Krönika: Är det nu AI på allvar skakar om bokbranschen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 31 augusti.

——

Har vi nått hösten då AI på allvar kliver in och skakar om den svenska bokbranschen?

AI-diskussionen har pågått på allvar i snart två år nu. Den första breda versionen av Chat GPT slog ner som en artificiell bomb före jul 2022, och författarens snara död förutspåddes. Rädslan inom skrået blev stor, och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag fick skrämselhicka och i en krönika funderade på om det var läge att sadla om till rörmokare.

Omskolning har så vitt jag vet inte krävts för några författare ännu, men översättare och redaktörer har fått det tuffare. Förlag har börjat köpa tjänster där en mix av AI och översättare används – en AI-modell gör en grundöversättning, varefter människan träder in och arbetar med texten för att fånga upp språkliga misstag som maskinöversättningen orsakat samt för att försöka blåsa liv i de ibland rätt träiga resultat som trillar ut.

I en uppmärksammad kulturtext av poeten och översättaren Anna Arvidsdotter i Aftonbladet för några veckor sedan målades en dyster bild av den nya verkligheten upp. Rubrik och nedryckare sa det mesta: Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen – förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är.

Texten blev omdebatterad och lyftes fram som ett varnande exempel, bland annat uppmärksammades den av Författarförbundet.

Dock fick Arvidsdotter även mothugg. I branschpodden Förlagspodden sa Kristoffer Lind att hans förlag Lind & Co arbetar en del med AI-översättningar, och han kände inte igen de arbetssätt som beskrevs i texten, och han ifrågasatte om det verkligen kunde röra sig om ett etablerat, professionellt förlag som gett Arvidsdotter ett så märkligt översättaruppdrag, som även inkluderade att hon ombads fundera över lämpliga inläsare till ljudboken (vilket förlag hon översatt boken åt framkom inte i texten).

Men oavsett ambitionsnivå på förlaget hon anlitats av tycker jag att texten pekar på något viktigt – översättaryrket blir allt mer utsatt, och de här verktygen är här för att stanna. Även om AI:n i just det här fallet beskrevs som usel, så går utvecklingen inom den här branschen framåt.

Även förlagsredaktörer drabbas hårt. Jag nämner för en välmeriterad redaktörsbekant att jag planerar att skriva en krönika i AI-ämnet, och hon svarar suckande och att hon fått flera uppdrag för hösten avbokade, där det utan att det sägs rakt ut verkar vara så att förlagen i fråga tycker sig ha hittat nya sätt att lösa redaktörsbiten utan att behöva blanda in dyra människor i ekvationen.

Och på tal om att göra sig av med människor – på ljudboksområdet är AI-rösterna här för att stanna. Marknadsledaren Storytel går i bräschen. Förra sommaren lanserade de ett antal titlar med AI-uppläsare på engelska, och i vintras kom den svenska premiären, främst marknadsförd genom att de fått tillstånd att använda skådespelaren Stefan Sauks röst på ett antal böcker. De var noga med att poängtera att AI-rösterna var komplement – det fanns alltid en mänsklig inläsare som förstaval, medan AI-klonerna var sekundäralternativ via en funktion kallad voice switcher.

Men härom veckan ändrades det, när den senaste boken om tjejtjusaren Sune gavs ut av Sören Olsson och Anders Jacobsson hos Storytel. Kusinduons Suneberättelser brukar alltid läsas in av Anders Jacobsson, men efter en stroke i fjol har han ännu inte återhämtat sig nog för att kunna ta sig an den nya boken. En AI-klon av Jacobssons röst läser därför Festfixaren Sune.

Visst föreligger speciella omständigheter, och i en presskommentar meddelar Anders Jacobsson att han hoppas kunna läsa Sune själv igen i framtiden. Men oavsett detta – en barriär är bruten, och kommer säkert att följas av fler rena AI-inläsningar när det gäller andra författare och böcker.

Så ja, det är nog i höst som AI:n verkligen kliver in i branschen. När står vi författare på tur?

Läsplattan Storytel Reader må ha lagts ner, men Teknifik tipsar om alternativ

Tidigare i somras kom det tråkiga beskedet att Storytel slutar sälja sin dedikerade läsplatta Storytel Reader, som jag har skrivit om och recenserat flera gånger här i spalterna (originalrecensionen här, och recension av ljudboksfunktionaliteten här).

De gissningsvis tiotusentals plattor som sålts under åren går fortfarande att använda med Storytels abonnemang precis som tidigare, och de har lovat att stödet inte ska upphöra framöver heller. Men för oss som gillar plattan – jag har själv två! – var det så klart trist att se den försvinna, särskilt med tanke på att de knappast håller för evigt och då går det inte att skaffa någon ny. Personligen tycker jag också att det är tråkigt att en av de saker som gjort Storytel unikt gentemot konkurrenterna nu har försvunnit.

