Som den lille datornörd jag längst inne i hjärtat nog alltid kommer att vara, kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt roligt att någon startat en fullskalig kampanj för avskaffandet av tangenten CAPS-lock.
Månad: augusti 2006
Jag och väskorna (2)
Det är kört. Det blir jag och nattmarorna för evigt. För det gick så klart rakt åt pipsvängen med den där löjliga be.ez LEvertigo Street-väskan. Jag fattar inte varför det ska vara så otroligt svårt att göra stilrena, enkla och funktionella prylar. Jag blir lika förvånad varenda gång jag upptäcker det.
Utvändigt tyckte jag som sagt att den här väskan var fin. Jag trodde på den, den skulle bli min räddning, med den vid min sida skulle jag få förnyad energi att skriva på bokjäveln och det skulle inte finnas ett enda problem i hela världen, det skulle vara jag och boken och väskan för evigt, promenerandes inte hand i hand men rem mot axel vilket inte heller är att förakta.
Men som vanligt när det gäller relationer så måste man ju efter den ögonblickliga förälskelsen börja ta sig an innanmätet också ifall det ska bli något att satsa på i längden. Och det var här det gick käpprätt åt skogen redan från början. För inte nog med att be.ez var neonblå på insidan, den var fylld med ungefär tio små fack, håligheter, hemliga gömmor och spännband som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig vad de var till för. Jag vill inte ha det här jäkla krafset, jag vill ha ett par funktionella, bra små fack där jag kanske kan stoppa ipoden, en bok och ett anteckningshäfte och en mössa när det börjar blåsa snålt framåt hösten, men that’s it. Nu stod jag istället med en väska som storleksmässigt var åtminstone en decimeter högre än min nuvarande, och ändå rymde mindre eftersom den var så plottrig och frånstötande och allmänt vedervärdig. Och då har jag inte ens hunnit nämna att kardborrbandet som höll fast locket var format som bokstaven e. Vad tror de egentligen, att jag är femton år gammal? Nä usch.
Så jag håller mig till min kära Manhattan, som jag närt och fixat och donat vid min barm så länge (min är dock helsvart och inte röd som på bilden). Jag får väl ta med den till sängs i kväll, kanske håller det marorna på avstånd.
Vi ska aldrig skiljas igen. Åtminstone inte förrän jag hittar något snyggare.
Jag och väskorna (1)
Ofta när jag känner att det går trögt i mitt skrivande känner jag att det beror på bristande yttre attribut. I vintras när jag var tjänstledig i tre månader för att skriva på romanen (och kom ungefär halvvägs) gick jag omkring i flera veckor och hakade upp mig på att jag inte hade en bra datorväska att frakta min Powerbook i när jag skulle promenera till olika fik och skriva. Det blev en hang up som till sist mer eller mindre paralyserade mig och gjorde det omöjligt att fortsätta innan jag hittat den perfekta väskan.
Efter fruktlöst sökande i varenda jädra datorbutik av rang i stan hittade jag till sist en svart Manhattanväska på ETC på Odengatan som passade min tolvtummare perfekt storleksmässigt. För att förbättra hållfastheten vid en eventuell krasch – det är ju egentligen ingen datorväska – köpte jag sittunderlag på Clas Ohlson som jag klippte och limmade fast i botten och ryggen av väskan (på insidan så klart – appearance is everything). Jag var nöjd, besten var matad, demonerna blidkade och jag kunde skriva. Ett tag i alla fall.
Nu vaknar jag återigen kallsvettig om natten. Väskmaran är tillbaka, och detta trots att jag oftast sitter hemma och plitar och mest flyttar datorn mellan köket och vardagsrummet. Jag måste ha en ny väska.
Och faktum är att jag hittat en kandidat jag gillar. Den har visserligen det otroligt bajsnödiga namnet be.ez LEvertigo Street, men det är väl inget jag behöver skylta med om jag köper den. För något måste göras, annars blir det ingen bok, inget författarskap, ingen plats i den framtida litteraturkanonen. Allt hänger på om be.ez faller mig på läppen. Eller hänger mig om ryggen. Eller whatever.
Breaking up is hard to do
Vi har gjort slut. I två år höll det, visserligen med ett lätt bristande intresse för att hålla relationen levande emellanåt, men ändå. Två år. En lång tid.
