Jag känner mig nästan äcklig. Klockan är bara strax efter elva och jag har redan hunnit läsa tidningarna, tvätta, kånka travar till pappersinsamlingen och gå en timslång powerwalk i det strålande solskenet i sällskap med Peter, Bjorn and John. En sund själ i en sund kropp. Morgan och Jocke må ha stirrat skeptiskt på mig i går kväll när jag redan efter två öl offentliggjorde min hemgång, men vi får väl se vem som skrattar sist när vi möts upp för brunch.
Så ringer plötsligt Morgan.
– Jag skrev just ditt namn i bloggen.
– Men vad fan, vad ljuger du om i dag då?
– Nej, jag tror inte att jag har skrivit ett enda falskt ord den här gången. Du har inte ens några repliker.
– Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
– Äh, jag skriver ju alltid bara bra saker.
Nej, jag tror fasiken jag ska ge mig på armhävningar nu. Det kommer snart att stråla om mig som vore jag höggravid.