Men fint då att det om man vill går att hitta alternativ. Elin Häggberg som driver tekniksajten Teknifik har testat läsplattan Boox Poke 5, som genom att vara något så udda som en e-bläcksplatta med Android som operativsystem medför att Storytels ordinarie Android-app går att ladda ner och använda på läsplattan (och likaså kan man därmed så klart även använda Bookbeats och Nextorys e-boksläsare på den). Den är dubbelt så dyr som Storytel Reader (i skrivande stund 2290 kronor exempelvis hos Netonnet) och inte fullt så smidig att använda – särskilt inte under installationsfasen vad det verkar enligt recensionen – men ändå ett bra alternativ för den som vill kunna införskaffa en e-bläcksplatta för att läsa e-böcker från abonnemangstjänsterna även framgent.

Tack för bra recension, Teknifik!

Vittangi fyller 350 år, och jag är med och firar på några hörn

I år firar Vittangi 350 år som by. Grundandet sägs ha skett år 1673 då den från Pello bördige Henrik Mickelsson Kyrö slog sig ner vid älven tillsammans med sin familj. 1973 firades 300-årsjubileet med pompa och ståt och tal av landshövding och invigning av minnesstenen vid kyrkan, och nu har alltså ytterligare ett halvsekel gått.

Riktigt så flådigt som 300-firandet blir inte 350-årsjubileet, men med start på fredag anordnas en hel del evenemang i dagarna tre, varav jag deltar som medarrangör på några. På fredagskvällen anordnar vi en film- och konsertkväll på Folkets Hus där jag ska vara samtalsledare, och på lördagen modererar jag samt deltar i ett författarsamtal på församlingshemmet, beläget bokstavligen ett stenkast från mitt hem (cirka trettio meter från knuten av vårt hus).

Minnesstenen som restes 1974 i samband med 300-årsfirandet, placerad direkt i anslutning till Vittangi kyrka.

Evenemanget på fredagen kretsar kring den uppmärksammade dokumentären En sista kväll för Folkets Hus, som handlar om stängningen av Folkets Hus i Kiruna i svallvågorna av stadsomvandlingen och den avskedskonsert som bandet Höstorkestern gjorde i samband med detta. Folkets Hus-byggnaden i Kiruna hade sedan 1980-talet varit navet för stadens scen-, bio- och konferensverksamhet, men FH-föreningen erbjöds ingen motsvarande plats i nya centrum, då kommunen i stället bestämde sig för att bygga ett vinstdrivande kultur- och konferenshus i egen regi, det som sedan kom att bli kulturhuset Aurora. I filmen av André Larsson Flyborg, Mika Svanborg och Linus Andersson får såväl kommunen som gräsrötterna som känner sig bortglömda komma till tals, och skildringen blir en sorgesam svanesång för folkrörelsernas svårigheter att manövrera i dagens kommersiella landskap. Och i fokus står som sagt Höstorkestern, ett band väldigt förknippat med Kiruna och delvis Vittangi, då en av frontfigurerna Viktor Krutrök kommer härifrån. Vi visar filmen, jag håller i ett samtal från scenen med Viktor och någon mer ur bandet om det fortsatta behovet av att folkrörelsedrivna, ideella platser ges möjligheter att överleva och sedan tar en konsert med Höstorkestern vid. Ett helaftonspaket med film, samtal och livemusik. Fint, hoppas vi!

Så här fint och fullsatt hade vi det när vi visade den lokala dokumentärfilmen ”Tracks” för några år sedan. Hoppas på lika fin uppslutning på Folkets Hus på fredag!

På lördagseftermiddagen ska jag sedan moderera och själv delta i (vi får väl se hur den kombon går) ett författarsamtal på församlingshemmet tillsammans med Marianne Cedervall och Lars Alm. Vi har alla på ett eller annat vis skildrat trakterna kring Vittangi i våra författarskap så huvudämnet känns givet – hur är det att skildra Vittangi i litteraturen? Marianne Cedervall är väl den i vår trio som gjort det mest direkt, hennes fiktiva by Kuivalihavaara i den mycket populära mysdeckarserien om Mirjam och Hervor är modellerad utifrån Vittangi (på ett inkännande och roligt sätt därtill), medan jag och Lars mest rört oss i närregionen. Vittangi nämns visserligen såväl i Nära gränsen-serien som i Virus, men är ju på intet sätt en huvudskådeplats för dramat. Dock ligger ju Pajala som är navet i Nära gränsen bara tiotalet mil söder om Vittangi, så det får sägas vara nästgårds. Och i Lars Alms romaner skildras främst trakterna kring byn Lainio som ligger blott fyra mil härifrån, vilket ju är ännu närmare och därtill inom kyrkoförsamlingen.

Någonstans däremellan ska jag även steka hamburgare i en timme eller två i aktivitetsparken där VSK har en massa happenings, och på söndagen är vi med och anordnar loppis där förhoppningsvis en hel del av de prylar, kläder och löst bråte som vi samlat på oss genom åren ska skingras för vinden.

