Will Bokiboki be priceypricey?

Det damp ner ett pressmeddelande, där det bland annat stod:

I dag lanseras den nya nätbokhandeln BokiBoki.se och målet är att ta upp kampen med jättarna på den svenska marknaden.

– Vi räknar med att omsätta 50 miljoner kronor år 2010 och därmed ta positionen som Sveriges tredje största nätbokhandel, säger Daniel Stånggren marknadschef hos BokiBoki.se.

Jaha, det är ju alltid trevligt med en ny aktör på marknaden. Mindre trevligt är att de tar 96 kronor för pocketupplagan av min bok samt en del andra, relativt nya titlar.

Kanske något i överkant.

En helt vanlig måndag

Hemma igen. Vardag. Det har visst blivit någon typ av vår men värmen från Manhattans gator verkar inte ha hittat hit ännu, blommorna överlevde bortavaron (tack Jocke – bara tre veckor till nästa resa!), spritflaskorna överlevde färden över Atlanten, jag är kär i min nya ipod touch och tror inte att allt jordnötssmör jag satt i mig har påverkat min fysionomi nämnvärt.

Vad har hänt här hemma då? Gefle går sämre än jag hoppats på i allsvenskan, SvD skriver om hur ”Spelet” utvecklats till en grotesk folkrörelse och Lars Noréns svavelosande dagbok har fortfarande inte kommit ut.

Ungefär som innan jag åkte med andra ord.

En bloggpost om bok nummer två

Jag tänker att jag borde skriva något om hur jag tycker det är att skriva bok nummer två. Inte av någon särskild anledning egentligen, men jag såg att Isobel gjorde det, och dessutom med en rubrik så lockande lik den här sajtens, att jag … ja jag ville bidra med min syn på saker och ting, utan att någon bett om det. Det är ju bloggens privilegium, att kunna påtvinga folk sanningar, lögner, bilder, tvärsnitt och kopparstick utan att någon kan säga emot.

Men huvudet snurrar mest. Efter sju timmars flyg tror kroppen att klockan är tre när den är nio och det spelar ingen roll vad hjärnan säger – den säger inte särskilt mycket smart alls för den delen för jag skrev klockan är två istället för tre där ovan innan jag ändrade – sleep mode skriker skallen och alla pratar holländska runt mig – eller nederländska eller flamländska eller vad det där konstiga språket heter som påminner om svenska på avstånd men låter likt svenske kocken när man kommer dem när inpå, något jag gjort eftersom jag flyger KLM – vilket inte förenklar mitt tänkande.

Men jag kan väl ändå säga så här mycket om skrivandet av bok nummer två: Det är svårare. Det tar längre tid. Det gör mer ont, ibland. Det innefattar mer tvivel, ibland. Till skillnad från den förra känns den här mer personlig, även om den är mer påhittad. Fast det kanske bara beror på att jag är en annan nu. Ibland.

Det börjar bli dags att kliva ombord. Bye bye Amsterdam, det var kul de två timmar det varade.

Jag vet hur emigranterna kände sig ibland

Gårdagen var all about the shopping. Dvd-boxar, souvenirer, ipodar, skor – nu skulle det här landet där det pratas om ekonomisk recession minsann få se hur det går till när pengar bränns på bål – ett ämne jag vet en del om efter att ha sett Nordman elda häxor live tre schlagerhelger i rad.

Men tyvärr, inga gigabyte och Stan Smiths i världen kunde lyfta upp mig ur det djupa hål jag trillade ner i efter besöket i NBC-shoppen. Det var liksom där allt skulle krönas, nå sitt mål, få sin kulmen, jag kan kalla det vad fan jag vill men det blev ändå bara pannkaka av alltihopa. ”Friday night lights”-muggen jag bespetsat mig på existerade inte, ”30 Rock”-muggarna var för stora och ”Battlestar Galactica”-tröjorna allmänt horribla. Allt jag drömt om och hoppats på här i Amerika blev med ens till sand.

