Krönika: Sju av tio vill läsa mer, men orkar inte – för det är inte kul

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 26 april.

——

Unga vill läsa mer. Fast … de gör det inte. Men de vill!

Det var det positiva spinn som lades på den nya rapport som Förläggareföreningen presenterade härom dagen. Bokbarometern som den kallas är den första i sitt slag, och tanken är att den ska bli årligt återkommande, en bokbranschens variant av den väletablerade Mediebarometern.

Ambitionen är det inget fel på, enkäten som är rapportens bas är gjord utifrån opinionsinstitutet Kantar Medias Sifopanel, och resultaten analyseras av litteratursociologerna Karl Berglund och Ann Steiner vid Uppsala universitet. Hur ofta vi läser, vad vi läser, hur vi skaffar oss läsningen och vår generella attityd till böcker är några av de ämnen som stöts och blöts i rapporten.

Och det saknas som sagt inte ljuspunkter, och då inte bara det här med att de unga vuxna mellan 18-29 år gärna vill läsa mer än de gör (chans till förbättring med andra ord – positivt!). En annan positiv sak enligt rapporten är att den tryckta boken står sig stark. 36 procent av de tillfrågade säger att de läser tryckta böcker några gånger i veckan eller oftare.

Mer än en tredjedel av svenskarna är alltså aktiva, närmast dagliga läsare av pappersböcker. Superbra ju, i dessa tider av larm om läskris och ljudbokens utarmning av den kvalificerade litteraturen låter det som ljuv musik.

Ljudböcker för den delen, ägnar sig bara 16 procent av befolkningen åt varje vecka, enligt rapporten. Som medelsvensk är du alltså mer än dubbelt så benägen att sträcka dig efter en pappersbok några gånger i veckan än att trycka på play-knappen i din ljudboks-app i mobilen. Inget är ruttet i konungariket Sverige.

Mja, när jag ser sådant här kan jag inte skaka av mig känslan av att något inte stämmer. Är folk ärliga? Och gör vi oss verkligen en tjänst när vi hela tiden letar efter ljuspunkter med närmast dårens envishet?

Om vi börjar med ärligheten, så är det tyvärr omöjligt att veta. Digital läsning går att mäta, men utan att vi inför ett övervakningssamhälle som skulle få till och med dystopin i 1984 att blekna kan opinionsinstituten helt enkelt inte veta om vi är sanningsenliga när vi svarar på de här frågorna.

Jag menar inte att folk medvetet ljuger, snarare att vi har en tendens att överskatta oss själva i våra svar. Jag kan till exempel höra mig själv säga något i den här stilen:

Läste du i en tryckt bok i går?
– Öhm, alltså, jag är ju en läsare, men just i går blev det inte att jag läste något i en bok, nej.

Har du läst i en tryckt bok någon av de senaste dagarna?
– Joo, det har jag … väl. Eller? Jo, jag säger ja där.

Korrekt eller inte? Vem minns.

Men seriöst – ska jag avfärda en rapport på så vaga grunder som att den ”känns” fel? Nej, det vore förmätet, och det här är trots allt de bästa siffror vi har i nuläget. När vi får de årliga uppdateringarna blir dessutom statistiken mer användbar, då vi kan se förändringar över tid.

Men hur var det då med de unga och deras önskan efter ökad läsning, som Förläggareföreningen presenterade hela rapporten med (rubriken var ”Ny undersökning: Unga vill läsa mer”)? Jo, det går att tolka det så, men läser man slutsatserna i rapporten blir det rätt tydligt att man valt att tolka ett närapå helt utspillt vattenglas som halvfullt. Jag citerar:

”Vad som framträder är en bild där sju av tio vill läsa mer än de gör, men där de flesta samtidigt angav att de inte har tid eller ork att göra det, primärt eftersom de spenderar tid med andra medier istället. Särskilt framträdande är det här mönstret för gruppen unga vuxna: nästan ingen är nöjd med hur mycket de läser, samtidigt som många angav att de inte orkar läsa eller att det inte känns kul.”

Och det är alltså vuxna människor som ger uttryck för detta, inte barn. Sju av tio vill läsa mer, men de orkar inte. För det är inte kul.

