande sommarhettan. Texten får hela tiden tankekonkurrens från en liten videofilm jag grunnar på.
Men var sak har sin tid. Åtminstone borde det vara så.
Just nu i de centrala delarna av Vasastan:
I dag från hemmets lugna köksvrå.
Just denna dag är det dock inte roman som skrivs, utan en mycket uppgiven om än väntad sågning av den nya ”Arkiv X”-filmen.
Klockan ett i dag ska jag gå på pressvisningen av den nya ”Arkiv X”-filmen. Jag är nervös, känner av en lätt magvärk. Ingen tv-serie – och oboy, många har passerat revy under årens lopp – har varit viktigare för mig. Och nu, sex år efter att serien lagts ner, har de äntligen fått ändan ur och gjort en ny film.
Det är troligen minst tre år för sent. De rätt svala recensionerna och den mediokra förstahelgssiffran i USA på tio miljoner dollar talar sitt tydliga språk, filmbolaget och Chris Carter har förvaltat nysatsningen dåligt. Filmen har av bolagsrepresentanter sagts vara ”gjord för fansen” men ändå har de valt att hålla sig långt borta från konspirationer och den komplicerade story arcen och istället gjort en ”monster of the week”-film. Dessutom har de valt att släppa ut den i blockbustertider och dessutom bara en vecka efter att ”The dark knight” gått upp, en film som inte bara tävlar om samma publik, utan dessutom demolerar varenda biorekord som står att finna i Nordamerika just nu.
Mina bebisar misshandlade. Fan också.
För ganska exakt tio år sedan gick den första ”Arkiv X”-filmen upp på bio. Inför premiären skrev jag den här artikeln i UNT:s fredagsbilaga:
Ett fåtal tv-serier vinner kultstatus. Ett ännu mindre antal tv-serier vinner kultstatus under sin levnadstid. Att förutom detta dessutom bli en massuccé är snudd på en omöjlighet, då kommersiell framgång sällan passar ihop med den underliga företeelsen kult. ”Arkiv X” är tv-serien som genom sitt undantag bekräftat regelns giltighet.
Hösten 1994 lanserades ”Arkiv X” i Sverige utan att någon i förhand höjt på ögonbrynen. Året innan hade samma sak skett i USA. Ingen hade några framtidsvisioner för en serie om det oförklarliga, och den förväntades leva ungefär en säsong. Hösten 1998 är situationen annorlunda. ”Arkiv X” och seriens tro på konspirationer och mörkläggningar har blivit en institution i tv-historien. Tillsammans med sin föregångare och språngbräda ”Twin Peaks” är ”Arkiv X” den enda milstolpe amerikansk tv-industri lyckats skapa under nittiotalet.
För det var med ”Twin Peaks” det började. Det skulle aldrig ha funnits någon Agent Mulder om inte Special Agent Dale Cooper fyra år tidigare lyckats luska ut vem som mördade Laura Palmer. Men där ”Twin Peaks” efter ett tag tröttnade och förvandlades till en visserligen skruvad men ändå rätt ordinär dramaserie bröt ”Arkiv X” ny mark. I en värld där man inte kan lita på någon har den dunkla sanningen som finns där ute blivit allt svårare att finna, men av just den anledningen än mer intressant att söka. Därför har publiken vuxit och fängslats. ”THE PUBLIC HAVE A RIGHT TO KNOW!” skriker ofta Agent Mulder när han konfronterar någon ur de hemliga och världsomspännande organisationer han ibland finner. Allmänheten får dock sällan veta något. Agent Mulder och hans partner Agent Scully torde ha den sämsta procenten på uppklarade fall i FBI:s historia.
Jag var till en början skeptisk till serien. Det verkade vara en sämre kopia av det ”Twin Peaks” jag så länge älskat och vördat. Men jag hade fel. ”Arkiv X” är en serie som vet vad den vill, och framför sitt budskap på ett oklanderligt sätt. I dag tvivlar jag inte ett ögonblick på det som serien hela tiden påstått – den amerikanska regeringen ljuger om det mesta. Att president Clinton ertappats med byxorna nere en gång för mycket bevisar ju just detta.
Och nu väntar biograferna med ”Arkiv X – Fight the future”. Titeln sammanfattar väl seriens anda. Kämpa mot framtiden, ändra det som ännu inte hänt genom att avslöja att någon försöker styra oss. Jag ser med barnslig förtjusning fram emot filmen. Från de riktigt fanatiska fansen har det inför premiären knorrats en del och höjts röster för hur denna film kan döda det som gjort tv-serien speciell. Det tror jag inte på för ett ögonblick. Jag förväntar mig ”Arkiv X” när det är som bäst – dryga två timmars konspirationsfrossa kryddat med utomjordiska besökare. Ett orosmoment finns dock: Sverige ligger en säsong efter USA i visningen av tv-serien. ”THE TRUTH IS REVEALED” säger förannonseringen. Tänk om filmen talar om saker för oss som vi ännu inte borde veta? Tänk om filmen förstör ett års framtida tv-tittande? Det vore just ett snyggt sätt att bekämpa framtiden på.
