Man vet att man vandrat utanför sina vanliga lördagsstigar när man besöker en krog där beställningen en öl tack möts av frågan vill du ha en 7.0 eller en stor stark?
Månad: juni 2008
Språkmaterialismen och jag
Jag har ju vid flera tillfällen outat min rätt stora okunskap när det kommer till poesi. Sedan vi begåvades med pc-datorer med jobbet har jag dock börjat bekanta mig med språkmaterialism på regelbunden basis. Se bara den här utskriften jag gjorde från NME i går, som ursprungligen handlade om en kaosartad spelning med The Teenagers i Australien.
Jag ska nog ta och tipsa OEI om det som pågår på TT.
En vanlig fredag på TT:s centralredaktion
Inkommande telefonsamtal strax före klockan fem:
– Tjenare Daniel. Du, skulle jag kunna få prata med Therese?
– Tyvärr inte, hon är och får sina vingar.
Hedras den som hedras bör
Slas får en liten park på Söder uppkallad efter sig läser jag i DN. Vilgot Sjöman får nöja sig med en litterär skylt, den 68:e i ordningen.
Slas gav enligt Wikipedia ut runt 80 böcker av olika typer och slag, Vilgot Sjöman cirka 25.
Undrar vem man måste muta för att hedras efter … tja, låt oss säga 1,7.
Kräkkollapsen, Norén men inte jag
Möjligen vill de återställa jämvikten efter att ha uppfunnit ordet kräkkollaps på ettan i dag, och jag tänker inte protestera över att kulturnyheter värderas högt, men alltså – är inte det här en något mystisk nyhetsvärdering på Expressens sajt? Är verkligen Noréns bok det viktigaste som existerar just i detta nu?
Aftonbladet har å sin sida glädjande nog istället lyft upp FRA-lagen i topp:
——
Jaha, så klart hann Expressen ändra sin webbetta innan jag hunnit få ut mitt inlägg. Jag skyller på att det tog ungefär en kvart att förstå hur man gör en skärmdump på den här dumma pc-datorn.
Sätt in bra rubrik här
Var på ett litet husmingel hos Forum AID i går där min kompis Be jobbar. Ingemar, en bekant från flera håll, sa att min blogg var trevlig och träffsäker, eller så var det jag som var det, det går väl oftast på ett ut, men på sant bruksortsmanér pratade jag ner hans ord, den var bättre förr sa jag, då fanns det schvung och stuns, jag hade något att säga. Nu … nä jag vet inte. Ibland kanske.
Trevlig och träffsäker. I dag känner jag mig långt i från de epiteten. Dessutom har jag ett hål i min kind och borde skriva en författarskola, hur nu det ska gå till med mitt dova sinne. Senare. Någon gång. Kanske.
Jag skulle vilja gå i ide. Inte från något speciellt, särskilt eller specifikt, mest från lite av allt tror jag. Men till det finns ingen tid.
Snart i en statlig server nära dig
Efter morgonens meningslösa bloggande drar jag mitt lilla strå till stacken och kommer här med ett kort och snärtigt inlägg om ett något viktigare ämne:
Från och med tisdag kommer i princip allt vi gör och skriver på internet att övervakas av den svenska staten med hjälp av den nya FRA-lagen. George Orwell skulle inte vara stolt, men ledningen för sanningsministeriet i ”1984” skulle ha knutit sina nävar och sagt well done! Det tycker jag är rätt dumt.
Anders Mildner skriver bra i Sydsvenskan om medietystnaden, här finns en sajt om det hela och här huserar den obligatoriska Facebookgruppen, som jag för en gångs skull faktiskt joinat.
PS. Och för de som undrar så blev det ingen McDonaldsfrukost, jag kom för sent och orkade inte göra en Falling down. Sug på den vetskapen, staten. DS.
Tredjepersonen och jag
Bloggen är lite sen i dag. Den ber så mycket om ursäkt. Hungrig är den också, och brödet gapar tomt på hyllan. Är det McDonaldsfrukost framför datorskärmen på jobbet som den ska få i dag?