Så juli kom och gick

Jag reste söderöver två gånger, först för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Västerbergs folkhögskola i Storvik, bara tre kilometer från Kungsgården där jag växte upp. En fin helg, med de flesta av Norrlittvännerna på plats. Och min gamla högstadie- och gymnasiekompis (och tillika skräckförfattaren) Madeleine Bäck som workshopledare! Det var extra roligt.

De båda romanaktuella författarna Maria Broberg och Mattias Timander fotar de Norrlands litteraturpris-rosade författarna Linda Jones och Mats Söderlund. Författartätt så det förslår.

Därefter följde min mamma med upp till Vittangi, och stannade här en vecka. Det var kul, och jag tror att vi lyckades visa henne det mesta av det som är aktuellt i byn (plus att vi körde över till Narvik en dag, det var skoj!). Därefter bilade vi söderöver, släppte av mamma i Gästrikland, hälsade på min pappa och mina systrar en sväng och körde därefter ner mot Stockholm. Jag gillar verkligen att vara i sommar-Stockholm, det är något särskilt med atmosfären när nästan alla (känns det som) man delar staden med är turister. Och ja, jag är väl själv en sådan numera, det var trots allt snart tolv år sedan jag flyttade därifrån, herranjumala vad tiden går. I år spontanslank jag och kidsen in på en guidning av riksdagshuset som råkade börja precis när vi passerade förbi. Skulle aldrig ha hänt om vi bott där.

Jag, kidsen och mamma under bilresan ner mot södra Sverige.

Vad vi gjorde mer i Stockholm? Badade. I Tanto, Årstaviken, Trekanten och ute på Fjäderholmarna (där var det kallt!). Och gick på Insidan ut 2. Kanske inte lika vass som ettan, men nog var den fin.

Jag och kidsen plaskar runt i Årstaviken vid 22.30-tiden på lördagskvällen. Först när jag kom upp ur plurret upptäckte jag att jag haft min iPhone kvar i fickan på badshortsen under simturen. Det skorrade lite i högtalaren någon dag när jag lyssnade på ljudböcker, men sedan var den fit for fight igen. Foto: Rebecca Crusoe

Nu åter i norr sedan en knapp vecka efter en hemfärd inlandsvägen på E45:an (oftast blåser man ju bara på ute vid kusten längs E4:an) där höjdpunkten var att jag för första gången i mitt liv besökte Arjeplog. Det låter kanske inte så extravagant, men det var den enda av Norrbottens läns fjorton kommuner jag aldrig besökt, och eftersom jag hade gott om tid lämnade jag tillfälligt europavägen vid Slagnäs och körde upp över sjöarna till Arjeplog och därifrån ner till Arvidsjaur. En omväg på runt tretton mil, vilket i det större sammanhanget var som noll och intet (inlandsvägen upp mot Östersund och därifrån E45 hela vägen hem till Vittangi blir 140 mil från Stockholm), och det var fint att äntligen få se Sveriges djupaste sjö Hornavan och Arjeplogs vackra ljusrosa kyrka.

Och väl hemma igen då? Vi har åkt en del båt! I dag körde vi upp till forsen Pysäkurkkio några kilometer uppströms från byn på Torneälven. Fint det med.

Har jag missat något? Säkert, men just nu är det här vad jag minns. Om jag skrivit något då? Litterärt, alltså? Jo, men inte så mycket som jag borde ha gjort. Som vanligt med andra ord.

Viruset tickar på och Nära gränsen-helg

Jag skrev ju tidigare i somras om att Storytel gjorde en push för min gamla trotjänare Virus under en dryg vecka i kring månadsskiftet maj-juni, vilket medförde att första delen steg som en raket (nåja) igen, med en peak på plats 25 på stora topplistan. På den mer nischade fantasy & scifi-topplistan innehade seriens sju delar under några dagar plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8.

Nu har den svalnat lite, men fortfarande på juni månads sista dag (alltså i går söndag) låg serien på plats 4, 5, 7, 8, 9, 10 samt 11 på fantasy & scifi-toppen. När jag skrev det förra inlägget låg delarna i den ordning de gavs ut, men nu är ordningen 4, 3, 5, 6, 7, 2 samt 1, vilket väl ska tolkas som att färre nya hoppar på, men att en hel del håller på och lyssnar sig igenom hela serien. Den inkomstbringande långa svansen! Mycket roligt för den som kämpar med att hålla heltidsförfattandet verkligt.