När vi som vuxenkollektiv har den här inställningen, skulle jag säga att det blir närapå hopplöst att ingjuta läsglädje i våra barn. Och det tror jag att vi måste vara ärliga med, i stället för att försöka skapa en bild av att vi befinner oss i medvind.

Krönika: Om vi kisar ordentligt pekar utvecklingen åt rätt håll

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 15 mars.

——

Det senaste decenniet har den digitala delen av bokbranschen stigit som en raket medan den fysiska bokhandeln tagit åtskilligt med stryk. Men har vinden börjat vända? Ett par nyligen släppta rapporter antyder det.

Antalet bokhandlare har stadigt minskat i Sverige de senaste femton åren. Men i en rapport som nyligen publicerades av Bokhandlareföreningen finns tecken på att en förändring är på gång. Bokhandelsekonomen Leif Olsson har gått igenom det senaste kvartsseklets utveckling (eller snarare avveckling, skulle väl vissa säga). Det kommer knappast som en överraskning att resultatet som helhet är dystert – ”bokhandelsdöden” är ingen myt utan var tredje svensk bokhandel lagts ner sedan millennieskiftet. I dag saknar majoriteten av landets kommuner egen bokhandel – 148 står utan och 142 har en eller flera, för att vara exakt.

Undergångsstämning? Nej, Leif Olsson är försiktigt positiv i sin slutsats, han tycker sig se ett begynnande trendskifte. Den dramatiska vågen av nedläggningar har klingat av – från 2010 till 2015 försvann 49 bokhandlare, mellan 2015 och 2020 var nedläggningarna 46, men motsvarande siffra för åren 2020 fram till dags dato är bara 18. Tittar man enskilt på året 2024 ökade till och med antalet bokhandlare i landet – kors i taket!

Några alltför stora växlar ska dock kanske inte dras av fjolåret. Men oavsett vad – Leif Olsson ser glaset som halvfullt. Visst har han förbehåll – utvecklingen ”kan” tyda på ett trendskifte skriver han, och tillägger ”åtminstone är detta min förhoppning”.

En kul sak i rapporten är att han gör ett försök att lyfta fram de svenska kommuner som i dag inte har någon bokhandel men som sett till folkmängd och befolkningsutveckling borde kunna ha det. Bland de med allra bäst förutsättningar återfinns ingen i Västerbotten, men såväl Vännäs som Nordmaling lyfts fram som platser där det med lite jävlar anamma borde kunna bära sig – båda har nämligen bättre befolkningsunderlag än den kommun i Sverige som är minst med egen bokhandel (vilket är Karlsborgs kommun i Västergötland). Särskilt Vännäs med sitt växande invånarantal ligger bra till.

Ett andra tecken på att vinden börjat vända för den fysiska boken återfinns i den årliga officiella försäljningsstatistiken, som även den nyligen presenterats.

Precis som i fallet med bokhandelsrapporten behöver man tolka siffrorna med viss välvilja för att känna medvinden i ryggen, men faktum är att det ändlösa fall av krympande upplagor som pappersboken befunnit sig i har börjat stanna av. Det pågår fortfarande ett skifte där lyssningsvolymerna för ljudböcker ökar och försäljningen av pappersböcker minskar, men 2024 var förändringen på sin lägsta nivå någonsin sedan den här statistiken började tas fram för sju år sedan.

Betyder det här att vi börjar närma oss en stabil punkt? Ett läge där den fysiska bokhandeln och den digitala ljudboksmarknaden närmar sig ett jämviktsläge eller varför inte borgfred? Omöjligt är det inte, vilket så klart är glädjande.

Men innan vi korkar upp champagnen måste vi kanske fundera över vad en sådan här jämvikt innebär. Får vi två separata kretslopp för litteraturen nu? Under Littfest diskuterades just detta på ett branschseminarium med rubriken ”En bok för några?” som antydde just detta. Vad händer med ett samhälle där den fysiska bokhandeln visserligen överlever, men bara i en minoritet av våra kommuner? Slits landet isär än mer?

