Månad: september 2007

Det ekar i pressrummet. Några få morgonpigga själar, ett tappert knattrande från ett hörn och ett stilla samtal vid kaffebordet är allt jag kan se. Jag minns en räkmacka i en skybar, ett världskulturmuseum och en Modernistafest i en svit som pågick alldeles alldeles för länge.

Jag är i kraftigt behov av cleareyes och mitt huvud säger tack tack när jag tänker på tågfärden hemåt vid tvåtiden.

Nä, nu får arbetet anstå. De andra står i stampar i farstun och det är tydligen alkohol som gäller. Vem är jag att säga nej.

Medan världen pågår där utanför och det surras i pressrummet om att Desmund Tutu sagt något Burmarelaterat nere på mässgolvet som skapar krusningar på riktigt sitter jag med Sambassadeur i öronen och jobbar. Ja jobbar faktiskt på riktigt, nåja nästan i alla fall och det handlar om Horace Engdahl och Alfons Åberg och Morgan ringer och säger att de sitter i skybaren och dricker öl och här sitter jag och gör mig till.

En timme av livet har passerat, jag hamnade bokstavligt talat i ett anförande av Björn Ranelid när jag i mitt pillerdelirium traskade förbi ett podium där han stod och höll låda. Där går en man som aldrig kommer att höra slutet på den här meningen, sa han och pekade på mig och publiken kikade efter idioten som inte ville höra Ranelids livsvisdom utan istället var på jakt efter en toalett, föga visste de att jag skrev en notis om ”Öppet brev till George W Bush” i våras och även om jag visserligen inte läst boken så har jag i alla fall varit med och spridit estradörens tankar. Så går det när man pekar finger utan att kolla fakta först.

Stannade och pratade med Marcus Birro ett slag, köpte hans ”Svarta vykort” och fick den fint signerad. Peter har lovat att vi ska äta lunch men nu finner jag honom ingenstans.

Äter en kaka så länge.

Det är tydligen rekordmånga journalister här i år, skriver Dagens Media. I pressrummet är det dock rätt lugnt, ingen direkt kö till kakorna men chokladvarianten var slut när jag var här för en timme sedan, vilket gav en dålig start på dagen, att bara äta beigefärgade kakor till kaffet känns magert. Jag saknar också varmkorvarna och multivitaminshotsen som SVT alltid bjuder på i pressrummet under Melodifestivalen, men ännu har i alla fall inte nätet kraschat under mina besök här, vilket ständigt händer under schlagerturnén. Sammanlagt oavgjort, kan man väl kanske säga.

Peter ringde nyss, tipsade om att jag måste gå till Trafiknostalgiska Förlagets monter, infrastrukturnörden inom mig kommer att få tokspel och gå i spinn menade han och faktum är att jag redan planerat ett besök, men inte hunnit dit ännu.

För att mota förkylningen i grind gavs jag i morse, efter att ha lekt rallybil med treåriga Signe ett tag, ett egyptiskt hästpiller mot influensa. Kanske beror det främst på kakorna, men huvudet verkar inte riktigt sitta fast vid nacken längre, och kanske måste jag äta något för att motverka den här bomullsliknande effekten jag förnimmer. Jag fick även ett extra piller, ska bli spännande att se hur det blandar sig med vin i kväll. Kanske får jag ett haschliknande delirium på nån monterfest. Det gäller att göra avtryck.

Jag låter som en kraxmaskin. I går kväll, när jag efter Bonnierminglet, middag på Lokal (fantastiskt mycket trevligare än i Stockholm) samt releasekalas på Uppåt Framåt för ”Könskrig” promenerade mot Masthugget med min vän Anna för nattvila lät jag som hade jag återvänt till målbrottets tid. I dag är läget någorlunda bättre, men om det blir tequila flatliners i kväll som Morgan tidigare har utlovat, så lär jag tappa bort rösten redan före tiosnåret, den kommer att irra omkring någonstans längs avenyn, mellan Götaplatsen och Park och inte riktigt veta vart den hör hemma. Så kan det gå när man är förkyld och glömmer sin mössa i Stockholm.

Sitter i pressrummet på bokmässan och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska göra. Köerna var långa utanför och jag känner mig inte riktigt i fysisk form för att gå ner på golvet och mingla runt i trängseln. Jag ska jobba lite senare i dag, göra lite faktisk nytta, och jag har tills dess fått i uppdrag att lite allmänt hålla känselspröten framme, känna av stämningen och eventuellt skriva något roligt om det kommer en ingivelse och slår mig i huvudet. Jag är skeptisk till att det sker.

Morgan tjugo minuter efter ankomst, när vi sitter på restaurangen Kök & Bar inne på mässområdet och äter kummelfilé: Jag kan inte fatta att vi ska vara här i fyra dagar. Jag är redan trött på det.

Vi åker längs Vättern och det slår mig att dagens färd innebär att vi åker genom eller åtminstone snuddar vid fyra av årets sex Melodifestivalstäder och när jag säger Stockholm, Nyköping, Jönköping och Göteborg tittar Stefan bakåt och konstaterar Daniel, det här är ingenting som hedrar dig som tillrättavisade han ett bråkande barn. Min cd med kvinnliga artister har kommit till nåder och när Säkert sjunger det här är vad alla har sagt om dig höjer Morgan volymen och det känns på något sätt fint eftersom Jönköping ligger synligt framför oss och mitt starkaste minne från just den staden är när jag tog en löptur längs Vätterns strand första lördagen i februari och lyssnade på just det albumet.

Jag är inte särskilt framstående i tävlingen. Öööööh lät jag tidigare under ett långt antal sekunder i minnesjakten på en ny fråga och erkände snart jag låter så här trots att jag egentligen inte tänker nu och Stefan vände sig om och sa det är precis det som är grunden i min kritik mot alla dessa jävla bloggar och stämningen är som ni hör på topp.

Jag läste min första bok i går, säger en man i femtioårsåldern vid bordet bakom oss under frukosten på Nyköpingsbro och verkar förvånad över att han klarade det. När vi ätit våra Rasta specialmackor med falukorv, stekt ägg och tabasco promenerar vi tillbaka över vägbron mot bilen och lukten av falukorv följer oss som en god vän och åter i bilen öppnar Morgan en ask Läkerol och säger ta nu bara en varsin så att de räcker hela resan och Stefan har hittat på en filmlek som ska följa oss hela vägen till västkusten, Johnny Cash sjunger everybody that I know goes away in the end och Morgan klurar på tävlingen ett tag, säger Emmet Brown och jag har glömt min mössa i Stockholm vilket oroar mig en smula för det är alltid skitväder i Göteborg när jag är där.