Månad: september 2006

Tänkte bara meddela att jag efter ett antal koppar kaffe, en bra intervju, hard work och ett rejält intagande av vardag börjar känna mig som en normal människa igen. Faktum är att jag till och med ser fram emot den rejäla manusredigeringsrunda jag tänkt mig i kväll. Om det nu bara kunde sluta blåsa så förbenat där ute också, så skulle världen vara helt perfekt.

Eftersom jag själv var på gnällhumör i går kväll kunde jag inte låta bli att lockas av DN-rubriken ”Vad gnäller ni för?” i dag, en kulturdebattartikel skriven av Guardianskribenten Polly Toynbee som i princip går ut på att Sverige fortfarande är världens bästa land på alla sätt och vis och alla i världen vet det – utom vi själva – och vi borde vakna upp och vara glada för det samhälle vi har istället för att vara så missnöjda med allt hela tiden.

Jaha, så nu får man inte ens glädjas över att man känner sig usel ibland heller? Vad ska man ha för skoj då då? Polly Toynbee tituleras Sverigekännare i bylinen, men hon förstår uppenbarligen inte mitt behov av att få kravla omkring i dyn och känna mig låg, underlägsen och allmänt ovälmående? Nu ska jag känna mig glad, stolt och nöjd över allt vi har istället och gå omkring med ett lätt frikyrkligt leende på läpparna? Great. Thanks. Precis vad jag behövde.

Ja, jag lyssnar fortfarande på Stina Nordenstam när jag sitter här och textredigerar.

Hm, undrar om jag känner mig melankolisk eftersom jag lyssnat på Stina Nordenstam hela dagen, eller om jag har lyssnat på Stina Nordenstam hela dagen eftersom jag känner mig melankolisk.

Anyways, helgen har varit långt ifrån så produktiv som jag hade hoppats. Genomläsningen av manuset skulle bli klar – det gick så klart åt skogen. Jag skulle skriva ett inlägg om basilika – det har jag som ni ser heller inte gjort. Jag borde ha dammsugit också – ni får ta mig på mitt ord när jag säger att det heller inte skett. Och då har jag ändå haft en tredagarshelg. Och inte har jag tagit mig an den där bokutmaningen jag fick för ett par veckor sedan heller. Ibland är jag helt enkelt en usel människa.

Nåja, jag ska nog muntra upp mig med Wong Kar-Wais Happy together nu.

UPPDATERING: Jaha, nu slog jag ut en blomkruka över skrivbordet i köket också. Great.

God damn it. Jag vill verkligen skriva något intelligent i bloggen i dag. Men det står helt jädra fucking still i skallen och jag blir bara mer och mer irriterad av att sitta framför skärmen och stirra.

Jag är trött. Har nyss sovit lite. Hängde i Sofo tidigare i dag. Fikade på Svart kaffe. Var på Beyond Retro, Tjallamalla, Stadsmissionen och kollade några minuter på loppisen som de bullat upp runt Nytorget. Jag köpte inte en endaste pryl nånstans, läste mest Rodeo och Nöjesguiden medan min vän shoppade. Jag cyklade till Söder. Lyssnade på Nelly i ipoden. Precis som alla andra tycker jag att All good things (come to an end) är bästa låten. Gud vad jag är förutsägbar.

Hur som helst, en trevlig förmiddag. Och nu måste jag försöka läsa klart Lena Anderssons Duck City, eftersom jag ska intervjua henne på måndag morgon. I kväll ska jag på födelsedagsfest. I morgon ska jag skriva ett inlägg om hur basilika och datorberoende hänger ihop.

Hm, undra om jag ska pinga det här inlägget hos intressant.se? Nä, tror jag hoppar det.

Är det jag som fått en allvarlig tålamodsrubbning, eller är de nya kontantmaskinerna som installerats i alla 7-Eleven-butikers kassor något av det segaste den här staden skådat sedan ettans buss började trafikera Kungsgatan? Särskilt myntfunktionen? Det är väl okej att häcka vid kassan inne i butiken en vanlig vardag, men det känns som att stämningen på helgnätterna – när den fyllehungrande nattsuddarkön ringlar runt halva butiken och otåligt inväntar sin Hot Bite-fix – har sjunkit markant sen de där tingestarna gjorde sitt intåg för någon månad sedan. Och det var ju inte direkt som att 7-Eleven var ett trivsel-Mecka om nätterna förut heller, om man säger så.

Missförstå mig inte, syftet bakom dem är jättebra eftersom jag antar att rånrisken minskar, och med tanke på hur unga och lättrånade en del av kidsen som står i kassorna ser ut att vara så är väl varje säkerhetsförbättring av godo, men hade de inte kunnat köpa in den där typen av maskiner som de har i alla livsmedelsbutiker nu för tiden? Som rasslar ur sig mynten så fort att man knappt hinner säga nej tack när man får kvittot? Vad är det för fel på dem?

Läste just dagens tv-krönika i DN. Ibland vill man faktiskt bara ge Johan Croneman en stor kram:

”I TV4:s populära mobbningsprogram ’Idol’ låtsas man att man talar klarspråk (en del, inte så få faktiskt, hävdar att eftersom så många tittar måste det också ha ett värde – mycket folk på partidagarna i Nürnberg också, eller hur?).”

Jag skrattade inte så att jag grät när jag läste det, men jag fick allt en varm tår i ögonvrån. Hela krönikan går att läsa här.