Månad: september 2007

Jag skaldar och skaldar och skaldar. Not.

Jaha, då är även jag ägare till Adlibris gratisbok ”Fantomerna”, vars erbjudande för övrigt verkar ha gått ut under helgen, nu står det ej utkommen på den. Passade även på att köpa ”Prep”, som jag väl är ensam om att inte ha läst. Så nu ligger de där på mitt köksbord och lockar till läsning, när mina fingrar obönhörligt borde hamra på tangentbordet istället.

Gjorde även, efter att ha sett om dess existens hos bokhororna, Expressens litteraturtest. Det startade busenkelt men klurade till sig framåt slutet. 24 av 28 fick jag ihop. Kunde väl vara värre antar jag.

Nej kom igen nu Daniel, ett sista skrivryck orkar du. Gör jag? Ja. Okej.

En sån där dag

Ibland kommer det dagar då dokumentet dissar mig. Skrattar mig rakt i ansiktet, säger tror du verkligen att det här är intressant för någon annan än dig själv? och tillägger fan, tycker du ens att det här är intressant för DIG SJÄLV?

I dag är en sån dag. Fan.

Tre tappra musketörer

bellman.jpg

Jodå, nog blev det Bellmanstafett i ösregnet allt. Tre tappra musketörer åkte upp till universitetsskogarna och huttrade. Tyvärr hade jag missuppfattat, starttiden var klockan ett och inte elva som jag fått för mig, vilket medförde att vi efter ett par timmars stampande i kylan ändå bara orkade kolla på de två första sträckorna. Så Morgans insats, som enligt ryktet innebar fem kilometer på under tjugoen minuter, har jag inga konkreta bevis för att den ägde rum.

Kuriosa utanför bild: Josefines paraply har Shrek-öron. Ett av dem slokar dock.

Bellman, skönheten, Lee och jag

Jag ligger i min säng och jag borde enligt alla kriterier må bra men känner istället ett lätt tryck av odefinierbar olust ligga kring brösttrakten samt den svaga förnimmelsen av bakfylla som ännu inte vill gå ur kroppen trots att jag inte druckit någon alkohol på åtminstone … trettioen timmar. Genom fönstret är världen visserligen randig på grund av persiennerna men där utanför är det gråa allestädes, och jag som sålde in en tripp upp till norra Djurgården för Josefine över chatten i går kväll med att det skulle bli fint väder, solsken och värme när vi ska heja fram Morgan & Co i Bellmanstafetten och jag hoppas hoppas hoppas slippa springa själv för jag känner mig som sagt både lite låg och risig men är man förste lagreserv så är man.

Någon har under natten googlat på orden skit bok och hamnat hos mig och det är ju för väl att det krävs en imbecill särskrivare för att det ska ske, för någon skitbok står inte att finna, inte förrän nu när jag skrivit ordet och Google väl snart snappat upp det också.

Läser kulturdelarna, slås av att jag verkligen gillar den nya boksatsningen som DN gjort och undrar vad SvD ska göra för att kontra för det handlar ju så mycket om att slå den andre, att vara ledande och störst bäst vackrast. Jag läser om Gunnar Ekelöf och jag är visserligen något av en lyrisk analfabet men jag undrar så varför poeter sägs behöva använda sig av andra poeter genom hela artikeln – som någon morgontrött webbredaktör inte orkat lägga ut på nätet ännu – kanske är det därför jag inte lockas av poesi, för jag har inte vett att använda mig av andras författarskap i mitt eget skrivande. Men nej det handlar nog mer om det jag skrev häromdagen, jag är en råbarkad sälle och har således ringa intresse av att vidga mina vyer. Jag läser om Mara Lee och jag undrar vad det betyder att två svenska riktiga och lovprisade författare i år nu skrivit romaner som åtminstone på ytan kan placeras i chicklit-genren men där författarna själva bedyrar att de aldrig ens tittat åt böcker med namn som Marian Keyes och Helen Fielding på ryggarna. Vad det säger om vår tid att det ändå är där vi hamnar, i den flärdfulla och ytliga existensen där skönheten står i centrum och jo visst betonas det i artikeln att Mara Lee är fasligt vacker och det har visserligen en poäng i texten men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om det skulle ha noterats om vi haft att göra med en manlig författare. Fast kanske handlar det bara om något så enkelt som att män inte skriver om skönhet på samma sätt och aldrig hamnar i ett sammanhang där ens eget utseende blir en litterär faktor.

Jag är hungrig och mitt chattmeddelande Vaken? Solen är visst inte det tyvärr klingar obesvarat till Josefine och jag antar att det betyder att svaret på frågan är nej och jag får väl ta och ringa om det ska bli någon ordning på den här Bellmandagen.

Jag är i litterär osynk

Jag vet att det inte är någon exakt vetenskap, men ändå. Jag tänker på det här med kunder som köpt denna bok har även köpt-systemet som Adlibris och Bokus har på sina sajter. Den på Bokus har jag aldrig förstått mig på, den verkar helt statisk trots att jag vet att min roman säljs en del där och speciellt i somras när den var med i en kampanj, men den på Adlibris ändras en del från och till, dock är det ett antal titlar som återkommer, vilket jag tar som ett tecken på att den faktiskt säljs tillsammans med de här böckerna.

