Det är tydligt att litteraturkritiken har problem med bloggvärlden. Efter att ha läst recensionerna i DN och SvD av Isobel Hadley Kamptz roman ”Jag går bara ut en stund” är det uppenbart. Kritikerna försöker läsa en roman, men det står en författare i vägen som de redan har en bild av, och då går det inte att läsa boken som en … ja, roman.
Problemen för recensenterna är dock olika sidor av samma mynt – i SvD koketterar nästan Lina Sjöberg över sin okunskap om bloggare (”Jag har bara hört talas om dem”) samt bloggläsning (”Om det vore en blogg skulle jag inte ha läst den”), men boken bedöms – på sättet jag läser recensionen – på ett särskilt sätt eftersom det finns en blogg och en författare som skrivit offentligt (i Expressen) om sakerna som står att läsa i romanen, även om Sjöbergs huvudsakliga kritik ligger på andra områden.
I Nina Björks DN-recension är det uttalat redan från början. ”Jag kan inte läsa det här som en roman”, skriver hon, ”jag har nämligen redan läst denna historia när den vuxit fram i Isobels blogg”. Recensionen blir i slutet en kapitulation – ”härmed meddelas att ’Jag går bara ut en stund’ är mottagen. Jag kunde inte läsa den som en roman för det stod en människa i vägen”.
Är det så här vi ska ha det i fortsättningen? För romaner skrivna av personer som också bloggar om personliga ämnen lär ju inte direkt vara ett utdöende fenomen. Kommer den här utfläkningen av det privata redan innan det paketerats i hårda pärmar leda till att romaner inte längre kan recenseras på ett vettigt sätt? Eller rör det sig bara om ett övergångsfenomen, ett extremfall? Borde kanske Nina Björk ha sagt ifrån, nej tack, jag känner redan henne genom hennes blogg, ge boken till någon annan istället? Isobel (såväl jag som Nina Björk kallar henne gärna så eftersom vi tycker att vi känner henne via bloggläsning) har dessutom skrivit om Björk i ett inlägg att ”hon är nog arg på mig nu” eftersom de stod i olika ringhörnor i den så kallade väskdebatten, borde kanske DN:s litteraturredaktörer själva ha sagt ifrån?
Nu bör det i jämviktens namn sägas att såväl GP:s som Sydsvenskans recensenter lämnar bloggproblematiken rätt därhän och fokuserar på boken istället. Själv har jag inte läst mer än utdraget i Bon i vintras (som jag gillade men som samtidigt gjorde mig lite upprörd eftersom texten rörde sig i samma kvarter som jag tänkt låta min andra bok utspela sig i, jag kände mig som en härmapa) samt bläddrat lite i förhandsexemplaret som legat på redaktionen i några månader.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Självklart borde ett litterärt verk kunna stå på egna ben oavsett avsändarens övriga skrivande eller leverne. Men recensenter är ju även de människor, och sådana tar intryck av sin omgivning. Och självklart tänker jag – som vanligt – på det här även med personliga glasögon. Om jag skriver bok nummer två så som den är planerad och inte ger mig på den tänkta trean direkt, så kommer fiktion och fakta att blandas ner i samma kakform. Och när det sedan kommer ut vill jag kunna gömma mig bakom fiktionens vindskydd, det är en roman, och sedan ska det vara bra med det. Men i den nya sköna bloggvärlden är det kanske inte så enkelt. Inte för att jag egentligen skriver något personligt i min blogg som har med boken att göra, utan för att okända människor jag aldrig träffat redan innan de öppnar romanen har en klar bild av vem jag är och hur de ska tolka det som står däri. Det känns lite … konstigt.
Men jag har ingen annan än mig själv att skylla antar jag.
Alltså, jag trodde att det här med årets deklaration var en slam dunk. Jag trodde den nästan var klar. Jag trodde jag skulle föra in några siffror här och där, och därefter kunna skratta hela vägen ner till inlämningslådan vid Stadshuset. Men nej, det skulle jag visst inte. Drog just ut en kopia av SKV 299 utgåva 12, Skatteregler för delägare i handelsbolag – med deklarationshänvisningar, och det här är fasiken i mig ingen promenad i parken. Urk.