Om och om och om igen
En nackdel med att kanske ta lite väl god tid på sig med att skriva bok nummer två är att det låga tempot i sig spär på det låga tempot. När jag sätter mig ner för att skriva händer det ofta att jag inte minns alla turerna i det jag tidigare plitat ner, jag börjar läsa om, går tillbaka, börjar omedvetet dutta i handlingen, stryker lite här, kommer på vad jag tycker är en god idé och slår samman två personer där, tvingas ändra längre fram eftersom ändringen påverkar en annan händelse som kanske får återverkningar på en tredje plats och så vidare och så vidare. Det är inte vidare effektivt.
Jag är inne i en sådan fas nu. Den första halvan av det jag skrivit börjar sitta i ryggmärgen. Men andra halvan, särskilt de sista tio sidorna, mindes jag knappt att jag skrivit när jag läste dem i söndags, trots att de är det sista nya nedplitade. Lustigt.
Inte för att det är något nytt beteende. I den första boken nötte jag inledningskapitlet så många gånger att jag nästan kan det utantill. Inte ord för ord, men nära på. Varje kommatecken har stötts och blötts, pingvinskörten har fladdrat en lördag i slutet av maj för min inre blick åtminstone hundratals gånger och snart har inledningen i det jag skriver nu nått samma inbrända stadie i min egen skalle. Ofta vet jag redan vid de inledande trevande rörelserna om nej, jag behåller nog resten för mig själv så länge.
Jag tänker mig att den här genomläsningen ändå kommer lägligt. I god tid inför semestern, som inleds om en månad, har jag materialet under kontroll, minns tonen, minns läget, redo att ta sats. Får tid att skriva. Och sedan pang bom tjong så är klabbet färdigskrivet. Det är inte svårare än så.
Inte ett dugg.
I väntan på vadå?
Eftersom kvällens Steve Jobs-keynote so far är den segaste jag någonsin följt live (de har visat tredjepartsprogram för iPhonen i en dryg halvtimme nu) passar jag på att lägga ut en bild på böckerna jag shoppade på Pocketshop i dag istället.
Man kan ju tycka att det är lite konstigt att jag shoppat ”Chockdoktrinen” i pocket trots att jag intervjuat Naomi Klein om boken två gånger, men jag tvingas faktiskt erkänna att jag inte hann läsa ut den innan den här gången heller. Men nu, när jag äger den i läsvänligt format till skillnad från inbunden tegelsten, ska det banne mig snart ske. ”En halv gul sol” har jag varit sugen på ända sedan min kollega Erika kom tillbaka till kontoret efter att ha intervjuat Chimamanda Ngozi Adichie förra året och sprudlande utbrast åh Daniel det borde ha varit du som intervjuade henne hon var så söt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen du skulle ha älskat henne! vilket jag är övertygad om att hon hade helt rätt i.
Åh, nu har de slutat dema de där aptråkiga programmen. Visa den nya telefonjäkeln nu då!
——
Hm hm. 11 juli alltså. Turbo-3G. GPS. Lite lite lättare och smalare. Men fortfarande bara 16 gb minne och kamera på två megapixlar. Jag är inte helt övertygad trots allt.
Och när när när ska de egentligen uppdatera Macbook Air så att jag kan shoppa ny dator? Snälla kom igen nu, det har gått ett halvår sedan den släpptes, min fyraåriga Powerbook gråter av ålderdom under mina fingrar just i detta ögonblick, visa lite barmhärtighet.
Vänster eller höger, det är frågan
Alltså, hur ofta använder jag en penna och skriver något för hand nu för tiden? Väldigt sällan. Hur ofta använder jag en datormus eller en styrplatta? Väldigt ofta. Vilken hand använder jag när jag skriver med en penna? Vänster. Vilken hand använder jag för att styra musen och pekdonet? Höger.
Säg mig – med vilken rätt kallar jag mig i detta moderna tidevarv för vänsterhänt?
Spending my time, som Roxette sa
Mer än två timmar sedan jag vaknade, nästan totalt obakfull. Jag har inte ens tagit mig ur sängen ännu förutom för att hämta ett glas vatten, ligger fortfarande och läser. Och har inte ens hunnit fram till DN och SvD än, bara ikappläsning i rss-läsaren, bloggar, texter av allsköns slag och fan och hans moster.
Livet var enklare före internet.