Nu återstår att se hur jag ska bete mig för att få dem att pusha på samma sätt för Nära gränsen vad det lider. Jag ägnade helgen åt att bila ner genom Tornedalen (med målet att gå på Hooja-konsert i Luleå på lördagskvällen) och kunde inte hålla mig från att köra runt mina stackars barn till en hel uppsjö platser som förekommer i de tre böckerna. De fick höra en hel del om det elände som Lisa Korhonen och hennes stundom vänner, stundom fiender Frasse Larsson, Åsa Kyrö och Rikard Vildros tvingas utstå på platser som Pajala, Pello, Tärendö, Rödupp, Övertorneå och Haparanda. De fick såväl de tre böckernas huvuddrag förklarade för sig (och utpekade), samt en hel del intressanta förlopp (tyckte jag i alla fall…) preciserade i detalj, inte minst allt högoktanigt drama som utspelar sig kring Ikeaområdet i Haparanda och Torneå i den tredje delen.

Den vajerbundna bilfärjan över Kalix älv vid Rödupp ser kanske inte mycket ut för världen, men boy oh boy vilken action som utspelas där i Nära gränsen 3.

Åh, jag tycker verkligen om Nära gränsen-böckerna. Om någon skulle rikta en pistol mot skallen på mig och tvinga mig att ange en favorit bland mina bokserier skulle det bli den, även fast jag vet att de flesta av mina fans håller Virus högre.

Krönika: Självklart borde samisk litteratur även ges ut på samiska

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 maj.

——

När nomineringarna till årets upplaga av Nordiska rådets litteraturpris presenterades tidigare i år var en av de utvalda den samiske konsthantverkaren Fredrik Prost från Kiruna, som i fjol gav ut boken Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa (vilket är nordsamiska för Spänn för härken, skjut ut båten).

Nomineringen skapade ett bryderi för Prost – han hade tidigare bestämt att boken inte skulle översättas till svenska eller andra majoritetsspråk, men nu krävdes det för att juryn ska kunna bedöma verket inför höstens utnämning av pristagare.

Lösningen blev en översättning enbart ämnad för juryn, vars medlemmar kommer att tilldelas numrerade papperskopior som Prost efter deras läsning tänker begära tillbaka och bränna.

I en intervju med SVT Sápmi förklarade han sitt tänkande. Boken handlar om samisk traditionell andlighet och den samiska trumman, och den kunskapen vill han ska hållas kvar inom Sápmi. I dag är det enligt Prost många utanför det samiska samhället som säger sig utöva samisk schamanism och tjänar pengar på det, något som han med sin bok inte vill bidra till.

”Är man intresserad av att läsa boken får man väl lära sig samiska”, säger han i intervjun. ”Storsamhället tror att de kan få allt de vill, men den här boken kommer de inte att få översatt.”

Att samiskan börjar kräva sin egen plats på litteraturscenen i Sverige är tydligt på fler sätt än genom Fredrik Prosts markering. Det samiska författarcentrumet Tjállegoahte med säte i Jokkmokk har gjort ett jättearbete med att synliggöra och stärka samisk litteratur de senaste åren, en strävan som nu bär frukt då Sápmi är ett av årets huvudteman på bokmässan i Göteborg i september, med ett digert program och central placering på mässgolvet.

”Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa” av Fredrik Prost, ”Ale mana merrii” av Elin Anna Labba och ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius

En annan som brutit ny mark för det samiska språket inom litteraturen är Elin Anna Labba, som stred för att hennes böcker Herrarna satte oss hit och årets Far inte till havet inte bara skulle bli svenska angelägenheter, utan även ges ut på nordsamiska som Hearrát dat bidje min och Ale mana merrii av sitt förlag Norstedts.

Det kan tyckas naturligt – till och med självklart – att litteratur som handlar om och utspelar sig i Sápmi även borde ges ut på ett samiskt språk. Faktum är dock att det mig veterligen aldrig tidigare hänt att något av de stora allmänutgivande förlagen i Sverige publicerat böcker på samiska. I den mån samiskspråkig litteratur alls ges ut i Sverige, brukar det ske hos förlag som specialiserar sig på minoritetsspråk eller är verksamma inom lättlästgenren – och utgåvorna kommer oftast mycket senare än originalutgåvan.

Ann-Helén Laestadius succébok Stöld – som torde vara den kommersiellt mest framgångsrika roman i samisk miljö som skrivits i Sverige – finns inte utgiven på samiska av något svenskt förlag, men publicerades på nordsamiska hos norska Davvi Girji något år efter originalutgivningen.

Varför ser det ut så? Orsakerna är nog flera, men självklart är ekonomin en tongivande sådan. Upplagorna blir små, och utgivningarna kräver därför stöd för att gå runt. Sådant går dock att söka – Kulturrådet har bidragit till Norstedts samiska utgivningar av Elin Anna Labbas böcker – och av vad jag har hört ser de gärna att fler förlag ansöker på liknande sätt.

För att samiskan ska kunna fortsätta växa krävs att språket tar plats och hävdar sin rätt. För att återvända till Ann-Helén Laestadius Stöld är filmversionen av den ett bra exempel på det. En av filmens förtjänster tycker jag är att den är så tydligt samisk i såväl dialog som scenografi som … tja, i brist på bättre ord världsbygge. Det är rätt och slätt en samisk film, den ber inte på något sätt om ursäkt för det och försöker inte anpassa sig till en svenskspråkig publik. (Något jag tyvärr också sett en del klaga på i diverse forum – varför kan de inte prata svenska, filmen utspelar ju sig i Sverige!?)