Om du bor på en av alla dessa platser där bokhandeln inte längre finns, vem tar då ansvaret för att tipsa dig om boken du inte visste att du ville läsa? Vi kan visserligen handla böcker som aldrig förr via Adlibris och Bokus – men tips om oväntade guldkorn? Nja, de puffar främst för det som redan säljer, och de digitala ljudbokstjänsterna à la Storytel och Bookbeat fungerar på liknande sätt. Och vem ska bjuda in författare till fysiska möten med läsare i kommunerna utan bokhandel? Biblioteket? Visst, men de slåss också sedan länge mot sjunkande resurser. En bättre (och mer frikostig) statlig kulturpolitik? Det ligger tyvärr inte heller i tiden.

Paneldeltagarna på Littfestseminariet hade inga direkta svar. Inte jag heller, tyvärr.

Vi får klamra oss fast vid det som rapporterna ändå pekar på: Om vi kisar ordentligt så pekar saker åt rätt håll.

Dannyboy & kärleken fyller 20 år (plus en dag)

Jag missade att skriva om det här på rätt dag, men vad spelar väl ett dygn för roll när det handlar om en tidsrymd av tjugo år? Hur som helst – i går fyllde Dannyboy & kärleken 20 år! Det var den 6 april 2005 som min debutroman gavs ut, och så här skrev jag på Instagram i går:

Jag är alltjämt väldigt förtjust i den lilla rödgula tingesten, som ju på mer än ett sätt blivit en bas i mitt författarskap. Dels för att den satte tonen för mitt sätt att skriva på – högt tempo, bra driv och korta tidsspann för berättelserna – och dels eftersom rollfigurer från detta förstlingsverk senare fortsatte sina liv i mina kommande böcker (en av dem överlevde till och med hela Virus-sviten!).

Bilden är från releasefesten som hölls den 4 april 2005 på saligen insomnade baren Ove med skägget på Kungsstensgatan i Stockholm, som väl numera är en del av Friskis & Svettis-lokalen jämte Handelshögskolan. En kul kväll var det, även om jag minns att jag hade extremt svårt att sova efteråt – jag nojade som fasiken inför recensionerna som skulle komma (och som på det stora hela blev rätt fina, och inte minst MÅNGA, sett till hur litteraturkritiken ser ut i dag, tror det landade på runt 25 dagstidningsrecensioner).

Hur som helst, hurra för Dannyboy och för det författarskap den gav mig! Och tack till Bokförlaget Forum som gav min roman chansen (och den finns faktiskt fortfarande kvar på er sajt!). Jag må ha flyttat över till den andra stora förlagskoncernen i dag, men jag kommer alltid att vara djupt tacksam för att ni satsade på min debut.

Så här skrev jag för den delen för fem år sedan, när boken fyllde moppe.

Sölve Dahlgren tilldelas Storytel Awards hederspris – stort grattis!

Det här pressmeddelandet gjorde mig genuint glad att se på tisdagsmorgonen:

Journalisten och författaren Sölve Dahlgren får Synskadades Stiftelses Hederspris vid årets Storytel Awards – Stora ljudbokspriset. Sölve Dahlgren, grundare av nyhetssajten Boktugg, tilldelas priset för att han med sin gedigna expertis inom bokbranschen erbjuder granskande journalistik som analyserar, ifrågasätter och utmanar – och bidrar till förändring och förbättring.

Sölve Dahlgren är årets mottagare av Synskadades Stiftelses Hederspris. Journalisten och författaren grundade nyhetssajten Boktugg 2014, när Storytel var Sveriges enda ljudbokstjänst och ljudböcker i mobilen kanske inte riktigt togs på allvar på alla håll i branschen.

Från början var Boktugg en ren branschblogg, som genom åren utvecklats till en välbesökt och tillförlitlig nyhetssajt med omvärldsbevakning, intervjuer, analyser, en bokdatabas och ett nyhetsbrev.

– Den stora skillnaden från när vi startade Boktugg är såklart digitaliseringen och ljudboksrevolutionen. Vi var väl först med att på allvar bevaka digitaliseringen av bokbranschen. Över tid har vi utvecklat just analysdelen och trendspaningarna. Ibland är vi för tidigt ute. Vi skrev om talsyntes 2017 men det dröjde sju år innan det på allvar började användas brett i branschen. Är det något jag har lärt mig så är det att inte ens de som jobbar i branschen kan förutspå vad som kommer att hända och vad en förändring kan leda till. Och utvecklingen har inte heller avstannat, vilket gör det spännande, säger Sölve Dahlgren.

