Månad: november 2007

Nordman, slipsen och jag (2)

Hm.

Håkan Hemlin och jag har ju samma gästrikeursprung. Jag har ju till och med intervjuat honom så sent som förra året i samband med att Nordman släppte en ny skiva. Och han framstod faktiskt som rätt sympatisk i sitt nya nyktra jag. Det är nästan så att jag känner att man borde gå ner och kika på spektaklet på Centralens tak senare i dag. Nästan.

——

Och jo, jag var väldigt stilig i min slips i går kväll. Tills en bekant pekade på mig och sa åhå, samma slips som förra året?

Aldrig får man vara glad.

Nordman, slipsen och jag

Alltså, den här nyheten om att Nordman, stående på Centralstationens tak, i morgon ska inviga årets julspel på byggnadens fasad tillsammans med en manskör på 600 personer till tonerna av ett maxat ackompanjemang av Vangelis är ju bara så konstig att jag måste länka till den. Stockholmsnatt skrev först.

——

Nu ska jag gå på Forums höstfest. Slips på, som Barney skulle ha sagt om vore han svensk.

Apokalyps nu. Ungefär.

Dagens skratt: I Åsiktsmaskinen i På stan utmålas Tranan som det nya Gomorra efter allt ståhej om den nya underjordsgallerian. Jag har inte varit där på några veckor och kan således inte uttala mig om sanningshalten i påståendet. Men har det stått i tidningen torde det ju stämma.

asiktsmaskinen.jpg

Bonusinfo: För några veckor sedan, efter att ha varit och sett den rätt mediokra ”Lejon och lamm”, satt jag och Josefine på Rydbergs och åt middag. Jag berättade om en kompis som rörts till tårar efter att hon upptäckt att så många i kvarteren kring Odenplan flaggade rött till stöd för det burmesiska folket, och hur besviken hon blivit när hon fått veta hur det låg till. Vår servitör, som tidigare varit väldigt jovialisk och nu serverade oss varmrätterna, frös till i steget. Men … du skämtar? Är det inte för Burma? Vad … alltså flaggar de … vadå?

Han kom inte riktigt till sig efter det.

Samhället är sjukt. Good for me.

Det går en farsot från dörr till dörr, den bryr sig inte om att knacka utan stegar bara rakt in med lort under skorna och sprider smuts omkring sig.

Nej jag talar inte i liknelser. Jag pratar om helt vanlig influensa.

Just den här sjukan beter sig dock inte riktigt som vanliga åkommor. Den bryter nämligen inte bara ned den drabbades kropp, den lindrar också, kommer med Bamseplåster i bakfickan, klappar den febrige med len hand på huvudet och säger såja såja, det kommer att bli bra igen. Och sticker sedan med ett bländande tandläkarleende till sitt snörvlande offer ett exemplar av min roman.

Jag kallar den Dannyboysjukan, och hittills har två kollegor drabbats. Vid niotiden i måndags kväll pep mobilen och en kollega meddelade att det endast var läsningen av min bok – I’m impressed skrev han – som höll honom borta från den totala misären där han låg däckad i sin soffa. Och i går kom ett Facebookmeddelande där en annan kollega beskrev sig som nedbäddad med något som liknade lungsot och hennes enda sällskap var min roman och underbar bok Daniel var orden hon skrev.

Dannyboysjukan. Må läkarna aldrig finna någon bot.

Beowulf och jag

Stressig morgon. Och nu ska jag visst rusa iväg och se ”Beowulf” med två minuters varsel. Jag har inte så höga förväntningar.

——

Alltså seriöst, vad i helvete?! Här kommer jag ut ur biosalongen, övertygad om att jag sett ett pekoral av sällan skådat slag (eller ja, okej, en tvåa) och så surfar man in på Wikipedia och kollar runt lite, inser att de kunskapar jag skaffade mig om den riktiga ”Beowulf” när jag läste litteraturvetenskap är någorlunda intakta och att jag därmed kan skriva med gott mod att storyn som berättas i filmatiseringen är totalt snömos, men så scrollar jag längre ner och ser att recensenterna på Time, Rolling Stone, Empire och till och med Roger Ebert har strösslat superlativ över filmen.

