Månad: februari 2007

Ah, tillvarons oväntade och snabba kast. För tre timmar sedan satt jag på jobbet och la sista handen på min finfina Jonas Karlsson-text (ut i morgon), och nu står jag, lätt förvirrad och med andan i halsen, i Nyköping i det minsta hotellrum jag någonsin sett. För jo, det blev visst Melodifestivalen den här veckan också, blixtutryckning. Så nu hänger jag i Sörmlands hjärta i fem dagar.

Min tv här i skolådan har fem tv-kanaler. SVT1, SVT2, TV4, Erotik1 samt Erotik2. Och vi snackar inte mjukporr direkt. Mystiskt urval.

Nu ska jag och Therese gå ut och hänga lite på stan. Första intervjun om 80 minuter på artisthotellet. Hej så länge.

I efterdyningarna av Oscarsgalan händer det absolut nada i den internationella kultur- och nöjesvärlden i dag (ingen idé eftersom allt utrymme ändå viks åt Scorsese), och jag sitter således och håller på och somnar av tristess på jobbet.

Bläddrar därför lite i senaste numret av litteraturtidskriften Tidningen Boken, som firar 20 år i år. Och kanske är det min tristess som slår över i sarkasm, men jag kan inte låta bli att fascineras över hur urbota omodernt och i mina ögon taffligt redigerad den är. Visst, man kanske kan argumentera för att formen inte är viktig utan att det är innehållet som ska stå i främsta rummet, men seriöst – det ser ut som något som knåpats ihop i Microsoft Word 5.1 och det var knappast ett framgångsrecept ens när programmet var nytt 1991. Eller missar jag något, tidningen marknadsförs ju som Nordens största boktidning vilket jag antar betyder att den har en publik? Är det ett medvetet stilgrepp? Men bilder på snedden – funkar det ens för vimmelbilder nu för tiden?

Deras sajt är för övrigt också ungefär lika modern.

Äh, nu ska jag sluta vara elak. Det känns bara som att … ja, med enkla medel skulle det gå att göra tidningen så mycket mer inbjudande, och det kan väl knappast vara en nackdel i dessa snålblåsttider för kulturtidskrifter?

Jag har sent omsider vaknat till liv efter mardrömsbussfärden och tagit tag i det här med Oscarstippandet på tre olika håll. Emmas var ursprungligen det mest omfattande och jag publicerade mina förutspåelser i de 15 klasserna hon valt, men så ringde Morgan och sa what the fuck, varför har du inte skickat in till mitt tips? och jag svarade det är ju så där lätt när jag inte fått något mejl om det. Oh well, nu är det fixat i alla fall, Morgans traditionella Oscarstips i samtliga 24 klasser är tippat och klart. Här är mina förutsägelser:

Performance by an actor in a leading role: Forest Whitaker

Performance by an actor in a supporting role: Alan Arkin

Performance by an actress in a leading role: Helen Mirren

Performance by an actress in a supporting role: Jennifer Hudson

Best animated feature film of the year: Cars

Achievement in art direction: Pans labyrint

Achievement in cinematography: Pans labyrint

Achievement in costume design: Marie Antoinette

Achievement in directing: Martin Scorsese

Documentary feature: En obekväm sanning

Documentary short subject: Two hands – the Leon Fleisher story

Achievement in film editing: Babel

Best foreign language film of the year: Pans labyrint

Makeup: Pans labyrint

Music (score): Babel

Music (song): Listen från Dreamgirls

Best motion picture of the year: The departed

Short film (animated): The little matchgirl

Short film (live action): West Bank story

Sound editing: Letters from Iwo Jima

Sound mixing: Dreamgirls

Achievement in visual effects: Pirates of the Caribbean – död mans kista

Adapted screenplay: The departed

Original screenplay: Little Miss Sunshine

Den grymma sanningen i form av antal rätt och fel kommer i morgon.

Det har blivit någon sorts standard att jag firar avverkad schlagervecka mellan lördag och söndag med blott 90 minuters sömn. En fin tradition, som inget förnuft i världen verkar kunna stoppa.