Sådana åsikter blir som en sorglig spegling av det Fredrik Prost gav uttryck för i beslutet att inte låta översätta sin bok – storsamhället ska inte tro att de alltid kan få som de vill.

Virus tillbaka på topplistan hos Storytel

Förra månaden plockade Storytel fram min gamla trotjänare Virus från arkivet och puffade för den på bra plats i appen under en dryg vecka. Och se på fasiken, det gav resultat. Första delen låg i runt tio dagar på den totala topp 50-listan med en peak på plats 25, och på den mer nischade fantasy & scifi-listan har samtliga sju delar nu ockuperat topp 10 en god tid. I går, när jag tror att kulmen nåddes, var det Virus på plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8. Inte illa pinkat för en bokserie vars första del gavs ut för åtta år sedan, och den sista kom i maj 2020.

Otroligt roligt att se tusentals nya människor hitta fram till Virus. Effekten blir så klart efter en tid avklingande, men det ska hur som helst bli väldigt spännande att se vad den här boosten innebär för nästa års halvårsutbetalning av royalty i slutet av september. För visst, det roligaste är självklart att bli lyssnad på och läst, men jag vill ju kunna ställa mat på bordet också.

Och nej – jag menar så klart inte att Virus inte varit tillgänglig i appen hela tiden, för det har den, men Storytel har aldrig tidigare lyft fram den på det sätt som nu gjordes – någonsin. I tidernas begynnelse när satsningen Storytel Original lanserades var de närmast livrädda för att marknadsföra sina egenägda produktioner av oro för att få kritik från andra förlag, något man inte direkt kan anklaga dem för nu för tiden.

Om blixten slår ner

Ja men hej bloggen hallå, det var ett tag sedan bortsett från VK-krönikorna.

Det blev sommar här, nästan för varmt i perioder. Gräsmattan prunkar, från gulblek och snövattnig till knallgrön och redo för årets första klippning på bara några dagar.

Jag blev äntligen klar med manuset till Svart horisont i dag, eller egentligen var det väl i förrgår men i dag var dagen då jag äntligen kände mig redo att klistra in de genomredigerade sista två kapitlen i Googledokumentet jag delar med min redaktör.

I och för sig är jag trots det ändå inte färdig, eftersom jag i mejlet jag därefter sände henne listade ett antal saker jag fortfarande vill lägga till. Men slår blixten ner i mig i morgon innan jag hunnit skriva tilläggen kan nog manuset publiceras utan att någon märker skillnaden.

Frågan blir väl då varför jag ens ska lägga till dem. Men det är nog mitt skrivande i ett nötskal – det skulle gå att göra enklare, men gång på gång gör jag inte så. Tidsmässigt är det extremt irriterande.

Kvalitetsmässigt då? Är den extra tiden mödan värd? Jag önskar att det gick att svara på.

Hur som helst – i dag sattes någon sorts punkt. I morgon eller på måndag sätter jag nästa. Små steg på väg mot 20 september, då boken ska komma ut.

Krönika: Hur berättar jag sanningen om klimatet för en elvaåring?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 april.

——

Det var fyra år sedan jag första gången på allvar drabbades av den existensiella ångest jag nu känner accelerera.

Då hade jag läst Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden, och fick akut andnöd när jag såg på mina barn. Jag insåg att risken faktiskt är påtaglig att de i min ålder kommer att minnas världen av i dag som blott en avlägsen dröm. Efter 2050 när de själva passerar fyrtiostrecket kunde allt redan ha barkat åt helvete.

Nu har Jeppsson skrivit boken Mot kollapsens hjärta, i vilken han konstaterar att han med stor sannolikhet hade fel senast. Men dra ingen lättnadens suck, för den här gången säger han att civilisationen börjar klappa ihop redan kring år 2040.

Vad är det då mer konkret som Aftonbladets mångårige klimatreporter och grävchef hävdar? I Jeppssons förra alster låg fokus på hur klimatförändringarna radikalt skulle påverka – och till sist förstöra – möjligheterna till en dräglig mänsklig tillvaro på vår planet. I den nya boken är det inte klimatförändringarna i sig som är hotet, även om de utgör en av flera nyckelfaktorer till att vårt komplexa samhällssystem börjar krackelera.

Undertiteln Om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott summerar vad det handlar om. Med hjälp av slutsatser från en stor mängd forskare visar Jeppsson hur vi har skapat en värld vars enda sätt att överleva är genom fortsatt tillväxt, och när jordens kapacitet för att underhålla detta system tar slut, upphör också möjligheterna för vårt sätt att leva.

Vad som inträffar då? Ren och skär katastrof.