Och det är här jag blir lite fundersam. För de titlar som med ojämna mellanrum dyker upp i Adlibris högerspalt är Jenny Jägerfelds ”Hål i huvudet”, Sigge Eklunds ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, Cecilia Aherns ”PS Jag älskar dig”, Fredrik Eklunds ”Bananflugornas herre”, Fredrik Strages ”Fans” och tidigare även Fredrik Virtanens ”Olyckligt kär i ingen speciell”, även om det var ett tag sedan jag såg just den.

Och det är inget fel på de böckerna men problemet är att jag inte läst en enda av dem. Jag äger ”Fans” men har av någon anledning den liggande oläst på en hylla och jag kan mycket väl tänka mig att läsa Sigge Eklunds, men faktum kvarstår – jag är i total osynk med dem jag paras ihop med och jag undrar vad det beror på.

Upp till kamp mot … Göteborg!

Alltså, jag har absolut inget emot Göteborg. Jag gillar staden, jag har många kompisar som kommer därifrån, nära vänner som till och med bor där sedan kort tid tillbaka och jag ämnar själv besöka Götet i slutet av månaden. Men det hör inte hit. Inte i det här inlägget. Och jag vill dessutom meddela att jag inte ätit frukost ännu så kanske är jag blodsockerfallsraljant och inkonsekvent, men det får ni ta.

För det här ska handla om två saker – ”Upp till kamp” och bandy. Om vi börjar med det första, så visades del ett av fyra på SVT i måndags kväll. Jag tyckte det var storartad tv, och ser mycket fram mot de tre kommande delarna. Men det hör inte heller hit. Det jag pratar om är att SVT enligt DN (som är väldigt dåliga på att lägga upp vissa saker på nätet) är bestörta över tittarsiffrorna på 550 000, de hade räknat med 1,4 miljoner.

Och då undrar jag bara – hur fasiken hade de kunnat tro att ett historiskt drama (vi pratar ändå 1960-tal) med konstnärliga ambitioner, dessutom filmat i svartvitt de första cirka 140 minuterna, ska kunna nå nästan 1,5 miljoner svenskar när det därtill utspelar sig i Göteborg?

Och alla västsvenskar, stena mig inte, jag gillade som sagt ”Upp till kamp” skarpt, men det är inte det jag babblar om. Jag är bara av den krassa uppfattningen att om man ska lägga mångmiljonbelopp på en tv-serie och sätta ribban så högt som gjorts här och därtill hoppas att den ska ses av uppåt 1,5 miljoner människor – då måste den berätta en historia som folk känner till, något människor av i dag kan relatera till, och att då skriva berättelsen om 68-generationens framväxt med göteborgsk lokalhistoria som grund är dödsdömt.

Jag säger inte att det är mindre relevant historik, men i såna här lägen kan inte igenkänningsfaktorn undervärderas. Och hur mycket allmängods historien om rockklubben Cue Club och Göteborgs varvsindustri än må vara på västkusten, så är den något helt annat i övriga landet, åtminstone bland den del av befolkningen som är under 50 år, det vill säga den tv-publik som alla tv-kanaler vill åt. Och då står man där, med 550 000 troligen nöjda tittare och en borttappad miljon som man av okänd anledning trott att man skulle nå.

Jag menar inte att det som händer i Stockholm egentligen är intressantare. Jag menar bara att eftersom landets politiska, samhälleliga och mediala centrum ligger just här, så får händelser som inträffar här större nationell spridning och fastnar i det folkliga medvetandet på ett sätt som ingen annan plats i Sverige förmår. Och även om man inte har en aning om vad exempelvis … hm, ja låt oss säga almstriden egentligen var – för att ta ett exempel från ungefär samma tid – så är det ett begrepp som de flesta någorlunda välinformerade svenskar ändå har hört talas om, och kanske, om det ska skildras i en tv-serie, kan tänka sig att kolla på. Kanske är jag bara en råbarkad sälle då jag aldrig hört talas om sagda rockklubb, strejken på Arendalsvarvet och ockupationen av Hagahuset tidigare, men jag tror ärligt talat inte det. Jag är bara som svenskar är mest, nämligen östkustfixerad.

En annan orsak är så klart längden. 90 minuter svartvit underhållning, ja tjenare att 1,5 miljoner svenskar har lust att spendera en måndagskväll så. Enligt Resumé är dessutom SVT inte direkt glada över längden på projektet, något som ska ha fått till följd att Mikael Marcimain sparkats från SVT:s kommande Jonas Gardell-projekt. Roligast i den artikeln är ändå pratminuset från Gardell – Det stämmer att Marcimain skulle regissera serien. Mer vill jag inte säga eftersom jag inte auktoriserat att du får ringa mig på min mobil.

