Vi hade promenerat genom New York-natten från caipirinhas i Alphabet City via St Mark’s Place till Lafayette Street, där vi svängt söderut till tunnelbanestationen Broadway-Lafayette vid East Houston.
Längs vägen hade vi stannat på ett av de många hemliga ställen som verkar vara det svartaste svarta i den här staden. Förra veckan var ingången genom en sjaskig tacobar för avhämtning, en enkel port med en vakt framför där vissa släpptes vidare, där källaren visade sig vara en högklassig tapasrestaurang och bar. Den här kvällen gick vi en halvtrappa ner till en korvbar, också ett hämtställe men tog till vänster strax efter ingången, klev in i vad som såg ut som en telefonkiosk, drog igen dörren bakom oss, lyfte luren och släpptes in i en halvmörk, intim bar med det något uppmanande namnet PDT – Please Don’t Tell. Efter två förvånansvärt billiga öl bryggda på någon kulle norr om staden åt vi pizzaslajsar för en dollar styck några hundra yards bort där mitt konstaterande att jag i Stockholm har fem Seveneleven-butiker inom en trehundrametersradie från mitt hem möttes av utropet but that’s bizarre! medan jag som svensk mest funnit det mystiskt att de inte finns i varje gathörn här.
Det var vår i luften och Manhattannatten var välkomnande på ett sätt som får mig att oförblommerat konstatera att ja, jag älskar den här staden och sopbilarna körde sina rundor, en man ställde sig i vår väg, ville sälja sin bok och viftade med en trave, vi log men nej tack, but I’ve written it myself! skrek han smått förtvivlat när vi svängde söderut på Lafayette och ja kanske borde jag ha stöttat det.
När jag kom ner på tunnelbaneperrongen hade kvällen sedan länge hunnit bli natt och de väntande var få, längre bort stod MTA-personal och målade, wet paint-skyltarna fick en kvinna att rygga till när hon i sista stund hann stoppa sig från att luta sig mot en pelare och kastade istället en sur blick mot en man med pensel. När D-tåget rullade in hade människorna strömmat till, jag satte mig på ett ensamt tvåsäte, plockade likt alla andra fram min ipod och tåget tog fart norrut genom tunnlarna och åh jag gillar verkligen tunnlarna här med sina rader efter rader av stålbalkar som bär upp gatorna strax ovanför, jag tryckte på shuffle fast nej, blanda heter det men when in Rome, ipoden tänkte efter ett tag, jag hörde den surra i mina öron ovanpå skramlet och frustandet som tåget, rälsen och hela staden utstötte.
Jag tror det var i samma ögonblick som tåget saktade in mot West 4th Street som Amy Diamond började sjunga ”Thank you”. Jag hajade till, på något sätt fick det världen att skaka till, jag tittade förvånat upp men mannen mittemot sov vidare, han var till synes opåverkad av det som inträffat och kvinnan som läste vad som såg ut som en teknisk manual vid hans sida likaså. Själv blev jag så till mig av de krockande världarna att jag därefter snurrade fram Linda Bengtzings ”Hur svårt kan det va?” och Charlotte Perrellis ”Hero”, jag skakade fram genom New York-natten med minnen från den Melodifestival som flytt och när jag åter stod uppe på gatan vid 145:e och mobilen fungerade igen smsade jag ett par schlagervänner där hemma och berättade vad som just skett sexhundratrettio mil västerut. Jag är inte säker på att de förstod vad jag menade.
Men Calaisa då? Lugn, jag sparade ”If I could” till promenaden hem.