Månad: mars 2007

Jag hade inte tänkt kommentera det, men en sak har förundrat mig den senaste veckan angående Ordförande Persson. Så karln har alltså under en dryg tioårsperiod vid ett antal tillfällen uttalat besk och stundtals låg kritik mot sina politiska motståndare. Herre min je, sätt honom vid skampålen, det här bevisar allt vi hela tiden trott, Göran Persson är spritt språngande galen!

Och därefter ställer alla vi som aldrig pratar skit om någon oss i kö så att vi kan spotta på honom. Usch och fy för skvaller och elaka ord. Ta med lite stenar också, vi rättrådiga kan kasta dem på honom.

Personligen tycker jag att Erik Fichtelius borde göra en ny programserie. De fyra timmarnas program har innehållit … tja, låt oss säga två och en halv timmes intervjuer varvat med 90 minuters arkivbilder (och ja, jag gissar hej vilt nu). Det finns alltså ytterligare 97,5 timmars intervjumaterial, 97,5 timmar som måste innehålla en hel del intressanta diskussioner. Ta bara en sån självklar sak som Anna Lindh-mordet, som måste ha skakat socialdemokraterna i grunden – hon skulle ju för sjutton efterträda Persson. Redan i slutet av andra avsnittet fanns en scen där kameran hängde kvar vid Lindh under EU-toppmötet i Göteborg, när hon pratar i telefon med sin son, en bild som blickade fram mot katastrofen och tragedin på ett dramaturgiskt väldigt skickligt sätt. Men så kom avsnitt tre, och … nästan inget hände. Några pliktskyldiga bilder på människor som sörjde, Eva Dahlgren som sjöng på Sergels torg, Perssons röst stockade sig på en presskonferens, och så … nej inte så mycket mer förutom att Persson sa det vi redan visste – jo, det var tänkt att hon skulle ta över. De måste ju ha pratat om vad som hände inom regeringen, inom partiet, inom honom. De måste ha pratat jättemycket om det. Eller? Vad fasiken gjorde de under de där 100 timmarna? Sluta skämta nu jag vill se den riktiga dokumentärserien.

——

Nej, nu ska jag skalda lite.

Del ett av nio i dokumenterandet av min söndag:

Yeah right. Jag tänker inte blogga en millimeter i dag.

Det har blivit dags. Kvällens höjdpunkt är här. Det har blivit dags att ta farväl av lägenheten på det sätt som man alltid bör när det är kvällsäventyr som gäller.

Nu åker vi mot Söder. I morgon blir det inte sju blogginlägg. Peter låter hälsa att han fortfarande inte har någon hälsning, men är det i natt man ställer om klockan förresten? frågar han utifrån hallen. Det får bli hans slutord för kvällen.

Och glöm nu inte sommartiden.

P: Varför har du så fula datorhögtalare?
D: Vadå? Det är väl inget fel på de här?
P: Men jag var inne på Macotekets hemsida och kollade, de har jättemånga snygga där.
D: Vadå, är jag gjord av pengar eller?
P: Pöh.

Så visar han mig några fjärilsliknande saker som jag skrattar åt och jag tänker på hans lilla små sketna spökhögtalare som han sitter och ruttnar med där ute i Enskede.

P: Men de här då?
D: Mm, säkert hörru du.

Fast fan de var ju väldigt söta.

Lördagen som ingen kommer att glömma, del fem:

Kocken är här och fastnaglad vid spisen, Lauders-whiskyn är upphälld och delvis urdrucken, vi lyssnar på min bra just nu-spellista vars nya tillskott för dagen är The Concretes låt Kids och Clients Heartland, som jag babblade om tidigare i dag. Det ska serveras ugnskokt lax med smörslungade vårprimörer, dragonaioli och ärtskott, ackompanjerat med en flaska vittjut i 70-kronorsklassen. Jag börjar så smått tro att jag eventuellt ska överleva den här kvällen fast än står det hela och puttrar i ugnen, så who knows hur det här slutar.

Har du någon hälsning till mina fans där ute? frågar jag Peter. Nej, svarar han och fortsätter istället smsa där han sitter och jäser i en av mina köksstolar innan han övergår till att bläddra i Time. Kul kille.

Lördagen som kommer att gå till historien, del fyra:

Jag håller på att dö av hunger och tydligen ska jag inte bli matad än på 90 minuter, och då ska jag dessutom äta aluminium. Världen är en grym plats och jag förvandlade promenaden till en löptur och jag har hunnit skriva både en och två kommentarer hos En annan sida-Petra, stretchat samt skrivit sms och oj nu ringde min chef och undrade om det löste sig med söndagsbemanningen och jag svarar lugna puckar nemas problemas don’t you worry. Nej det sa jag inte men andemeningen var densamma. Så ser jag Josefines USA-bashing och skrattar inombords och jag får väl lägga mig och ge mig på deckaren igen antar jag. Har aldrig läst något av Helene Tursten tidigare men jag tycker att berättelsen är rätt driven och det går ju jag igång på så allt är väl i världen trots allt.