– En viktig drivkraft bakom Boktugg har varit att belysa utvecklingen ur olika perspektiv eftersom alla aktörer påverkas på olika sätt av en förändring. Ibland är det svårt för en bokhandlare att sätta sig in i hur ett förlag eller en författare tänker och tvärtom. Därför är det så viktigt att sprida kunskap om hur branschen faktiskt fungerar, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Synskadades Stiftelses Hederspris delas ut årligen under galan Storytel Awards – Stora ljudbokspriset, till en person eller en organisation som gjort något alldeles särskilt för att främja ljudbokens utveckling och spridning. När Sölve Dahlgren fick samtalet från juryn blev han ”glad och överraskad”.

– Det känns som en uppskattning för det jobb jag lagt ner på Boktugg under alla de här åren och det ger ny energi. Det finns ju så många personer som gjort stora insatser för ljudboken i Sverige så det är en ära att bara nämnas i det sammanhanget, säger han.

Sölve Dahlgren under en lunch på Sveavägen i Stockholm med undertecknad i november i fjol.

Jag tror att jag träffade Sölve första gången (med all säkerhet på Bokmässan) endera 2009 eller 2010, när han precis börjat ge ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna och likt undertecknad skaffat sig en ovana att i bloggform börja delge omvärlden sina åsikter och insikter om bokbranschen. Till skillnad från mig började han några år senare göra det i mer professionell form via Boktugg, och resten är historia.

Jag har haft glädjen att skriva för Boktugg några gånger – senast ett par deckarförfattarporträtt i höstas – och har genom åren också fått stå på andra sidan skranket och blivit intervjuad av sajten i en del ljudboksrelaterade sammanhang.

Jag skriver under på samtliga av de varma ord som skrivs om Sölve i pressmeddelandet. Därtill är han oerhört sympatisk, vilket inte är fy skam det heller. Så stort grattis, Sölve!

Krönika: Därför klarar sig Luleå sämre än Umeå som kulturstad

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Det har stormat ovanför Umeå den senaste tiden efter att den sista kulturredaktören norr om Sara Meidell tvingats kasta in handduken. Eva Åström som länge basat över kultursidan i Norrbottens-Kuriren är sedan ett par veckor tillbaka nu allmänreporter på tidningen, och vips blev VK:s kulturredaktör nordligast i Sverige, trots att drygt 60 mil av landet återstår när man snurrat sig ur den åttonde och sista rondellen som E4:an passerar på väg uppåt förbi Västerbottens residensstad.

På ett sätt kan jag tycka lite synd om Norrbottens-Kurirens chefredaktör Anton Olofsson som nu tvingats försvara sitt beslut i tre texter i den egna tidningen samt i ytterligare intervjuer med andra medier. Det som tidningen under hans ledarskap nu gjort är knappast något unikt, många kulturredaktörer från söder till norr har försvunnit de senaste åren i takt med att lokalpressen tappat intäkter. Han var inte ens först i Norrbotten – huvudkonkurrenten Norrländska Socialdemokraten (som därtill är betydligt större) gjorde sig av med sin kulturredaktör för flera år sedan utan något blåsväder. Faktum är att jag inte ens lyckas googla mig fram till exakt när det inträffade – det verkar ha skett under total tystnad. Lite pinsamt för mig, då jag sedan över ett decennium är prenumerant på NSD och inte ens noterade när det skedde.

Men gällande stormen just nu – det är väl det där med att siste man släcker lyset, det märks betydligt mer när det blir kolsvart än när lampan alltjämt ger skumbelysning.

De skäl som brukar anges när kulturredaktörer försvinner är att materialet inte blir tillräckligt läst, när pappersprenumeranterna blir allt färre hamnar ökat fokus på vad som får klick på webben, och där sägs kulturen generera för lågt intresse.

