Mina dagar som unik är över

Alltså, nu är det snart en minoritet av reportrarna på TT Spektras kultur/nöjesredaktion som inte fått ge ut en roman. Först var det jag, därefter min fina kollega Erik Helmerson, som debuterar med ”Blixthalka” på Norstedts i mars, och nu kan jag härmed – mig veterligen som första dagliga publikation i världen – meddela att även min kära kollega Kalle Dixelius fått en roman antagen som ska komma ut på Ordfront, troligen i januari nästa år. Boken, vars titel han nämnde för mig förra veckan men som var så lång att jag hunnit glömma den, är om jag förstod det hela rätt en Stockholmsdystopi skriven i dagboksform som lät synnerligen intressant. Grattis Kalle, du är den bäste av oss alla! Eller åtminstone en av de tre bästa.

Och nej, Kalle är inte son till Malcolm. Men ja, det var Kalle som var ordförande för juryn i ”Fame factory”-finalen 2004.

Men vad fan

heathledger.jpg

Hur orkar de bara hålla på att dö hela tiden?

Heath Ledger, som blev världskändis med ”Brokeback Mountain”, hittades död på tisdagskvällen svensk tid i en lägenhet på Manhattan enligt bland annat New York Times och DN. Det är förbannat förbaskat förfärligt.

Heath Ledger spelade även huvudrollen i Lasse Hallströms ”Casanova” och har synts i filmer som ”En riddares historia”, ”Bröderna Grimm”, ”10 orsaker att hata dig” samt i kommande Bob Dylan-filmen ”I’m not there” och nya Batman-filmen ”The dark knight” där han är självaste Jokern.

På bilden poserar han på Oscarsgalan 2006 tillsammans med ex-frun Michelle Williams, som just nu spelar in Lukas Moodyssons nya film ”Mammut” och som Ledger har barn med. Jag har varit svag för henne ända sedan ”Dawson’s creek” och kanske är det så att jag just nu därför lider mest med henne.

Jag är köpt!

Åh vad sött. Jag och sju andra bloggare anklagas för att vara köpta då vi publicerar ett trailerklipp av ”Låt den rätte komma in”. Marknadsföring genom bloggare är en bra och beprövad teknik. Men det kommer liksom av sig när det blir uppenbart att det är en kampanj som pågår, skriver bloggaren i fråga.

Kom igen nu Efti – bolaget bakom Ajvide Lindqvist-filmatiseringen – nu har jag publicerat den här trailern två gånger och förväntar mig pröjs! Skicka lämplig summa pengar – jag beräknar penningvärdet till … tja, låt oss säga tvåtusen kronor – i ett kuvert till min hemadress så jag slipper skatta för dem. Sånt här skumraskeri sköts bäst utanför Skatteverkets obevekliga ögon.

Baggen, servern, ”Star trek” och jag

Två ynka baggar till ”Darling” (lita inte på DN:s uppgifter om att det bara blev en). Två ynka. Min gissning om fyra och blott en till ”Du levande” blev således så fel att det visslade om det från Vasastan ända bort till galan på Cirkus när Roy Andersson snodde med sig trion manus, regi och film.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt dåligt. Ett dåligt betyg för svensk film när den inte behagar prisa det nyskapande som ”Darling” ändå innebar. Jo visst, ”Du levande” var fin, men det är ett val som känns så … så förutsägbart, så enkelt och tryggt trots att vi pratar om en så avig filmskapare som Roy Andersson, en förutsägbarhet som väl bäst illustreras av att juryn i rena farten gav honom manuspriset trots att filmen om jag förstått saken rätt knappt ens hade ett riktigt sådant, något han själv verkade insinuera när han tog emot baggen. Jag är mycket besviken och usch och fy på er alla baggar där ute.

Nåja. I eftermiddag presenteras Oscarsnomineringarna och det är ju lilla julafton på ett helt annat sätt än den svenska ankdammen. Morgan, jag hoppas att du fixar tipstävlingen trots New York-boendet? Jag vill ha min andra raka triumf.