När vi klev ut Rockefeller Plaza sken fortfarande solen på våra huvuden. Nu åker jag hem muttrade jag och gick med molokna steg mot tunnelbanan. Josefine kom försiktigt efter och försökte trösta och klappa men jag grät hela vägen upp till 148:e.

We’ve got a live one here

Jag dansade tango i går kväll. En riktig lektion, jag betalade för den, snurrade runt på golvet, gled fram som värsta ballroom dancern på Lafayette Grill.

Och vadå i går kväll egentligen, jag kom just innanför dörren, färdigdansad på södra Manhattan varefter jag fiskade upp Josefine från en bar där hon suttit och hållit låda, drog ett par pizzaslajsar, trillade in på ännu en bar och såg på när hon med berått mod stal ett ölglas. Bildbevis finnes. Ja se ungdomar.

tjuven.jpg

Dagarna börjar ta slut, på lördag kväll åker jag hem. Det känns sorgligt, det är ju inte för inte som jag äger fem I love New York t-shirtar, även om ingen av dem är med på resan.

God natt. Eller god morgon. Nu ska i alla fall jag sova.

Just one of those days

Vi lyssnar på ”Danny boy” i version efter version och Morgan står i morgonrock och kokar havregrynsgröt och någon har googlat köpa spandexbyxor och hittat hit och vårsolen gassar över Manhattan och jag har fått en briljant idé och i dag är den stora elektronikshoppingdagen och i kväll ska jag gå på tangouppvisning.

Det kommer att bli en finfin onsdag.

Please don’t tell

Vi hade promenerat genom New York-natten från caipirinhas i Alphabet City via St Mark’s Place till Lafayette Street, där vi svängt söderut till tunnelbanestationen Broadway-Lafayette vid East Houston.

Längs vägen hade vi stannat på ett av de många hemliga ställen som verkar vara det svartaste svarta i den här staden. Förra veckan var ingången genom en sjaskig tacobar för avhämtning, en enkel port med en vakt framför där vissa släpptes vidare, där källaren visade sig vara en högklassig tapasrestaurang och bar. Den här kvällen gick vi en halvtrappa ner till en korvbar, också ett hämtställe men tog till vänster strax efter ingången, klev in i vad som såg ut som en telefonkiosk, drog igen dörren bakom oss, lyfte luren och släpptes in i en halvmörk, intim bar med det något uppmanande namnet PDT – Please Don’t Tell. Efter två förvånansvärt billiga öl bryggda på någon kulle norr om staden åt vi pizzaslajsar för en dollar styck några hundra yards bort där mitt konstaterande att jag i Stockholm har fem Seveneleven-butiker inom en trehundrametersradie från mitt hem möttes av utropet but that’s bizarre! medan jag som svensk mest funnit det mystiskt att de inte finns i varje gathörn här.

Det var vår i luften och Manhattannatten var välkomnande på ett sätt som får mig att oförblommerat konstatera att ja, jag älskar den här staden och sopbilarna körde sina rundor, en man ställde sig i vår väg, ville sälja sin bok och viftade med en trave, vi log men nej tack, but I’ve written it myself! skrek han smått förtvivlat när vi svängde söderut på Lafayette och ja kanske borde jag ha stöttat det.

När jag kom ner på tunnelbaneperrongen hade kvällen sedan länge hunnit bli natt och de väntande var få, längre bort stod MTA-personal och målade, wet paint-skyltarna fick en kvinna att rygga till när hon i sista stund hann stoppa sig från att luta sig mot en pelare och kastade istället en sur blick mot en man med pensel. När D-tåget rullade in hade människorna strömmat till, jag satte mig på ett ensamt tvåsäte, plockade likt alla andra fram min ipod och tåget tog fart norrut genom tunnlarna och åh jag gillar verkligen tunnlarna här med sina rader efter rader av stålbalkar som bär upp gatorna strax ovanför, jag tryckte på shuffle fast nej, blanda heter det men when in Rome, ipoden tänkte efter ett tag, jag hörde den surra i mina öron ovanpå skramlet och frustandet som tåget, rälsen och hela staden utstötte.