Jag undrar och undrar och undrar, hur gör man för att få auktorisation? Ringer på mobilen och bokar tid om när man får ringa på mobilen?

——

Och nej – det är inte slut på Göteborgsbashing ännu: För jag läser också att Sveriges andra stad tänkt lägga rabarber på den svenska bandyfinalen från Uppsala, som sedan lång tid alltid arrangerar sagda sporttillställning på Studenternas IP den tredje söndagen i mars. Om så sker tänker jag aldrig någonsin se en svensk bandyfinal igen. Jag må vara Uppsalaromantiker och därtill komma från en bandystad, men någon måste ju i det här fallet ändå skämta?

——

Hm, undrar om min västfientliga ton i det här inlägget påverkas av att jag såg ”Hata Göteborg” i går kväll?

——

Uppdatering: Även den alltid kloke Martin Jönsson diskuterar de låga tittarsiffrorna för ”Upp till kamp” i dag. Jag verkar dock vara ensam om Göteborgs-spåret.

Subtle changes

Ända sedan jag hörde Sambassadeur för första gången 2004 har jag varit ett stort fan. De melankoliska melodierna och den vackra sången slår an något i mitt sentimentala inre och passar mitt minnesjunkeri något alldeles förträffligt och i slutet av oktober släpps äntligen deras nya album och som jag har längtat.

Redan nu snurrar dock nya singeln ”Subtle changes” friskt på P3 och likt gruppens tidigare singlar är det svidande vackert och den här gången därtill en mer pompös ljudbild vilket jag faller som en fura för. Så gör som jag, skynda skynda till Labradors sajt där man får ladda ner singeln alldeles gratis alldeles lagligt. ”Subtle changes” är  utan tvekan veckans låt.

Men det finns ju tyvärr ingen video, ännu i alla fall. Så jag bjuder på finfina nutidsklassikern ”New moon” från deras självbetitlade debutalbum istället. Enjoy, som Coca-Cola sa.

Som ett brev på posten

Åh herre min Je, jag har sovit som vore jag död ända fram till nu. Jag förstår inte vad det är med mig, jag brukar vakna någon gång i vargatimmarna och komma på briljanta idéer, och aldrig vakna senare än halv åtta, även om jag brukar göra – oftast fruktlösa – försök att sova vidare en timme till eller så. Men i dag gick jag visst klubbad säl all the way och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.

Det blev två sidor skrivna i går. Jag har ingen aning om de är något att ha ännu. De består av ett samtal som mer liknar en monolog. Men jag har faktiskt fått några sidor skrivna flera dagar i rad nu. Det gör mig glad och kanske finns det därför hopp om den litterära framtiden och dessutom fick jag ett fint beundrarbrev i mejlen går. Då går det ju inte att vara irriterad på tillvaron.

——

Ja just ja – Peter steg visserligen rent personligen av internet i lördags, men han återfinns i alla fall i DN på nätet i dag. Eller ja, hans recension av Jan Guillous ”Fienden inom oss” åtminstone. Obligatorisk onsdagsläsning.

God dag ditt yxskaft

Telefonsamtal klockan 15.42. I bakgrunden hörs en förinspelad slinga, som ska få mig att tro att den som ringer befinner sig i en stimmig miljö på stan, för att skapa en känsla av att jag och försäljaren känner varandra och att han bara ringer för att ge mig ett bra personligt tips.

– Ja det är Daniel.
– Tjeeenare Daniel, det är Johnny på Mobilpunkten!
– Ja … hej.
– Är det vd:n på företaget jag pratar med!?
– Öh, tja, jag antar det. Men du, jag är inte intresserad av nåt nytt mobilabonnemang.
– Varför då, du ringer ju med Telia!?
– Öh, nej.
– Va!? Nähä, men vad har du då?
– Comviq. Eller ja, Tele 2 då.
– Jaha, men du har täckning och så där ändå?
– Eh, ja.
– Jaså du. Jaja, då får man väl
– Mm, hej då.

Alltså, jag vet att det inte går att anmäla sitt företag till Nix-registret för att slippa sånt här. Och jag kan leva med telefonförsäljare så länge de beter sig sjyst och är någorlunda trevliga. Men snälla Mobilpunkten, eller Mera Mobil eller vad ni kallar er just nu, kan ni tagga ner era hysteriska försäljare till mänsklig nivå? Snälla?

Alltför tydligt fullt så tidigt

Jag känner mig sliten. Osund. Jag har en finne under hakan och den stör mig, jag känner mig rosslig i halsen och det irriterar mig och jag vill ut och springa springa springa men det paras dåligt med rossligheten och det gör mig galen. Nja, inte galen men lätt störd och det räcker långt denna bleka tisdagsmorgon.

Jag strök förresten det tredje rimordet i meningen jag sökte bistånd för i går. Nu ser den ut så här:

Det finns gränser som inte bör överskridas, beteenden som inte får överdrivas och mönster som inte ska uppvisas alltför tydligt fullt så tidigt.

Jaja, det blir nog en bok vad det lider av det där också.