Puh, det blev en lång mening, men återigen – vad i helvete?!

Tillbaka till vardagen

Måndag. Vardag. Åter till gruvan. Ännu en vecka fylld av … Augustläsning skulle jag tro, jag ska dels göra en inför-artikel framåt slutet av veckan och dels bevaka galan nästa måndag, och ännu finns uppenbara hål i min kunskap om nomineringslistan som måste täppas till.

Övrigt då? Tja, i dag ska jag knåpa ihop en artikel om Linda Leopolds ”Faghag”, texten ska dock ut först på torsdag enligt planeringen. Jag ska också putsa till min intervju med fotografen Timothy Greenfield-Sanders, som ska ut i morgon. Enligt SvD i dag är det världspremiär för utställningen på Wetterling Gallery i morgon, men ska man vara sanningsenlig så är det lögn eftersom bilderna sedan en dryg vecka visas på ett galleri i New York. Det gör ju dock inte utställningen mindre aktuell, bilderna är både otäcka och starka.

Och jo – jag ska skriva skönlitterärt den här veckan också. Eller åtminstone redigera text å det grövsta. Det börjar bli hög tid.

——

På tal om vardag: De senaste dagarna har det stått rätt mycket om att svenskarnas skuldberg bara växer. Själv insåg jag i går att jag för första gången sedan 2003 nu är skuldfri. För nej, jag räknar inte mina studielån som någon direkt skuld, CSN gav mig levnadsbidrag i fyra år och jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan den tiden, så jag betalar gladeligen 1 200 kronor i månaden för det utan att blinka. Men det sabla bostadslånet jag släpat på i fyra år är nu alltså puts väck, och spenderbyxorna kan tas fram ur garderoben, strykas och sättas på. Yay!

Värsta kapet!

I dagens Boklördag i DN skrivs det om blurbar, det vill säga små ryckcitat på omslag eller flikar där författarkompisar hyllar varandras böcker. Eftersom DN inte riktigt tror på det här med internet så ligger inte artikeln ute på nätet, så ni får tro mig på mitt ord.

Blurberismen är inte särskilt stor i Sverige ännu men på frammarsch och då främst inom den mer lättsmälta delen av litteraturen om mina egna iakttagelser är korrekta. Att det inte tagit fart här är inte så konstigt, jantelagen stipulerar att man inte ska förhäva sig och tro att man är något värd och därför bör man vänta med mössan i hand tills recensionerna ramlat in och är de goda så klipper man hövligt några citat till pocketen eller en andraupplaga, citat man inte bett om och som därför går fria när man ska ställas inför vem tror han att han är-domstolen.

I den anglosaxiska världen, där man mindre ofta står med mössan i hand och väntar på att det ska regna mannagryn från himlen, används det även inom den fina litteraturen. När jag intervjuade Naomi Klein häromveckan pratade hon lyriskt om hur hon fått en blurb till ”Chockdoktrinen” av sin idol John Berger, han skriver på fliken att boken både provocerar och lugnar, vilket hon tyckte var det finaste beröm hon kunde få.

Jag tror jag tänker börja använda mig av blurbar. Jag tänker nu inte främst på litteraturområdet – där har jag ju redan gått ett steg längre i och med att jag i går publicerade fyra blurbar om ett ännu inte ens färdigskrivet verk, avgivna av världens bäste Peter – nej, jag tänker mig ett större, mer privat sammanhang. Som i går kväll till exempel, då en kollega på TT:s julfest efter middagen spände ögonen i mig och undrade om jag hade någon flickvän. Nej, svarade jag sanningsenligt varvid kollegan replikerade men du är ju värsta kapet! och skakade uppgivet på huvudet och undrade vartåt världen var på väg.

