Månad: april 2008

När jag kom till New York i fredags kollade jag lite på besökarstatistiken. Hm, det är någon som googlat porrbio Manhattan och hamnat hos mig, konstaterade jag. Alltså, det är inget jag har skrivit upp på planeringsschemat, men det finns säkert tid för det också, sa Morgan.

Efter att sökningen dykt upp flera gånger under helgen, tog jag mig till sist tid att undersöka länken i fråga. Tydligen har jag vid ett tillfälle nämnt ordet porrbio i bloggen, och därefter skrivit ett inlägg där Manhattan nämns, alltså ön jag just nu befinner mig på. Inga konstigheter.

I nästa steg blir det dock lite lustigt. För det som eftersökts är inte ett forum för soloerotikupplevelser här i New York, utan ett etablissemang vid namn Manhattan som ligger på Hantverkargatan på Kungsholmen. Och när det då jagas efter köttslig lusta på nätet, sammanfattar Google porrinfon så här hos mig:

Kanske är det bara jag, men utifrån ovan givna information tolkar åtminstone jag det där som att jag är en kille som helst ratar eventuella porrbiografer i Vasastan till förmån för det säkra kortet på Hantverkargatan.

Här blir väl bra? föreslog jag. Nej det finns ett mycket bättre ställe längre fram hävdade Morgan och vi promenerade vidare på Brooklyn Bridge. Fem minuter senare var vi framme vid hans favoritplats. Här är det ju skugga och en pelare i vägen konstaterade jag och vände osentimentalt på klacken och gick tillbaka med en förödmjukad New York-expert i släptåg. Trots den spända stämningen lyckades vi se handlöst förälskade ut på fotot. Showbusiness i sitt esse.

Annat minnesvärt under min första hela dag i det stora äpplet: Jag har skänkt pengar till autism, druckit Hoegaard-öl, köpt en Yankeeströja i barnstorlek, skrattat rått åt Morgan när han bränt pannan i solen, köpt Kentucky bourbon, bränt min panna i solen, varit på Apple Store, tittat på Morgan när han zappar bland tv-kanalerna, insett varför jag aldrig zappar bland tv-kanalerna, ätit donuts till middag, åkt en sjuhelsikes massa tunnelbana och gått 25083 steg – för jo, klart jag tog med mig stegräknaren över Atlanten.

Morgan tjuvläser över min axel. Alltså, när du skriver så där låter det inte som att du vill förebygga autism, utan som att du har skänkt pengar till autism.

Sköt du ditt så sköter jag mitt.

Jaha, då var man på Manhattan. Jag bor i Harlem, har druckit öl ur papperspåse nere på Lower East Side och ätit mexikanskt på Broadway. Dessutom har jag hotat Morgan med att åka hem i förtid om han inte fixar så att bredbandet som finns i lägenheten klarar av att ladda upp bilder även till WordPressbloggar. Det fanns en orsak till att vi stod och poserade med de där ölpapperspåsarna tryckta mot våra läppar på den där coola baren, och den orsaken var inte enbart att vi skulle göra oss till allmänt åtlöje genom att framstå som kusinerna från landet där och då, utan även i efterhand här och nu.

Men till detta problem har lösts, får ni leva med att följa mig som enbart text-Daniel.

——

Uppdatering: Yay! Det verkar bara ha varit ett tillfälligt bildproblem. It’s gonna be a good NYC-life!

Jag pratade med Josefine om cowboyhattar i går. Hon drar till Jackson i Mississippi i helgen, och eftersom hon är en countrytjej av rang ska hon gå loss ordentligt där nere.

Du måste köpa en hatt åt mig! sa jag utan att först riktigt veta varifrån suget kom. Så slog det mig.

För ända sedan jag såg videon till Pet Shop Boys cover av U2:s ”Where the streets have no name”, som PSB så snillrikt snörde ihop med 70-talslåten ”I can’t take my eyes off you”, har jag velat bära en cowboyhatt lika coolt som Neil Tennant gör däri. Nu ska det förhoppningsvis bli av. Jag bad om en vit, och hoppas för guds skull inte att hon åtminstone känner mig bra nog för att inte köpa en brun.

Det slog mig sedan att jag inte spelar den tillräckligt ofta nu för tiden. Fasiken, det är en helt briljant cover, den är ju uppe där med ”Go west” och ”Always on my mind”, men har av någon anledning alltid setts på med viss skepsis, kanske beroende på att träskallen Bono kommenterade den med What have we done to deserve this? som ju kunde tolkas åt båda hållen men som de flesta valde att tolka negativt eftersom det var världssamvetet personifierat som sa det. Bah.

Jag lämnar er med videon, inte alls en av duons mer avancerade men otroligt vacker, gjord med enkla och väldisponerade medel. Tre minuter och femton sekunder in, när Neil börjar dansa på sitt rätt tafatta vis flankerad av två män som vet vad de gör, får jag gåshud och blir så rörd att jag nästan börjar gråta varje gång.

Nu har jag ett plan att passa.

Till sist måste även jag säga att även jag har gränser. Jag hotade redan förra våren, i augusti samt i början av mars. Och nu får det fan nog – jag kommer inom kort att byta webbhotell. Det spelar inte längre någon roll hur trevliga människorna på Binero verkar vara, och hur öppna de är med att redovisa sin upp- och nedtid, och att till och med Internetworld prisar dem upp över skyarna på alla områden utom ett – upptiden. Det här var andra gången i år som deras förbannade Von Anka-server – som de lovade kasta ut genom fönstret senast det hände – la av. Och när jag skriver la av menar jag inte att den kraschade och det krävdes en omstart, nej, här pratar vi om halvdygnslånga la av-sessioner, som många av er säkert upptäckte i går.

Det räcker nu. Tyvärr.

——

Så jo, jag är lite sur i dag. Sådan tur då att den här ”Friday night lights”-nyheten, som det visserligen ryktats om ett tag men som inte varit huggen i sten, fick mig att göra en saltomortal här inne alldeles nyss. Jisses vad jag roterade.

Satt på jobbkammaren på seneftermiddagen i går och plitade ihop en notis om att Charles Dickens i sitt testamente förbjöd att statyer skulle resas av honom efter hans död. Tyckte det var en söt grej, att det nu klias i huvud i England om man ska fortsätta efterleva hans önskan inför 200-årsjubileet av författarens födelse.

Om jag någon gång skriver ett testamente ska jag göra detsamma. I det här all eventuell uppvaktning på min bemärkelsedag undanbedes-landet borde alla göra det för att vara på den säkra sidan – bara så att ni vet, jag vill inte att några statyer reses till mitt minne.

Fast när jag tänker efter kommer jag ju troligen att göra precis tvärtom. Känner jag mig själv rätt skulle jag till och med att uppmuntra dylikt beteende, genom att i god tid innan skapa en fond varifrån finansiella medel kunde hämtas så att tankar om en Daniel Åberg-staty skulle kunna bli verklighet även i fattiga glesbygdskommuner.