——

För övrigt: Min sajt har lidit av grava problem det senaste dygnet och stundtals varit lika enkel att kommunicera med som en fyramånadersbebis – ibland har den släppt ifrån sig ett par ynka läten som påmint om kontakt men oftast har den levt i ett eget universum. Jag har gnisslat ner ett par hörntänder till följd av eländet, och när jag sent igår kväll såg att min webbhotell-leverantör längst ner på sidan kallad ”Driftinformation” – alltså sidan som enbart informerar om ickedrift – hade kompletterats med tillägget:

dell.png

Skulle det göra mig lugn?

——

Men mitt i all bedrövelse finns det ändå glädjeämnen här i livet. Teaser-trailern till JJ Abrams kommande ”Star trek”-film har äntligen hamnat på nätet i något mer än taskig cam-version. Kolla in den i HD här och kissa sedan på er lika mycket som jag just gjort.

Snotty, Neil Tennant och jag

Först förstod jag inte riktigt varför jag var besvärlig. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag bara försökte vara lite allmänt författaruppblåst. Men så igår, på väg mot brevlådan utanför Seven-Eleven nere på Odenplan på det där lite yrvakna sättet som jag brukar kunna uppleva sena söndagseftermiddagar, slog det mig att det egentligen handlade om något helt annat.

Ja. Ja jag backar väl bandet en smula först då.

Det handlar om en bild. Egentligen två. Eller egentligen kanske mest om en intervju med mig som publiceras på Bokhora idag, där jag får lägga ut texten om både det ena, andra och tredje. Jag ombads förutom svar även skicka med en bild som kunde användas. Jag inventerade mitt iPhoto, bläddrade runt, letade och fastnade till sist för en. Svaret dagen efter var nedslående, mejlet hade kommit fram, tack tack det var jättefint men någon bild kom inte med, kan vi använda den här istället? följt av en länk till ett av Forums officiella författarfoton på mig. Jag svarade inom loppet av en tiondel eller åtminstone en minut. Noooo, please don’t jag vill inte vara den söta pojken som lägger huvudet på sned och ler och ler och ler förstår ni inte att jag vill vara svår? men nej det förstod de inte men vill du vara dryg och besvärlig så varsågod och skicka om.

Nej, så skrev de förstås inte men jag berättar historien på det sätt jag finner dramatiskt fördelaktigt för min egen person.

Jag trodde inte att det berodde på något annat än min egen personliga fåfänga. Men så vandrar jag mot brevlådan med en några dagar försenad skattedeklaration i handen då eftermiddagen övergår mot kväll och inser att den där bilden egentligen handlar om något helt annat. Något mer passande än mitt ego även om det i högsta grad är inblandat, om än på ett annat sätt.

snottyjag2.jpg

Fotot är taget utanför toaletten på Snotty strax före stängningsdags lördag den 26 maj förra året. Morgan håller i kameran och jag har tvingat honom att ta om bilden åtta gånger. Man kan tycka att det var grymt av mig att utsätta honom för den pinan och det var det väl också, men faktum är att han inte minns att han tog bilden, inte heller jag har några förnimmelser kring händelsen att skryta om. Att jag ens vet att det var han som höll i kameran beror på att vi sprang på min vän Lisa på Snotty och att hon bevittnade spektaklet och berättade det för mig i efterhand. Att det var just åtta försök kunde jag se med egna ögon dagen därpå när jag vaknade ur mitt rus och vittjade mobilen.

Det vi ägnade oss åt den där dagen och kvällen var den officiella Dannyboyvandringen (plaketter väntas komma upp under våren), med ambition att kartlägga huvudpersonernas dygnslånga promenad inför skrivandet av filmmanuset. Att vi valde just den lördagen var ingen slump, boken utspelar sig lördag den 25 maj 2002 och eftersom det dröjer ända till 2013 innan en lördag infaller den veckodagen nästa gång valde vi att inte vänta. Vi inledde på Centralen vid tvåsnåret, höll på att bli utkastade från Gröne Jägaren av en vakt som ogillade att vi filmade därinne, vi undersökte förutsättningarna för att kasta sig framför ett tunnelbanetåg vid Medborgarplatsen, vi inspekterade elskåpet bredvid Pocketshop på Högbergsgatan, vi hängde i Fatbursparken, käkade på Burger King, inspekterade lämplig bostad på Åsögatan, insåg att boken innehåller ett faktafel, simmade mellan Patricia och Gamla stan men först och främst av allt drack vi sprit.