Den här veckan skulle jag inte schlagerjobba. Men nog hamnade jag i Gävle till sist i alla fall, för om det är något jag inte kan så är det ju att undvika mitt öde och vad det är må väl vara uppe för diskussion och inte alls hugget i sten men hur som helst så är mitt öde ändå en del av mitt förflutna och jag gillar ju det förgångna och ack Gästrikland du sköna är ju i sannerligen min dåtid.

Jag får erkänna att jag hade varit mer än lovligt skeptisk. Gästrikland och Gävle är för mig långt i från det gästrike det åtminstone för ett antal år sedan försökte utmåla sig att vara. Men staden har tydligen både dansat och lett under schlagerdagarna fyra och således kan även jag ha fel. Och nattens efterfest var helt klart på toppnivå jämfört med förra helgens tomma dansgolv i Örnsköldsvik. Magnus Uggla må inte ha varit kung i baren och knappt ens prins någonstans men vi var i alla fall härskare över dansgolvet och oj vad jag dansade i min röda skjorta och svarta slips tills lamporna tändes och mer därtill.

Men det förflutna är en underlig pryl.

Gävle är inte så mycket det förflutna för mig, åtminstone inte utgångsmässigt. Nattens fest var på CH vilket är klassisk Gävlemark men jag tror jag kan räkna antalet gånger jag varit där på handens ena fingrar. Som sandvikenbo var det alltid med ett kluvet förhållande man förhöll sig till storstaden vid havet och bruksränderna går aldrig helt ur och eftersom man inte ska tro att man är något höll vi oss helst till Hotel Princess i Sandviken och därom har jag ju sjungit i bokform så jag besparar er från dessa minnen nu.

Bussen mot Stockholm färdas genom ett vintrigt Norduppland och i fredags intervjuade jag Tomas Andersson Wij och han pratade om Seinfeldavsnittet där Jerry och Elaine bråkar om vem av dem som ska få biljetten till businessclass när de flyger hem till New York från … Florida? och jag minns inte den exakta ordalydelsen men once you’ve been on the right side of the magic curtain, you can never go back ungefär, och jag tänker något liknande i dag för jag hatar verkligen att färdas med långfärdsbuss, resan känns på det stora hela bortkastad men tågbiljetterna var slut och med 90 minuters sömn i kroppen så känns allt som tar mig närmare hemmet i alla dess former som en välsignelse på religiös nivå. Och nu bromsar vi sakteliga in och vi är vid Mehedeby och motorvägen är slut och europavägen som gud glömde kan ta sin början mot Uppsala. Oh joy.

Uh. Jag har ingen inspiration i dag. Schvunget i minnet saknas och ordens tyngd likaså. Likt motorvägen lägger jag således ner.

Världen är fortsatt vit och jag känner mig mest lite grå men det är väl okej ibland. Alltså inte grå som i låg utan mest grå som i … blek. Glåmig utan någon egentlig orsak och … ja grå.

I dag ska jag dock köpa en röd skjorta och en svart slips och de är ju allt annat än grå.

Oj vad mycket intressant jag hade att berätta om färger.

Byggjobbarna började hojta före sju, någon drog igång en slagborr en kvart senare och snöröjare började hamra på taket vid åtta. Uh vad svårt det är att ha lite sovmorgon då.

Och som grädde på moset ser jag att någon googlat på frasen in my ass och hamnat hos mig och därtill gillat det och klickat runt i över tio minuter. Och klockan är inte ens nio än. Vilken dag det här lär bli.

När Pet Shop Boys släppte albumet Fundamental förra året men valde att inte göra den überfantastiska discorökaren Integral till en singel såg jag det som 2000-talets största enskilda misstag, helt i paritet med när duon valde att inte ge ut Up against it som singel från albumet Bilingual (1990-talets största enskilda misstag). Stora ord kan tyckas, men så tar jag också mina djuraffärspojkar på blodigt allvar.