Jisses vad tiden går.
Just nu i de centralaste delarna av Stockholm:
I dag från Teaterbaren på Kulturhuset vid Sergels torg.
Fast i dag håller jag faktiskt mest på att bli tokig. På riktigt. Mitt bröst, som i helgen var grisrosa efter att ha grillat det i fredags på klipporna i Fredhäll men nu återfått en någorlunda normal färg, har börjat klia något infernaliskt. Jag har faktiskt aldrig varit med om maken. Jag vill, mer än något annat i hela världen, slita huden av kroppen.
Att skriva dialog har aldrig känts svårare.
Först såg jag att Fredrik hade gjort en och tänkte att jag skulle göra en likadan, baserad på bloggen. Därefter glömde jag bort det. Men så såg jag att Peter Englund också gjort en med sin kommande första världskrigs-bok som grund och blev påmind.
Så här är den – min kommande, ej ännu färdigskrivna roman enligt Wordle:
Jag hade först tänkt låta ordmolnet gå loss på bokens första kapitel, men då det är rätt så långt blev det mest en massa vanliga småord som fastnade, vilket inte kändes så skojigt. Därför valde jag ett kortare kapitel en bit in istället, som jag tycker bättre fångar tonen i texten.
Just nu i de södra delarna av Vasastan:
I dag från Café Nuno i korsningen av Drottninggatan och Tegnérgatan. Hyfsat billigt bryggkaffe och gratis påtår. Good good.
Men nu börjar det nog bli dags för dagens powerwalk. Det lutar åt Brunnsviken.
Då öppnar vi helt opåkallat frågelådan:
Är det i skrivandet du finns, eller är det i publiceringen och allt vad det innebär? Eller är publiceringen att dö en smula och det är dags att återuppstå som en Särimner igen i skrivandet?
Jag har varit inne på det här flera gånger i bloggen, och det går väl att utläsa ur mitt sätt att ge mig i kast med skrivandet också, men utan tvekan är det så att det för mig är det färdiga resultatet som är belöningen, inte vägen dit. Jag finner skrivandet oftast långtråkigt, kanske inte direkt en plåga men åtminstone något jag gärna skjuter upp så länge det bara går. Det är först när jag läser det jag fått ur mig, när jag inser att det faktiskt inte blev så tokigt, när jag ser att fan, det där blev ju riktigt bra, som jag känner tillfredsställelse.
Skulle jag ens hålla på om jag visste att det jag skrev inte hade en chans att publiceras och bli läst? Nej, jag tror inte det. Då skulle jag nog försöka hitta ett annat sätt att uttrycka mig på, för att få visa upp det jag vill få ur mig. Och om inte heller det gick så … nej, jag vet faktiskt inte hur jag skulle bete mig för på något sätt vill jag ändå få utlopp för mitt inre.
Jag skulle ju alltid kunna börja blogga antar jag.
Just nu i de centrala delarna av Vasastan:
I dag från Coffeehouse by George på Odenplan, endast ett spjutkast från hemmet efter att en ack så svettig powerwalk sugit all must ur mina benmuskler. Helt okej och ganska svalt, men jag har tyvärr råkat sätta mig för nära ställets högtalare och tvingas höra ”Blame it on the boogie” leta sig in i mina öron trots full volym på itunes i lurarna.
Ah, nu övergick de till ”Staying alive”. Hårt tuggmotstånd här.
Just nu i de centrala delarna i Vasastan:
I kväll från hemmets loja vrå.
Jag är lite tom i skallen i dag. Grill, bad och grisrödsbränt bröst i Fredhäll i går har lagt en dåsighet över min skalle, kanske är det den berömda semesterkoman som slagit till.
Ska försöka bättra mig framåt seneftermiddagen. Men jag skulle inte sätta allt för stora slantar på att bättringen slår in.
Just nu i de centrala delarna av Vasastan:
I dag från Dala Delis uteservering, behagligt lagd i skugga med hjälp av huset mitt emot så att jag ser skärmen. Tyvärr hade de, precis som när jag senast var här i april för att intervjua Veronica Maggio, inte heller i dag bryggaren igång, så jag får sitta och sippa trippelespresso för glatta livet och känna mig kontinental istället. Jaja, det går ju det ocks noooo mina lurar ligger inte i väskan! Damn you semestertripp till Åland, var det nödvändigt att rucka mina autistiska tendenser bara för att jag packade väskorna lite annorlunda än vardagligt!? Argh, hur ska jag nu kunna skriva, utan musik?
Fredag på hemmaplan och kylskåpet är fyllt av finsk öl på ett sätt som får det att se obscent ungkarlsaktigt ut. Jag grämer mig över att den nya ”Arkiv X”-filmen får ljumma mottaganden i USA och tänker att jag både borde simma och skriva i dag. I vilken ordning och vart? Och så var det ju det där med frukost också.
Så många frågor.