Månad: juli 2007

Jag skriver filmmanus så att pennan glöder, jag är totalt skoningslös, favoritdialoger åker ner i vasken, jag skriver om, vässar, ändrar, stryker och hittar på. Ja, fan vad jag sitter här och hittar på. Och samtidigt blir himlen allt mer blå och jag börjar tro att det kanske finns ett hopp om den hittills endast teoretiserade grillkvällen.

Men först manus manus manus. Nu ska flickan dricka vatten tills hon blir grön i ansiktet i parken vid Bofills båge. Troligen ryker dialogerna om ”Uppdrag mord” och ”Cityakuten” som de för i gröngräset, med viss koppling till hennes självmordsförsök, all världens väg i min kapariver. Det grämer mig lite, för jag minns att jag sett på något tonårsforum att ett fan av min bok listat flickans Fast jag tror att Gant egentligen mest fick dö för att han var svart som sitt litterära favoritcitat (fråga mig inte varför). Hur som helst, det är ju tråkigt att stryka saker som någon uppenbarligen gillat. Men nu är det som det är – jag är löjligt osentimental och inget går säkert när jag är på det här humöret.

Så ringer mamma, som fyller år i dag, och berättar att hon vann hundra kronor på den Trisslott jag skickat tillsammans med ett kort. Jo, hon ska få en riktig present också, men det får vänta tills hon kommer till Stockholm nästa helg. Grattis mamma!

I dag är ”Dannyboy” med i Bokus sommarpocketkampanj igen. Skynda fynda!

Jag är trött på min skrivarmusik. Det sinkar mig, får mig att ledsna snabbare än vad som är nyttigt. Någon ursäkt måste jag ju ha när sinnet är svagt.

Jag sitter och hittar på. Det gör jag ju visserligen ofta eftersom det väl är vad skönlitteratur åtminstone till stor del går ut på, men nu hittar jag på nya saker ur gamla texter. I min iver att kapa ”Dannyboy” till dess kärna uppstår nya problem. I boken snurrar han desillusionerat i bokens tredje kapitel runt på Medborgarplatsen, slår följe med en tyrolerutklädd pellejöns som är ute på sin svensexa och snor sedan dennes pengar inne på Gröne Jägaren vilket gör att han känner sig tvungen att fly ner i tunnelbanan igen. Visserligen en rätt rolig episod som har sin verklighetsgrund i en svensexa som min dåvarande chef berättade om för sisådär fem-sex år sedan, men den för inte berättelsen framåt, det enda handlingsmässiga syftet är att den lilla krumelurpromenaden dödar tid så att flickan hinner stå nere på perrongen och våndas ett tag, samt att Dannyboy får tag på lite pengar. Men hon behöver ju inte våndas där nere särskilt länge, och hon kan ju faktiskt ha pengar i fickan vilket möjliggör deras fortsatta eftermiddagsäventyr. Sagt och gjort, den distraherande tyrolerkillen och besöket på Gröne Jägaren åker ner i makuleringsapparaten, åtminstone just nu.

Men det föder ett nytt problem. Dannyboy måste hålla sig kvar nere på perrongen eller åtminstone komma ner till den igen väldigt snabbt efter att ha ankommit till Medborgarplatsen, så att han kan slita undan flickan när hon hoppar. Jag behöver en anledning. Varför varför varför stannar han där nere när det är så fint väder ute?

Jag har tidigare skrivit om min rädsla för det stillastående. Att det jag skriver inte är spännande, ett slags dåligt självförtroende inför min förmåga att skapa en intressant text utan att det egentligen händer så mycket. Det är ett gissel.

Och nu håller de där känslorna på och larmar och gör sig till igen. Jag tittar på de, relativt få, sidor jag hittills skrivit på filmmanuset, och tänker varför skulle någon vilja se det här, det är ju tråkigt tråkigt tråkigt. Att jag redan kapat i romanens inledning, sållat bort vissa grejer som inte för historien framåt – det vill säga ökat tempot – spelar ingen roll. Jag drabbas av en känsla av otillräcklighet, att det inte blir vad jag vill att det ska bli, det vill säga en hundra minuter av oförställd och insugande filmglädje.

Oh well, det är väl bara att streta på antar jag. I dag ska ju den kvinnliga huvudpersonen försöka hoppa framför tunnelbanetåget, och om jag inte ens lyckas göra det till en spännande filmscen i mina egna ögon, då är jag väl bortom räddning.

——

Eftersom jag inte ens fullt ut har råd att vara ledig de drygt hundra dagar som återstår av min semester plus tjänstledighet, så har jag slagit alla tankar om extravaganta resor längre än SL-kortet tillåter ur hågen för den här sommaren. Turist i egen stad är istället mottot, och i går gjorde jag sannerligen slag i saken. Först möttes jag och Morgan upp för en timslång rundvandring i Gamla stan under ledning av Fransk fågel-Josefine (och som efter lördagskvällens uppvisning även kan kalla sig ”Guitar hero”-Josefine, jeezus vad hon spöade oss andra) som i sommar jobbar som guide. Ypperlig rundvandring skulle jag vilja påstå, jag vet nu allt om Stockholms blodbad och bakgrunden till den berömda kyssbilden mellan kungen och drottningen på Storkyrkans trappa. Därefter anslöt Göteborgs-Jocke och vi styrde kosan mot Djurgården, som jag trots mina snart åtta år i Stockholm aldrig hade rundat. Solen stekte våra hjässor och Morgan hade hela helgen burit ett par badshorts i sin väska, och efter mycket tjat, tandagnissel och gråt kunde vi till sist inte neka honom ett dopp, även jag och Jocke strippade ner till kalsongerna och kastade oss dödsföraktat i plurret ute på Blockhusudden.

Resten av Djurgårdspromenaden blev således kalsonglös.

——

Nej, nu kan det inte undvikas längre. Manusskrivande here I come.

I går när jag promenerade längs Karlbergs sjö med riktning Solnagränstrakterna så föll det plötsligt ner rakt i huvudet. Ingivelsen. Facit. Rätt svar på hur omslaget till ”Dannyboy” borde ha sett ut.

Missförstå mig inte, jag gillar det som det är, det sticker ut och är färgstarkt. Men det hade kunnat vara bättre, det hade kunnat vara mindre exkluderande, mer inbjudande. Och nu vet jag hur det borde ha sett ut. Så dags nu. Fan, tänkte jag och sparkade efter en duva som spatserade omkring i min väg.

Men jaja, we always have the filmaffisch, konstaterade jag och promenerade vidare och tänkte på världsherravälde.

Den lilla fågeln som satt på min axel lutade sig fram och viskade men Daniel, borde du inte skriva på det där filmmanuset istället för att spankulera omkring här i sånt fall, men jag vred raskt nacken av honom.