Jag är inte mycket för att säga hej då. Drar mig hellre undan när det ska göras, någon sorts blyghet som kommer fram och väl tyvärr ibland misstas för dryghet. Vet inte varför, har alltid varit sådan.
Och nu är det säga hej då-dags på jobbet. Gick iväg för en biovisning nyss, min kära kollega Sara kommer att ha hunnit gå för dagen innan jag är tillbaka, och i morgon är hon ledig. Hej då-läge.
Genast kommer den där känslan, jag slår ned blicken och mumlar något om att ingen ju riktigt behöver säga hej då längre eftersom vi fortsätter att ses på Facebook, där livet fortgår som om inga föräldraledigheter i världen fanns. Det stämmer så klart.
Men ändå.
Jag överkommer den där jäkla känslan och vi kramas hej då. Det känns bra.
Annars kan du alltid säga ”Vi har redan sagt hej då” …
Har 100% förståelse för den där känslan. Semestertider. Det ska sägas hejdå heeeela tiden. Suck.
(hälsa J&T)
Annika: Noo, det vore ju elakt. Det vill jag inte utsätta mina fina kollegor för.
Britta: Fast jag lider tyvärr av den där störningen året om, inte bara nu i semestertider. Fast visst, den är helt klart mer frekvent i juli. De hälsar tillbaka!