För det går inte att ignorera att det förtärs en del alkohol i ”Dannyboy & kärleken” och eftersom noggrannhet är en dygd satt vi snart och skålade i gin och tonic på en bänk vid Erstahemmet med utsikt över Stockholm. Den magnifika vyn, vänskapen och solskenet gjorde oss tårfyllda och vi tittade djupare och djupare ner i flaskan för att dölja vår blyghet inför varandra och därefter fanns ingen återvändo och således stod vi långt senare på det stimmiga och trånga Snotty och jag skrek gör om gör bättre gör rätt! om och om igen utan att senare minnas det. Och nej, Snotty fanns inte 2002 och faktum är att de över huvud taget aldrig befinner sig på Skånegatan i boken, men vid det laget hade vi sedan länge avvikit från den korrekta rutt vi tidigare så rätlinjigt svurit att följa och vandrade vår egen väg.

Så jo, jag tycker att jag gjorde rätt i att vara lite fåfäng när det gällde den där bilden och tycker personligen att jag är stilig vid Neil Tennants sida.

En helt vanlig söndagsmorgon

karlbergsslott.jpg

Solen log mot mitt ansikte när jag gick upp i ottan och joggade, eller åtminstone lunkade/powerpromenerade, i en timme och en kvart längs längs med och upp förbi Karlberg mot Solna och tillbaka med P1:s ”Godmorgon världen” i öronen. En sund själ i en sund kropp, fylld med endast några stärkande cocktailtomater och ett glas vatten för maximal morgonförbränning. För att hedra mitt arbete med bilagan inför Melodifestivalen toppade jag klädseln med en schlagermössa från Andra chansen-veckan i Nyköping förra året. Tyvärr hann dock roddlaget som under muntra tillrop roddade förbi i den klara januariluften försvinna innan jag hunnit få upp mobilen för att göra bildidyllen total.

Nu tänker jag göra nyttan ogjord och frossa i brunch.

Förändringens vindar blåser

Jag ligger kvar i sängen, läser tidningarna, kokar stundom av ilsken indignation – SvD:s artikel om affischeringsförbudet – blir stundom en smula orolig – DN:s ”lätt att debutera, svårt att bli författare i längden”-artikel (så klart inte på nätet) – men känner mig mestadels en smula rastlös av regnet som smattrar mot fönstret några meter bort. Jag har inget bröd hemma, känner mig osugen på att gå ut och handla, och ser Barack Obama samt Hillary Clinton-böckerna som tornar upp sig bredvid mig, jag borde verkligen ägna dagen åt att läsa dem, jag har ju faktiskt tid till det just idag och jag drömde så konstigt i natt, kanske är det olusten från fragmenten som håller sig kvar som är svåra att skaka av sig, som ligger där bakom och stör, något är det i alla fall. Jaja.

Gårdagskvällens replik: Jag känner att jag vill ha lite förändring. Kanske borde jag köpa en ny bänk där jag har stereon.

Åh vilket spännande liv.

——

Och på tal om SvD-artkeln om de styrandes sätt att se på den olovliga affischeringen, vill jag gärna påminna om den helt fantastiska inskränkthet som borgarrådet Mikael Söderlund uppvisade förra senvåren i ärendet och som jag skrev om här. Only in Stockholm folks, only here.

Muta bloggen med bakverk?

Nä men! Ibland bara går tiden framåt och framåt utan att man har en tanke på att bloggen existerar. Klockan är över halv elva och det är vardag och inget nytt inlägg visar sitt vackra anlete! Stackars bloggen. Stackars stackars bloggen.

Nu kommer den att vara sur och vred, trulig och jobbig, gnällig och motvalls, hela jädra dagen. Kanske hela helgen. Vojne vojne.

Jag får väl gå och köpa blommor till den eller något sånt. Fredagsfika kanske. Bakelser.

Knark.