Men är inte tillväxt ett nödvändigt tillstånd? Tja, att växa till sig är visserligen en biologisk förutsättning för att liv ska uppstå och fortgå, men behöver det verkligen vara den enda vägens politik för själva samhällskroppen?

Oavsett om så verkligen är fallet, är det vad vi har blivit lärda. När hörde du senast en analys av den ekonomiska utvecklingen som inte betonade behovet av fortsatt tillväxt? Tro mig, när du väl börjat lyssna efter ordet ”tillväxt” kommer du aldrig att kunna sluta höra det.

Det bör nämnas att forskningsrapporten Tillväxtens gränser som Jonathan Jeppsson tar avstamp i har sin beskärda del motståndare. Rapporten presenterades första gången 1972 och har sedan uppdaterats i flera omgångar, senast år 2020 i en uppmärksammad studie ledd av den nederländska Harvardforskaren Gaya Herrington.

Kritikerna hävdar att rapporten innehåller grava fel och att tidsangivelser för den stundande kollapsen har hunnit komma och gå utan att något inträffat. Jeppsson menar å sin sida att kritiken till stora delar bygger på missuppfattningar om vad som faktiskt står i rapporten. Han själv fokuserar på Herringtons uppdaterade resultat, och det är hennes nedåtstupande kurvor som leder till slutsatsen att om inget extremt oväntat inträffar, börjar vårt tillväxtfixerade samhällsbygge kollapsa runt år 2040.

Och vid den punkten, för att låna en dramatisk effekt som Jeppsson ofta använder när han skriver, har vi bara sett början på våra problem.

Men kan verkligen inget göras? I bokens slutskede intervjuar Jeppsson miljöforskaren och nationalekonomen Mikael Malmaeus, en av få ekonomer i Sverige som forskat på tillväxtens motsats, det vill säga nerväxt. Han är övertygad om att en radikal nerväxtplan är möjlig som räddar civilisationen kvar på en nivå som åtminstone påminner om hur våra liv ser ut i dag. Tyvärr tror han inte att något sådant kommer att ske, eftersom det inte finns folkligt stöd för att på allvar driva igenom omställningen som krävs.

Jeppsson frågar Malmaeus vad han anser om det snara kollapsscenario Gaya Herrington räknat fram. Forskaren tvekar på frågan, tycks ogilla kategoriska svar, men medger sedan att hennes minst sagt dystra kurvor är sannolika. ”Våra faktiska möjligheter att undvika kollapsen är små”, säger han.

Törs jag fortsätta hoppas likt en dåre att allt det här är fel? Och om inte, kan någon förklara hur jag berättar sanningen för en elva- och fjortonåring?

Krönika: Ack du sköna nya skräddarsydda värld

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 april.

——

I dagens digitala litteraturvärld talas det ofta om att vi nu på ett annat sätt än tidigare faktiskt kan se vad människor läser (och lyssnar) på. Tidigare hade bokbranschen enbart försäljningssiffror att tillgå när man försökte se åt vilket håll vinden blåste, men risken fanns att det inte gav hela bilden av den faktiska läsningen. Vad hände egentligen med boken av den där Nobelpristagaren efter att den blivit köpt? Lästes den av en person? Flera personer? Eller placerades den bara i bokhyllan som en statusmarkör? Det var svårt att säga.

I den digitala världen mäts allt i detalj, särskilt i abonnemangstjänsterna. Där blir varje minut av en ljudbok som vi lyssnar på loggad, och likaså syns det hur många sidor av en e-bok vi läser. Orsakerna är åtminstone två – dels baseras ersättningen till förlagen på den här statistiken, och dels kan datan användas av bokförlag och författare till att se vad läsarna de facto går igång på eller ratar. Litteraturen kan därefter för första gången på allvar skräddarsys efter läsarnas önskemål.

Det låter onekligen som att det kan bli rätt urvattnat. Kommer något någonsin att kunna överraska om alla bara försöker skriva likadant som det som redan visat sig funka? Och vad händer när AI-tjänsterna blir så pass välutvecklade att de med hyfsat resultat kan härma de redan existerande berättelserna och skapa nya varianter? Ack du sköna nya värld, vi riskerar att aldrig behöva dra efter andan av häpnad igen.

Nå, dit är det (förhoppningsvis) en bit kvar, och kanske inser någon längs vägen att det är när vi konfronteras med det vi inte visste att vi ville ha, som vi utsätts för de upplevelser som verkligen berör oss.

Fast antagligen kommer väl någon parameter att bakas in i algoritmen som levererar just det oförutsägbara på exakt rätt plats. En skön ny värld, som sagt.

Att det finns ett sug efter läsning som anpassats just för individens tycke och smak är något som Dagens Nyheter nyligen slagit mynt av. Lagom till påskekrimets högtid lanserade tidningen tjänsten Deckarväljaren, där DN:s deckarprofilerade recensent Lotta Olsson satts på att gå igenom det dryga tusental boktips hon levererat i spalterna genom åren och tagga dem utifrån ett fyrtiotal parametrar.