Men när jag klev av trappmaskinen i går kväll, svettigare än vad jag kan minnas att jag blivit på mycket länge eftersom jag ville ta ut mig lite extra den sista gången, så var det faktiskt en känsla av lättnad som genomfor kroppen.
För drygt 6 000 kronor om året är inte ett Satsmedlemskap värt, även om jag tyckt att den söta tjejen bakom disken lett mer och mer mot mig varje gång jag dykt upp de senaste månaderna. Kanske anade hon vartåt det barkade hän, kanske var hennes uppmuntrande blick och allt mer uppsluppna Nämen hej på dig! bara ett sätt att hålla mig kvar.
No such luck. På fredag går jag därför och köper ett Friskis och Svettis-kort till en tredjedel av Satspriset. Och jag är i gott sällskap.
Jag och kvinnorna – en uppdatering
Jag har ju sedan några veckor tillbaka ett pågående projekt att fixa till jämställdheten i mitt läsande, efter att ha upptäckt att min bokhylla var förödande snedvriden. Hittills funkar det rätt bra, läste ut Åsa Larssons Svart stig häromdagen, har precis börjat med Juli Zehs Leklust och har nu fått Lena Anderssons Duck City i min hand, ska intervjua henne nästa vecka inför att boken släpps 7 september. Så jag antar att läsandet av Zeh får anstå ett tag.
För övrigt skulle jag vilja hävda att Åsa Larsson står i särklass bland de svenska deckarförfattarna. Hennes sätt att skriva är väsensskilt från kollegernas, hon har ett språk som inte passar in i kriminalgenren och dessutom har hon mage att skriva berättelser som … ja helt enkelt egentligen inte borde klassas som deckare men ändå gör det eftersom alla de yttre attributen finns där. Missförstå mig inte, jag är överlag en deckarjunkie (åtminstone i perioder) och jag försöker läsa de flesta av svenskarna, men sällan har jag njutit så som när jag läst Larssons hittills tre (av tänkta sex) böcker om juristen Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella. Och Svart stig utgör inget undantag, tvärtom – jag skulle nog vilja hävda att det är den främsta hittills.
Så mitt råd är – läs. Mitt exemplar kan ni dock inte få låna för det skickade jag till mamma med posten i går.
Han som drar i trådarna
Något hände i torsdags vid Slussen. Någon mötte någon, någon tog farväl av någon, någon hade stämt träff med någon som inte dök upp. Jag vet inte vilket.
Det jag vet är dock att nu i kväll har någon sökt på
och hamnat hos mig.
Eller vänta nu. Jag jobbar ju där. Jag var vid Slussen i nio timmar i torsdags. Är det kanske ändå så som jag ibland inbillar mig – att allt verkligen handlar om mig när saker kommer kring?
Vardagslycka
Att efter jobbet komma hem från en lång promenad med lite småakut behov av ett toalettbesök samtidigt som man är väldigt hungrig och:
Hissen står snällt och väntar nere i trappuppgången.
I dag tycker jag att det…
…är en ovanligt trevlig måndag eftersom jag sopade hem vårt Emmytips på jobbet så det stänkte om det. Övriga tävlande hade inte skuggan av en chans. Utifrån respekt för de andra väljer jag att inte skriva ut hur det hela utföll siffermässigt.
Däremot kan ni läsa min facitartikel här.
Tonight is forever (2)
Jag har varit övertygad ända sedan tanken om en filmatisering av Dannyboy & kärleken kom upp första gången att filmen måste inledas till tonerna av Pet Shop Boys Tonight is forever. Den inledande scenen, med huvudpersonens frackklädda flykt längs Uppsalas kullerstensbelagda gator ner mot stationen och vidare med tåg till Stockholm bort bort bort från allt och alla – det kändes helt givet att den måste ljudsättas till tonerna av låten som symboliserar hela handlingen.
Men så gick jag en långpromenad i lördags för att svettas bort tequilabakfyllan som flödade genom min kropp och insåg att jag kanske hade fel. Det kanske inte alls är så det ska börja. Det kanske ska börja med Ladytrons Destroy everything you touch. För texten till den stämmer ju också, faktum är att den i bokens inledning stämmer bättre än Pet Shop Boys till och med. Och det är en helt fantastisk låt att gå fort till – energin är löjligt smittande – hur jäkla bra lär den då inte vara att springa till? Att springa för sitt liv till när allt hopp är förlorat och det inte finns någon anledning att titta bakåt eftersom det ändå inte finns något där att se? När man åtminstone inbillar sig att där inte finns något? Och när man dessutom har frack på sig? God almighty, ju mer jag tänker på det desto mer upphetsad blir jag.