Jag tror det var i samma ögonblick som tåget saktade in mot West 4th Street som Amy Diamond började sjunga ”Thank you”. Jag hajade till, på något sätt fick det världen att skaka till, jag tittade förvånat upp men mannen mittemot sov vidare, han var till synes opåverkad av det som inträffat och kvinnan som läste vad som såg ut som en teknisk manual vid hans sida likaså. Själv blev jag så till mig av de krockande världarna att jag därefter snurrade fram Linda Bengtzings ”Hur svårt kan det va?” och Charlotte Perrellis ”Hero”, jag skakade fram genom New York-natten med minnen från den Melodifestival som flytt och när jag åter stod uppe på gatan vid 145:e och mobilen fungerade igen smsade jag ett par schlagervänner där hemma och berättade vad som just skett sexhundratrettio mil västerut. Jag är inte säker på att de förstod vad jag menade.

Men Calaisa då? Lugn, jag sparade ”If I could” till promenaden hem.

Min sköna tvättomat

tvattomat1.jpg

Det är verkligen rätt konstigt att jag i går förmiddag kände glädje inför att gå och tvätta. Men så hade jag heller aldrig tidigare använt en amerikansk laundromat, detta mytomspunna väsen lika omsjunget som de rykande gatlocken och gula taxibilarna.

Eller ja, de grejerna är väl mer New Yorkiga och tvättomaterna mer amerikanska/engelska, men who cares. Jag tog en fullproppad blå Ikeapåse (go Sweden!) och begav mig till vår tvättomat alldeles runt hörnet på Broadway.

Innanmätet visade sig vara sunkigare än jag trott, och trängseln mellan maskinerna var stor. Men vad fasiken, det gjorde bara upplevelsen mer äkta. En och en halv dollar kostade själva tvätten, trettiofem minuter inställd på warm, vilket jag antog var fyrtio grader jämfört med sextios hot.

Medan det snurrade runt runt runt tog jag en promenad i grannskapet och kom sedan tillbaka och slängde in sju quarters i torktumlaren – ja i myntinkastet alltså – och ställde in muskedundret på medium (lagom är alltid bäst) varvid jag fyllde trumman med mina och Morgans nu rena men blöta onämnbara. Fyrtiotvå minuter senare var jag inte längre tvättomatoskuld.

Det var en bra måndag.

tvattomat2.jpg

Så sant som det är sagt

Läser i DN att den klassiske nörden med finkulturellt kapital inte längre är en finnig acnekille med byxor uppdragna till bröstet utan snarare en atlet på elitnivå som mellan träningarna ägnar sig åt bokplöjning.

atleterna.jpg

Efter att jag och Morgan använt söndagsmorgonen till att springa ett lopp i Central Park kan jag inte göra annat än att hålla med.

——

Jag vill inte skryta, men med min 3140:e plats var jag näst bäste svensk.

Bakfyllan, parken och vi

festbroadway.jpg

Gårdagen blev en finfin bakfylledag. En jordnötsmacka med sylt till frukost, utfärd till Brooklyn för inhopp som inredningsdesignermodell med tillhörande Mimosadrinkar, blinier och crepes, därefter Central Park-häng med Morgan och Josefine på några klippor där vi också intog en Whole Foods-middag och till sist trivsam avrundning med ”Leatherheads” på en multiplexhistoria vid Lincoln Center, nedsköljd med kaffemilkshake.

I dag ska jag och Morgan springa ett lopp i Central Park i arla ottan. Typiskt söndagsmorgonbeteende.

Bilden? Well, låt oss bara säga att det var ohämmat beteende av den art som Josefine här visar upp som ledde till gårdagens bakfylla.