Det är faktiskt ganska roligt att klicka sig fram till resultaten. Söker du exempelvis en oblodig svensk, fristående deckare med flera huvudpersoner som utspelar sig i ödemarken? Då är Stina Jacksons Silvervägen boken för dig. Ändrar du dig gällande det där med flera huvudpersoner och känner i stället att du vill ha en känsla av pusseldeckare i mixen? Åsa Avdics Isola blir ditt val. Men det rör sig inte om någon direkt exakt vetenskap – varför Stina Jacksons Silvervägen är taggad som ”ödemark” medan uppföljaren med titeln Ödesmark kryssats i som ”glesbygd” känns en smula outgrundligt.

Att många älskar det skräddarsydda står klart om man som jag spenderar en del tid i de stora ljudboksgrupper som finns på Facebook. Medlemmarnas frågor efter nya boktips blir ofta mycket detaljerade: ”Letar krimserie som ska utspela sig i norra Norrland och vara nutida. Älskar högt tempo, och Jonas Malmsjö ska helst vara inläsare. Har inget emot våld, ogillar relationstjafs och det ska vara en hel bokserie. Tips?”

Ofta kommer vettiga svar – folk är i regel väldigt hjälpsamma! – men eftersom det också ingår i den moderna litteraturvärlden att författare ska marknadsföra sig själva, dyker ofta respons av den här typen upp: ”Har inte skrivit just det du frågar om, men däremot en fristående fantasyromance som utspelar sig i Västergötland på 1300-talet som jag själv läst in. Testa den!”

Detta på tal om att konfronteras med det vi inte visste att vi letade efter, antar jag.

Krönika: Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 februari.

——

Hur mycket är en bok värd? Eller hur mycket borde den vara värd? Det är en fråga som ofta lyfts på senare år, eftersom digitaliseringen och den i Sverige explosiva framgången för strömningstjänster för ljudböcker sägs devalvera den svenska litteraturens värde. Och ja, litteratur är billigt i Sverige, jämfört med i många andra länder. Frågan är bara om det är ett nytt fenomen.

Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan är nej. Den svenska bokbranschen har tvärtom en lång tradition av att sälja nya eller nästan nya böcker till häpnadsväckande låga priser, jag dristar mig till att påstå att vi är faktiskt är världsbäst på det, åtminstone i jämförbara länder.

Som första bevis vill jag lägga fram den nu pågående bokrean, där det tävlas i att sälja färsk litteratur så billigt som möjligt. Det är sedan länge legio att böcker som gavs ut så sent som kring bokmässan för mindre än fem månader sedan nu reas ut med upp till sjuttiofem procents rabatt från nypriset i höstas (det är bara att kolla hos nätbokhandlarna om ni vill se de exakta sänkningarna på olika titlar, procentsiffrorna används i marknadsföringen).

Bokrea i februari är vi visserligen inte unika med – i Norge pågår deras ”mammutsalg” under ungefär samma tidsperiod och med samma procentuella nedsättning i pris, men där är böckerna som nyast utgivna hösten 2022 och inte hösten 2023 som i Sverige.

Pocketböckerna får bli bevis nummer två. Återigen är inte själva företeelsen unik för Sverige – pocketutgivning finns i de flesta länder även om försäljningen i regel varit mer blygsam än hos oss. Orsaken till det? Vi har varit bäst i klassen på att prissätta dem lågt samt i att ha ett kort tidsspann mellan originalutgåva och pocket. Resultatet har blivit att pocketböcker sålt som smör i Sverige, men inte gett så stora inkomster för vare sig förlag eller författare.

Pocketböcker har alltid varit oslagbart billiga i Sverige (bilden är från Adlibris butik i centrala Stockholm 2017).

Faktum är att den högljudda debatt som i dag förs om att ljudbokslyssning ger förlag och författare så låga ersättningar är ett eko av hur det lät när pocketen var som starkast för drygt ett decennium sedan. I en kulturartikel i Expressen signerad Björn af Kleen från 2010 intervjuar han bland annat bokbranschnestorn Per I Gedin, som var med och skapade det numera insomnade förlaget Månpocket. Gedin får bland annat frågan varför inte författarna gör uppror mot de låga pocketersättningarna:

”När något blir framgångsrikt vill alla ha mer”, svarar han. ”Det är alltid ett problem. Men hela framgångssagan bygger på att boken är billig. Förläggarna snålar på sin sida, författarna får relativt sett mindre. Det är köparna som är segrare. I Sverige kan man köpa Kerstin Ekman och PO Enquist på järnvägsstationen. Det är väldigt märkligt.”

Byt ut köparna mot lyssnarna, och att vi i dag inte bara kan införskaffa de billiga böckerna på tågstationen utan har ständig tillgång till dem i mobilen, så har inget förändrats. Till och med den ersättning som pocketboken ger – runt en femma per sålt exemplar, motsvarar vad författare brukar få för en normallång ljudbok.

