Det här är Bastian. Han är elva månader gammal och söt. Om fem sekunder kommer hunden Whimsy, som också hör till pappa Jonas familj, att lyfta på sitt högerben och kissa på mig.
Det är underligt hur historien har en tendens att upprepa sig.
Månad: juni 2008
364 and counting
Bloggen är lite trött i dag, det var ju ett sabla flaggviftande hela dagen i går, nationalsångssjungande och skål för kungen och 1809 års regeringsform från arla morgon till sena natt. Kanonsaluter blev det visst också nånstans där mitt i det hela.
Men det var i går det. Nu är det grå vardag igen och 364 dagar kvar till nästa gång.
See you at the other side of nödrimmen
Sommaren prunkar och jag har köpt ”Sommardöden” som mp3-fil och jo jag tycker fortfarande att det är för dyrt men vad fasiken det är ju rätt smidigt när det bara säger bang bom tjong så har man den i ipoden som en finfin och färdigkonfigurerad ljudbok.
Min ärmlösa t-shirt är på, mina shorts likaså, här ska powerwalkas Brunnsviken runt hej då.
——
Jag överlevde promenaden, Torsten Wahlunds stämma var precis lika fin som jag mindes den, och nu har jag packat vin, sprite och det röda lakanet som återuppstått från de döda. Picknick och Dagens here we go.
Särskrivningen firar nya triumfer
Dalagatan i Stockholm, onsdag kväll:
När jag senare med hjälp av Eniro försökte hitta etablissemanget trillade jag istället över det här. Det känns bra att veta att vi har en bakdörr om journalistiken går åt pipsvängen.
Ny Ajvidefilm, Kleinstölden och jag
Ett par saker värt att notera:
1. Vi har en finfin egen nyhet om att Tomas Alfredson ska göra film även av John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” i dag. Min mun vattnas redan, trots att jag tillhör den olyckliga del av mänskligheten som ännu ej sett ”Låt den rätte komma in”.
2. Jag intervjuade Naomi Klein vid lunchtid i dag, för andra gången på ett drygt halvår. Trots allt snack vid min telefonintervju i höstas om att jag skulle stjäla någonting av henne när vi möttes öga mot öga, så hade jag ingenting med mig ut från hotellsviten som jag inte bar med mig in. Lite fegt kan tyckas, även om jag till mitt tjuvförsvar vill tillägga att hon mindes vårt samtal från i höstas, och inledde med att säga I’d better hold on to my bag now. Den texten ska ut först i morgon, och det ger mig en smula magont att jag inte ens hunnit börja plita på den än, due to continued pc-madness här på jobbet.
Amen bire nåt då eller?
Jag har fått en del fanmejl den senaste tiden, och alla – jamen okej då, det rör sig om två mejl den senaste veckan, men det är väl inte fy skam? – har en andemening som säger fan fan fan vilken bra förstabok du skrev vilket datum ges nästa ut? Jo, en efterfrågade faktiskt datum, vilket jag tyckte var väldigt sött.
Så här är det: Det finns en textmassa som är skriven till två tredjedelar. Kanske tre femtedelar, beroende på varthän det barkar. Två personer har mig veterligen läst. En sa på det stora hela yay! och en sa nä jag tycker nog på det stora hela att du bör göra så här istället. Jag lutar åt att lyssna mer på person nummer ett och sno några väl valda delar av nummer två. Ett problem kan vara att de människor som skickat fanmejl och efterfrågat datum troligen hellre skulle vilja se en bok som var mer i fas med linje två. Inbillar jag mig. Det funderar jag dock starkt på att ge blanka fan i för jag måste få ur mig den här bokjäveln på det sätt jag vill. Jag måste få den ur systemet. Ur vägen.
Datumet då? Låt oss bara säga att jag hoppas kunna sätta ursprunglig punkt innan sommaren flämtat sin sista suck.
Vad som händer därefter vete gudarna.
Skiftet
Vid femtiden i går blev jag bortschasad från mitt skrivbord. Två it-killar kom fram till det, började rumstera om, bar dit några svarta, lådliknande grejer, skrattade lite, bökade, drog sladdar, skrattade igen. Jag satt en bit bort och tittade på, lite fundersam, lite skrämd. Kände mig som en främling, en tillfällig besökare på min egen redaktion.
Efter ett tag var de klara. De gick iväg, mumlandes lågt sinsemellan, jag kunde inte riktigt höra, it-språk antar jag. Jag satt kvar vid min utkiksplats ett tag, osäker på vad jag borde göra, hur jag skulle bete mig. Till sist gick jag fram till skrivbordet. Något kändes annorlunda i luften. Jag tittade på den svarta lådan med perforerade silversidor som nu stod på skrivbordet. Petade till musen. Ett blått skärmljus brummade till liv.
Jag känner stor oro inför framtiden.
Tårarna, Penny, Desmond och jag
Jag är inte den som gråter på film. Eller vänta för den delen, jag är väldigt sällan på film, vad jag menar är att jag aldrig gråter av film. Jag har extremt lätt för att bli moshy moshy i själen, är lättmanipulerad när det kommer till stråkar och sentimentalitet och får förnedrande enkelt gåshud av de enklaste Hollywoodknep, men jag gråter aldrig. Det är helt enkelt inte min grej.
Men så handlar ”Lost” om Penny och Desmond och jag tappar alla koncept. Jag vet inte vad det är. Jag får gåshud på armarna så fort de syns i bild, bara av att skriva det här. I slutscenen av avsnittet ”The constant” tidigare i år, när Desmond lyckades ringa Penny genom tid och rum och det därtill skedde på självaste julafton, grät jag kanske inte som ett litet barn, men jo, det kom tårar. Det var ett av mitt livs mer underliga ögonblick.
Och i lördags kväll, när jag låg i min soffa och såg säsongsavslutningen samtidigt som försommaren prunkade i världen utanför, hände det igen. De där två alltså. Om världen vore så vacker på riktigt.
Jag kan inte förklara det. Jag vet bara att det gör mig väldigt lycklig när det sker.
Internet är bara en fluga
I gårdagens DN skrev min gamla UNT-kompis Therese Uddenfeldt en kort artikel där mediestrategen Joakim Jardenberg gav sin syn på hur dåliga journalister är på att följa de diskussioner som pågår på bloggar. Att det är tjänstefel av en journalist att inte kolla upp vart en story han eller hon skrivit tar vägen efteråt när eller om den börjar leva ett liv på nätet. Texten avslutas med en framtidsvision där Jardenberg siar om att papperstidningarna inom fyra fem år enbart finns på helgerna, och att det bara kommer att finnas en rikstäckande morgontidning i Sverige. Därefter skriver Therese Det ni, bloggare. Där fick ni ett köttben. Jag ska minsann kolla om ni plockar upp det.
Framtidsvisionen låter rätt rimlig, men jag lämnar den därhän. Vad som fascinerar mig är att DN, ett drygt dygn efter att papperstidningen damp ner innanför min dörr, fortfarande inte publicerat texten – som alltså handlar om mediernas syn på internet och bloggvärlden – på internet.
Det är på något sätt väldigt humoristiskt.
——
Uppdatering: Joakim Jardenberg har själv lagt upp en faksimil av artikeln i fråga.