Frågan är bara var man ska fästa de här små omdömena. En lapp i bröstfickan om man har skjorta, som sticker upp lite så där avslappnat nonchalant? Några rader i tusch på kinden? Upptryckta t-shirts? Så många frågor att ta ställning till.

julfest.jpg

Och jo, det är väldigt tidigt att ha julfest redan den 23 november.

En sprickfärdig ballong

Nej, det betyder inte per automatik att det är ett storverk. Ja, det kan fortfarande bli ett magplask utan dess like. Men faktumet att jag nu för första gången åtminstone låtit någon titta på delar av den nya romanen, de första fem kapitlen rättare sagt, och som svar fått ryckcitat i stil med jag tycker att det är riktigt bra och utmärkt tryck i berättandet och framför allt tycks du ha hittat tonen och vad gäller språket tycker jag att det är föredömligt effektivt samt du har något på gång som sannolikt blir bättre än ”Dannyboy & kärleken” får mig ändå att gå med lite lättare steg i dag.

Att boken bara är lite drygt halvskriven samt att det nog fanns en orsak till att jag släppte ifrån mig just de fem första kapitlen och inte hela klabbet låter vi vara ett par vilande faktum en dag som denna.

Segwaytomten och jag

Note to self:

Gå inte Västerlånggatan hem från jobbet när det sakteliga börjar lacka mot jul. När du bromsas av människoklungor som andaktsfullt verkar beundra den mysiga stämningen och de fina ljusen i skyltfönstren börjar vattnet koka så där jobbigt inombords igen, och när det pyser ut genom öronen där ipodlurarna redan sitter blir det kortslutning i hjärntrakten och du kan om du har otur brinna upp som vore du ett tidigt adventsljus på promenad.

Men så kommer i höjd med Mynttorget en man iförd full tomtemundering toppad med blåblinkande luva svagt framåtlutad rullandes på en Segway och du ler från öra till öra och tänker att världen väl kanske inte är så dum ändå.

Eller så är den just det och det är därför du blir glad.

Yes! Yes! Yes! in my backyard

Nej, jag är inte för alla idiotiska byggprojekt som lanseras, jag tyckte till exempel att kallbadhuset verkade rätt korkat, även om jag kritiserade proteststormen mot det ändå. Nej, det jag blir topp tunnor konfys över är att så fort någon vill göra en förändring i den här staden, så börjar folk yra om såren efter rivningen av Klara och att det minsann inte får göras några som helst ingrepp på Stockholms unika stadsbild, inte ens när byggnationerna ska ligga under mark. Nimby – not in my backyard – är det verkliga Stockholmssyndromet.

Därför gör det mig så himla glad att se att några valt att säga Nej! Nej! Nej! fast till helt rätt sak, och startat bloggen och Facebookgruppen Yimby – Yes in my backyard. Jag är redan devot anhängare.

——

Ah, nu är jag så där härligt uppeldad. Kanske borde gå ner till Odenplan och riva bort några röda balkongskynken.

——

På tal om positiva ändringar i den urbana stadsbilden skriver Anna Hellsten en lång artikel i På stan i dag om skybaren i Ska… förlåt Studenskrapan – som får det rätt fina namnet Och himlen därtill. Drinkarna kommer visserligen att kosta runt 150 kronor, men oj vad jag tänker häcka där när portarna slås upp i december.

What if

Jag är ju inte bara en elitistisk kultursnobb, jag är även något av en tekniknörd light. Och eftersom jag därtill är macnörd så tycker jag så klart att det alltid är jätteroligt när det görs narr av Microsoft. Och när jag i dag på IDG:s sajt såg den här lilla humortexten om hur det skulle sett ut om Microsoft legat bakom Gmail, kom jag att tänka på det numera klassiska klippet där en gammal iPodkartong görs om till en Microsoftprodukt. Fantastiskt rolig.

Att det senare visade sig vara Microsoft själva som låg bakom filmen, för användning internt i något sorts avskräckande utbildningssyfte, ger ju faktiskt Gates & Co viss humorkredd.