Ett annat citat från artikeln 2010 i Expressen sticker också ut. Det är när förläggaren Svante Weyler får frågan om varför pocketböcker fortsätter vara så billiga i Sverige:

”Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara. Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?”

I dag kostar abonnemangen som ger dig tillgång till hundra timmars lyssning per månad i ljudbokstjänsterna ungefär som två öl på krogen, eller kanske tre om du nöjer dig med att dricka stor stark på det lokala sunkhaket. Men då får du som sagt hundra timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker (även om standardabonnenten brukar sägas hinna med bara tre eller fyra).

Oavsett vilket så är det billigt – riktigt billigt till och med, och som synes en svensk tradition med anor.

Men varför värderar vi litteraturen så lågt? Finns det något unikt i det svenska kynnet som motiverar det här? Kloka förslag mottages tacksamt, för jag har inget bra svar.

Krönika: Det finaste med Littfest är den tydliga norrländska förankringen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 14 mars.

——

Åren går, Littfest består. För mig sammanfaller min relation till Sveriges bästa litteraturfestival starkt med min återkomst till Norrland efter många år söderut. Jag hade bott i Uppsala och Stockholm i femtontalet år innan jag kom till mina sinnen och återvände till landsdelen jag alltid kallat hemma.

I ungefär samma veva började jag engagera mig i Norrländska litteratursällskapet, som länge fått äran att fungera lite som ett inofficiellt startskott för festivalen, då vi alltid brukar hålla årsmöte på Bokcafé Pilgatan under torsdagseftermiddagen och följa upp med releasefest under kvällen för årets första nummer av vår tidskrift Provins, som alltid landar lagom till Littfest.

Så även 2024, så klart. Detta år blir dock speciellt för mig, eftersom jag avgår från ”Norrlitts” styrelse efter sju svåra år varav sex av dem som vice ordförande. Nej, skojar bara – det har varit fantastiskt roligt och jag uppmanar verkligen alla som brinner för litteraturen och känner sig som norrlänningar i själ och hjärta att bli medlemmar, men nu är det dags för den här räven att låta yngre förmågor med klipp i stegen och sug i blicken att ta över.

Så en epok på det personliga planet går i graven. Tur då att Littfest finns kvar att glädjas åt ändå. I år har jag dessutom fått äran att vara en av två konferencier för scenen Studion, och kommer bland annat att presentera samtalet mellan Alma-pristagaren Laurie Halse Anderson och hennes svenska översättare Amanda Svensson och det mellan författarna Agri Ismaïl och Burcu Sahin, där den förstnämnda skrivit årets kanske hittills mest uppmärksammade svenska debut i form av romanen Hyper.

Något jag ser extra mycket fram emot är det första samtalet på fredagen på Studions scen, där författaren Waubgeshig Rice från Wasauksing First Nation i Kanada kommer att introduceras för svensk publik i ett samtal med den sydsamiske författaren och översättaren Johan Sandberg McGuinne. Waubgeshig Rice finns ännu inte översatt till svenska, men jag har de senaste veckorna läst och lyssnat på hans romaner Moon of the crusted snow och uppföljaren Moon of the turning leaves, två fristående men ändå sammanlänkade postapokalyptiska berättelser om vad som sker efter civilisationens sammanbrott i ett litet, tätt sammanvävt samhälle i norra Kanada bebott av människor från anishinaabekulturen. Böckerna har liknats vid en kanadensisk The road, och är utmärkta nutidsdystopier som jag hoppas vi snart får se även på svenska.

Men allt av värde på Littfest sker så klart inte på scenen där jag råkar stå som hallåa. Årets tveklöst största dragplåster är brittiskan Zadie Smith, som avslutar lördagens dagsprogram på den största scenen Idun i ett samtal med översättaren och tidigare kulturrådet Stefan Ingvarsson. Räkna med kö där – och att ni kommer att hitta mig i den.

Men det finaste med Littfest är den så tydliga norrländska förankringen. Jag har skrivit om det förr i de här spalterna, men det tål att upprepas – trots att Littfest sedan länge är en nationell och internationell angelägenhet har festivalen aldrig förlorat blicken för det regionala. I år bjuds vi inom ramen för detta bland annat på samtal om jojkens litterära kraft, ”Tornedalen uncut” med Mikael Niemi, ett framträdande med Lilian Ryd som skriver om kvinnorna i väglöst norrländskt inland och ett samtal om vatten och kolonialism mellan Elin Anna Labba och Jannete Hentati, lett av författaren Malin Nord.

I årets programtidning skriver arrangörerna själva om att stå stadigt i den norrländska myllan. Genom åren har författare från 57 olika länder deltagit på festivalen, men trots detta har så mycket som en femtedel av alla arvoden gått till kulturarbetare hemmahörande i Norrland, och då främst i Västerbotten.

Det är en kulturell välgärning om något.