Dock verkar inte detta vara någon naturlag. Upsala Nya Tidnings kulturchef Anna Sundström berättade nyligen i en intervju med SVT Nyheter att deras webbtrafik på kulturmaterialet ökat med nästan sextio procent de senaste åren, och de har därför valt att satsa mer på sin kulturbevakning. En intressant detalj i detta är att UNT precis som de två nu kulturredaktörslösa tidningarna i Norrbotten ägs av NTM Media och därför använder sig av samma plattform för sina sajter, och alltså borde ha exakt lika bra eller dåliga möjligheter att lyfta fram kulturmaterialet i sina flöden.

Så vad beror de skilda världarna på? Jag tror att Eva Åström var inne på något viktigt i sin sista krönika som kulturredaktör för Norrbottens-Kuriren. Det som i grunden handlade om ett seminarium i Luleå om kulturens och arkitekturens roller i en samhällsomställning, övergick till en jämförelse om hur Luleå och Umeå har utvecklats – och då främst som universitetsstäder.

Det går så klart inte att jämföra rakt av, men medan LTU genom alla år haft en mycket robust teknisk profil så har universitetet i Umeå som vid starten hade sin bas inom medicinska fält, kommit att bli ett starkt allroundlärosäte med akademisk tyngd på många områden, vilket påverkat förutsättningarna för att leva och trivas i staden (och genererat starka röster på VK:s kultursida, bör tilläggas).

Det är slående att notera hur befolkningsutvecklingen sett ut i de bägge städerna sedan universiteten kom till stan. I mitten av 1970-talet var kommunerna hyfsat jämbördiga, Luleå hade 65 000 invånare och Umeå 75 000. I dag har Luleå knappt 80 000 samtidigt som Umeå är på väg mot 135 000. Återigen – att jämföra rakt av är vanskligt, men det är iögonfallande. Och att Upsala Nya Tidning som jag tidigare lyfte fram precis som Västerbottens-Kuriren finns i en stad präglad av ett blomstrande, mycket brett universitet behöver kanske inte nämnas.

En oas för humaniora kanske Luleå aldrig blir, det industriella arvet är för tungt i landets nordligaste region. Men ska folk vilja fortsätta rota sig i norra Sverige på någon annan plats än i Umeå, så måste hela livspaletten erbjudas även på andra håll.

Det tror jag faktiskt att till och med ni umebor håller med om.

Hej då kulturredaktörerna

Jag har alltid känt en glädje och stolthet över att få tillhöra krönikörsstaben på Västerbottens-Kuriren eftersom Sara Meidell genom alla år gjort en så fantastisk insats på tidningens kultursida. Men att Sara nu tvingas sitta nere i Umeå och reflektera över hur det är att vara landets nordligaste kulturredaktör (60 mil söder om Vittangi där jag själv bor) efter att först Norrländska Socialdemokraten och nu även Norrbottens-Kuriren gjort sig av med sina kulturredaktörer är verkligen ett fattigdomsbevis för journalistiken i nordligaste Sverige. Och som vanligt när en sådan här nedskärning sker, kommuniceras den så klart ut som ett sätt att ”stärka bevakningen”.

Detta dessutom när Kiruna om några år blir europeisk kulturhuvudstad, och vi verkligen är i behov av en bra kulturbevakning som inte bara ska täckas av allmänreportrar utan specialkunskap.

Avgå alla! (utom kulturredaktörerna)

Krönika: Får det lov att vara ett betyg till boken?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 14 december 2024.

——

Vad är den här krönikan värd i betyg? Jag siktar på en fyra, så får vi väl se vart jag landar framåt slutet.

Men – kan man verkligen betygsätta texter med litterära (nåja) ambitioner? Diskussionen har förts med viss emfas på kultursidor under senhösten, efter att Aftonbladet Kultur bestämde sig för att börja dela ut sina välkända plustecken även på konstformer som litteratur, teater och utställningar, efter att tidigare bara ha gjort det på ”lättare” kulturformer som brukar sorteras som nöje – film och tv, musik och konserter.

Vadan detta plötsliga behov av utökad siffersättning? Skälen som tidningen angav var tre – ökad synlighet för kritiktexterna i det digitala bruset, en tydligare guidning för läsarna samt en förhoppning om att dessa läsare skulle bli fler, en effekt som det norska public service-bolaget NRK noterat efter att ha infört sifferbetyg på sin kulturkritik i fjol. Dessutom hade NRK kunnat mäta att tiden som läsarna stannade kvar vid texterna där betyg delats ut blev längre.