Lördagssummeringen fortsätter. Knappt 40 sidor lästa för jaja jag råkade somna. Note to self – läs inte i sängen när du är småbakis. Ser att En annan sida-Petra blåser till strid för att Vassa Eggen-Olle, som jag för övrigt kände en gång i tiden i Uppsala men inte sett på rätt många år, på Gräv (åh – Gräv på Pite havsbad 2001, OH the memories!) i går hävdat att det inte finns några seriösa litteraturbloggar i Sverige. Äntligen dags för bloggbeef hinner jag nästan tänka men så läser jag Olles snabba svarskommentar för han har så klart full koll på vilka som länkar till honom och någon strid lär det knappast bli för han har ju rätt i sitt svar även om frågan väl är om en instans som belyser såväl nyheter, recensioner, affärer, skvaller och bokbransch ens existerar i pappersvärlden i Sverige, husorganet Svensk Bokhandel har ju inga recensioner förutom länkarna på sajten även om tidningen i övrigt blivit rätt bra på senare tid. Fast det är ju å andra sidan inget argument för att det inte skulle kunna ske på nätet. Note to self – skapa den sajten.

Dags att gå på promenad i det där vårvädret som inte riktigt verkar redo att infinna sig i dag trots allt. Jag ska lyssna på Familjens nya skiva, recension på tisdag.

I min nymornade och totalt opåkallade strävan att dokumentera en helt vanlig lördag i mitt liv har vi nu kommit till frukostbestyren, som skedde vid cirka klockan 13 (hey, det är ju ändå lördag!) med läsning om 50-årsjubilaren EU (grattis grattis, jag höll på dig redan 1994 bara så du vet) och lyssning på ett väldigt schlagertungt Tracks. Under lyssningen till Kaj Kindvalls trygga och minnestunga röst börjar jag fundera över vilka meningslösa men ändå viktiga incidenter jag håller som mina största personliga framgångar genom livet – alltså inte såna där riktiga som att jag faktiskt lyckades bli precis det jag hoppades som 17-åring, det vill säga författare och journalist med rätt behaglig livssituation även om jag har en tendens att gnälla ofantligt ibland – utan mer såna där obetydliga saker som man aldrig hade kunnat drömma om när man var liten, som att Kaj Kindvall skulle komma att prata om mig i sitt program och att … ja att jag skulle komma att träffa och lära känna en hel hög kända människor på ett sätt som inte ens går att föreställa sig när man växer upp i en ytterst bruksbetyngd Sandvikentillvaro. Hm, det ligger nog ett blogginlägg och skvalpar i de här tankarna men oj nu kom jag visst från ämnet.

Hur som helst, nu spelar de plats tre på Tracks och jag antar att The Ark ligger etta om några minuter. Hm, oj nu hör jag att The Ark ligger tvåa med sin gamla singel Absolutely no decorum, kan det betyda att … kan det betyda att de … nooo! … det kan betyda att The worrying kind går in som veckans raket på första plats och det innebär att de gör det som Pet Shop Boys genom Tracks 23-åriga historia nästan varit helt ensamma om, det vill säga placerar sig på första och andra plats på listan vilket PSB gjorde 1987 med It’s a sin och What have I done to deserve this. Ja visst är det så. Varför får jag aldrig vara glad… Men PSB gjorde det två veckor i rad (låtarna bytte plats andra veckan), så jag hoppas att Absolutely no decorum trillar neråt om en vecka för jag vill inte att mina älskade djuraffärspojkars insats späds ut mer.

Ibland känner jag att jag lever i en konstig bubbla.

Hur som helst – jag är medveten om att min ost ser rätt ynklig ut på bilden men jag orkade inte gå och handla ny innan jag skulle äta. Nu ska jag lägga mig och läsa Helene Turstens nya deckare En man med litet ansikte, ska intervjua henne till veckan.

I’ll be back, vare sig ni vill eller inte.

Sitter och duttar med iTunes samtidigt som jag väntar på att Morgan ska ta sig ner mot staden för lite fredagssamkväm, och irriterar mig för hundrade gången på de korkskaft på vissa skivbolag som skriver in titlar på svenska låtar med versaler på varje ord i CDDB, alltså databasen som iTunes använder för att lägga in låtnamn per automatik. Min hud knottras av obehag när jag ser det. Usch! Fy! Skäms! Gör om! Gör rätt!

Helst skriver jag visserligen ner engelska låttitlar också när jag orkar, men när det är svenska så ser det nästan lika illa ut som särskrivningar. Uuuh.

Jag läste faktiskt någonstans någon gång att Per Gessle hade gått igenom hela sitt iTunesbibliotek och skrivit ner varenda versal. All heder åt honom.

——

Intervjun med Eldkvarn gick för övrigt alldeles utmärkt, men jag blev lite förvånad när nästan hela gruppen dök upp och inte bara Plura, som skivbolaget hade hävdat. Oh well, the more the merrier, de var synnerligen trevliga hela bunten. Resultatet kör vi ut på måndag i ett medium nära dig.

——

Usch jag måste nog lugna ner versalnerverna med lite whisky.