Jag lär säkerligen stöta på patrull när det gäller det här låtvalet. Men det är så jag känner i dag, det var så jag kände i går och i synnerhet i lördags när spritångorna under protest svettades ut ur mina porer. Att låten är från förra året när boken/filmen utspelar sig 2002 är ett problem, det erkänner jag. Men just nu vill jag ha den där och så är det bara och jag är redo att bete mig likt en sexåring för att få igenom det, det vill säga lägga mig ner på golvet och gallskrika. Vad nu det skulle ge för effekt i min lägenhet när det bara är jag här.
Visst skulle man kunna hävda att man kanske borde skriva klart manuset till filmen innan man ens börjar fundera över låtarna. Boring boring säger jag. Visionen är viktigast. Det här kommer att bli hur tufft och snyggt som helst. Mer Ladytron åt folket. Åtminstone en låt.
PS. Självklart skulle Tonight is forever vara med senare i filmen. Jag har ju inte helt tappat vettet. DS.
Tonight is forever (1)
Efter att jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Forum för två och ett halvt år sedan följde en tid när det var lite osäkert huruvida boken skulle få heta så eller inte. Någon tyckte att titeln signalerade ungdomsbok istället för vuxenroman, medan någon annan ansåg att det var en kalasbra titel eftersom den är lätt att komma ihåg och sticker ut. Jag stod så klart på den senare sidan, romanen hade hetat så redan ett år innan jag skrev inledningsmeningen Pingvinskörten fladdrar när jag springer mot tåget en lördag i slutet av maj 2002 (som från början, i ärlighetens namn, var 2001) och jag hade ingen större lust att ändra det. Dessutom var titeln konkret insydd i romanens sista kapitel, och utan den knorren kände jag att boken skulle tappa en del.
Men innan jag fick besked från förlaget, jag tror det var i augusti 2004 i samband med att omslaget skulle bestämmas, så bollade jag med andra förslag. Eller rättare sagt, jag bollade med ett annat förslag – Tonight is forever.
Jag har alltid tyckt att den Pet Shop Boys-låten, från debuten Please 1986, är en av duons bästa alster någonsin. Och det var visserligen aldrig planerat så, men Dannyboy & kärleken kom ändå att utvecklas till en roman som temamässigt följer i Neil Tennants spår i sökandet efter den där perfekta natten som framstår som evig under tiden den pågår. Så det var nödutgången.
Nu behövde jag aldrig ens dryfta de tankarna. Titeln blev kvar. Kanske var det bra, kanske var det dåligt, jag vet inte. Men det är min titel i alla fall. Eller ja, min och iPets, för i sanningens namn var det faktiskt han som kom på den, någon gång under hösten 1999. Det är åtminstone så jag minns det.
Som en repig skiva
Så kom den åter då, värmen. Det är ju inte juliklass på siffrorna, men med tanke på att jag redan gnällt en gång i ett inlägg i dag, så kan jag väl lika gärna fortsätta på samma bana. Snälla snälla kan det inte bli höst nu? Fina löv, sval luft och bättre arbetsklimat. Kom, kom nu genast.
Fast okej då, det var rätt najs att gå på promenad i det fina vädret tidigare i dag. Men nu är jag inne igen, och skulle vilja beställa hällregn från han där uppe.
Och om det inte syns, så är det alltså inomhustemperaturen underst.
Döden i flaskan
Påminn mig nästa gång jag dricker alkohol att det aldrig aldrig aldrig är en bra idé att yttra frasen vi tar väl tre tequila till de här ölen också, sagt på ett sätt så att det inte blir en fråga, utan mer ett konstaterande. När man därefter, när Jose Cuervo vilar tryggt i magen, direkt säger jaha, vem tar nästa omgång då, återigen med en ton som gör det klart att frågan egentligen är en order, borde det enda rimliga straffet vara nackskott.
Jag är således lite ynklig i dag.