De har fortfarande inte reparerat Integralskadan, men de har åtminstone strykit mig lite medhårs. För jag ser till min stora glädje att Neil Tennant och Chris Lowe på sin sajt tipsar om och applåderar två bootlegvideos som fans lagt upp på Youtube, varav den ena är för Integral och är en mash-up där PSB:s låt möter tv-serien Doctor Who. Rätt cool faktiskt. Den andra, gjord utifrån Fundamentals enda bra ballad I made my excuses and left, är också snygg men även intressant ur ett annat perspektiv – den är gjord av en sextonårig helsingborgare. Check them out vetja!

——

UPPDATERING: Hm, de inbäddade klippen gjorde så att min sajt blev helt muppig i vissa webbläsare, vet inte vad det beror på, har ju lyckats förut… Oh well, följ länkarna till Youtube istället, orkar inte felsöka nu.

Man ska uppenbarligen vara försiktig med vad man önskar sig. När jag var uppe i Örnsköldsvik förra veckan skrev jag om den obefintliga läsarkontakten man har som nyhetsbyråjournalist men att jag fått ett mejl från min kollega Kalle efter att han tagit emot ett samtal från en förbannad kvinna som tyckte att det jag skrivit om att Måns och Sebastian var konkurrenter i Melodifestivalen var SKRÄP!

Nu har det hänt igen. En person, inte samma som förra veckans arga läsare, ringde hem till mig två gånger i går eftermiddag och undrade varför jag skrivit i tidningen om den kommande apokalypsen och hur kan du veta att den ska komma? Personen började därefter, med lätt mässande stämma, läsa högt från en artikel i sin tidning som jag skrivit om Heroes. Texten ifråga är tyvärr inte utlagd på vår webbpubliceringstjänst utan endast släppt till papperskunder, men stycket ifråga löd så här:

I ”Heroes”, som började sändas på Canal Plus för två veckor sedan och startar i TV4 i höst, upptäcker en udda samling människor att de besitter krafter över det normala. Osårbarhet, flygförmåga och möjligheten att stoppa tiden är tre exempel. Samtidigt verkar världen vara på väg mot en katastrof, kanske till och med den stora apokalypsen, inom några månader. Hur det hela hänger ihop är ett mysterium nästan på ”Lost”-nivå.

Jag försökte förklara att det rör sig om en påhittad tv-serie och att det inte ens är apokalypsen utan snarare en stor fet jävla bomb av bibliska proportioner som någon eventuellt ska smälla av men det är mystiskt och oklart till en början och är så fortfarande femton avsnitt in i serien och därför använde jag liknelsen. Så apokalypsen kommer inte? Nej. Så det är påhittat? Ja. Apokalypsen kommer inte? Nej. Okej hej då. Tystnad i tio minuter och så ringring Är det en påhittad tv-serie? Ja. Apokalypsen kommer inte? Nej, jag lovar det kommer ingen apokalyps! Okej hej då.

Jag ringde därefter till Bredbandsbolaget och sa upp mitt fasta telefonabonnemang vilket jag funderat på en längre tid men dragit mig för att göra men vissa tecken ska inte misstolkas. Och skulle jag ha fel och apokalypsen verkligen är i antågande så har jag ju ingen nytta av den ändå. Men nej, om du som ringde läser det här – det kommer ingen apokalyps och var vänlig och lämna min telefon ifred. Jag är inte ens konfirmerad och har ingen som helst koll på domedagen.

Hm. När vi var på schlagerturné i Jönköping och Örnsköldsvik fälldes vid fler än ett tillfälle kommentaren det är då faan att TT alltid ska vara först eftersom vi helt seriöst var otroligt välorganiserade och duktiga och flinka på att hålla oss framme när det gällde.

Men i dag är jag obönhörligt tvåa på alla nyhetsbollar. Bokhororna skriver (via SvD) om att regeringen nog vill strypa En bok för allas vuxenutgivning. Som medverkande i Ebfa:s Gästrikeantologi i höstas tycker jag självklart att det vore synd och skam om så skedde.