Ja men då så – klappat och klart och redo för succé? Ökad läsning låter ju toppen tycker jag!

Nej, sakta i backarna nu. Tilltaget uppskattades inte av övriga kulturredaktioner i riksmedierna, som snabbt publicerade kritiska texter i vilka de … ja, ni gissade rätt – satte betyg!

Ett av fem, skrev Svenska Dagbladets Johanna de Gregorio, medan Martin Aagård i Dagens ETC och Victor Malm i Expressen var lite bjussigare och bjöd på tvåor.

Bu för betyg alltså, men hurra för betyg som klankar ner på betyg. Lite kul att sätta dem verkar det trots allt vara.

Vad tycker jag själv då? Tja, rent principiellt kan jag tycka att det är märkligt att de flesta medier tycker att det är fel att betygsätta böcker, men i ett senare skede inte har något problem med att sätta dit en siffra på en eventuell filmatisering av samma bok.

Flera av dem som skrev kritiska texter menade att de var emot betyg över hela linjen – de ville inte se dem på filmer heller – vilket så klart är deras fulla rätt. Själv ser jag dock den hållningen lite som att slåss mot väderkvarnar – ytterst lite talar för att vi går en betygsfri framtid till mötes, tvärtom avkrävs vi snart omdömen så fort vi rundar ett hörn. Du gick just igenom vår säkerhetskontroll – betygsätt din upplevelse! Du köpte just en liter mjölk – hur nöjd är du med ditt köp? Uttryck känslan i glad eller sur gubbe.

Nej, den sortens hetsjakt i vår vardag gillar nog ingen, och visst, en fortsatt fristad inom litteraturen vore skönt. Samtidigt sympatiserar jag med Aftonbladets ambition – får det fler att läsa deras litteraturkritik och i förlängningen fler att upptäcka litteraturen de skriver om är det ju toppen. Dessutom gillar jag tydlighet och att man är konsekvent – och kan den drygt hundra år gamla konstformen film betygsättas, klarar nog romanformen det också, även om den har ytterligare några hundra år på nacken.

Att jag därtill i största allmänhet gillar att bolla med siffror även i litteratursammanhang kommer antagligen inte som en överraskning för er som läst mina krönikor på den här (ack så betygsfattiga) kultursidan genom åren.

Men! Trots detta är jag faktiskt lite skeptisk till Aftonbladets initiativ. Jag avskyr nämligen den femgradiga skalan – trubbig och erbarmlig. Under mina tiotalet år som kultur- och nöjesskribent på TT – där också sifferspannet ett till fem användes i recensionerna av filmer och musikalbum – fann jag mig gång efter annan svära över det hopplösa i att tvingas välja mellan betyget tre och fyra, när sanningen så ofta tycktes ligga mittemellan.

Därför: Gärna betyg vad mig anbelangar, men gör för guds skull skalan tiosiffrig så vi slipper krystade förklaringar som ”en stark trea”. Tio steg gör inte bara arbetet enklare för den stackars kritikern, det ser dessutom proffsigare ut.

Så – var landade den här krönikan då, i mitt eget tycke? Blev det en trea eller fyra? Ingetdera. Det blev så klart 7/10, det i mitt tycke perfekta betyget på den kultur som spänner bågen högt, men inte riktigt lyckas nå trädtopparna.

Krönika: Hur kan vi komma bort från Augustprisets Bonnierdominans?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 23 november.

——

Nu på måndag den 25 november delas årets Augustpris ut i Stockholm. Favoriten i den skönlitterära klassen får sägas vara Karolina Ramqvists Den första boken, med Hyper av debutanten Agri Ismaïl som ”runner up”. Men oavsett om Ramqvist, Ismaïl eller någon annan får lyfta Augustgubben, är chansen överhängande att det blir en titel från Bonnierförlagen som vinner.

För i år var nomineringslistan märklig. När författarna på nomineringsdagen presenterades i alfabetisk ordning såg det länge ut som en helt intern affär – de fyra första böckerna kom från Albert Bonniers förlag, följt av en titel från Wahlström & Widstrand och så slutligen en från Norstedts.

Fyra av sex – hoppsan, var min spontana tanke. Sedan kom nästa: Men vänta nu, Wahlström & Widstrand är ju ett Bonnierförlag, mer eller mindre ett så kallat imprint till Albert Bonniers förlag.

Så… fem av sex. Oj!

Att det såg ut så här ledde till kritiska kommentarer. På vissa flög topplocket all världens väg. Pelle Andersson, förläggare och vd på Ordfront förlag, skrev en rejält arg debattartikel i Aftonbladet där den korta och kärnfulla meningen ”Helt jävla orimligt!” sammanfattar innehållet.

Förläggareföreningen som äger Augustpriset slog ifrån sig – vilka förlag som gav ut böckerna var inget juryn skulle bry sig om, titlar granskas som enskilda verk, punkt slut.

En ren slump, var alltså beskedet. De här böckerna var bäst.

Ingen tror så klart heller att juryn med flit tagit fram en lista med så tydlig Bonnierdominans. Och tittar man på de senaste tio årens skönlitterära nomineringar syns det också att 2024 är en anomali. I fjol hade Bonnierförlagen till exempel bara en nominering, och året dessförinnan två. Den enda gång det senaste decenniet som vi haft en situation snarlik årets var 2016, då Albert Bonniers förlag precis som i år på egen hand tog fyra av sex platser och sedan även vann statyetten med Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Men över tid dominerar de kraftigt. Av det senaste decenniets totalt 60 skönlitterära Augustnomineringar har Bonnierförlagen plockat hem 25, det vill säga 42 procent. Norstedts är tvåa med 14 nomineringar eller 23 procent. Återstående 35 procent delas i fallande ordning av Natur & Kultur, Polaris, Modernista, Ordfront, Weyler, Galago, Nirstedt samt Teg Publishing.

(Ja, jag vet att även en del av de mindre förlagen hänger ihop, exempelvis ägs Weyler av Natur & Kultur, Ordfront och Galago hör ihop och likaså Modernista och Nirstedt. Men någon måtta på branschnörderiet får det vara.)

Tittar man på vinnarna blir det ännu tydligare. Om en bok från Bonnierförlagen tar hem statyetten på måndag, så har de vunnit Augustpriset sex av de tio senaste åren.

Men de är ju störst och har många av Sveriges mest kritikerrosade författare i sitt stall, är det inte rimligt att det syns i statistiken? Jo, absolut. Men är de så förträffliga att den långa processen där kandidaterna sållas fram genom först en nomineringsjury och sedan en samling elektorer bör resultera i att de vinner mer än vartannat år? Njaa.

Att peka ut enskilda förlag som förlorar på det här är vanskligt, men om jag ändå ska drista mig till att försöka, så är Ellerströms en av de bästa kandidaterna – ett kvalitativt Malmöförlag med gedigen litterär status och en stark utgivning inom främst poesi. I höstas gav de ut debuten Bokstavstro av Johanna Larsson. Recensenterna golvades – Dagens Nyheter skrev ”årets mest imponerande bok” och Svenska Dagbladet satte rubriken ”Vad väntar ni på? Spring till bokhandeln!” och kallade den årets bästa diktsamling.

Blev den Augustnominerad? Nej, och till det fanns kanske fullt rimliga skäl, vad vet jag. Men att Ellerströms överhuvudtaget aldrig har fått en Augustnominering i prisets nu 36-åriga historia är faktiskt märkligt. Och det finns fler sådana förlag.

Författare är inte dumma i huvudet. Siffrorna är tydliga, chansen är störst att bli nominerad om du ligger på ett Bonnierförlag. Klart att en del författare som ges ut på mindre förlag kommer att söka sig dit om de får chansen. Och så föder framgång ytterligare framgång, med allt fler ägg i samma korg.

Hur ska vi komma runt detta då? Precis som Förläggareföreningen påpekade gällande att juryn enbart ska kolla på själva verken och inte vilket förlag som gett ut dem, så står det inget i prisets statuter om att juryn bör ta förlagsmångfald i beaktande – och det ska det kanske heller inte stå.

Men det står heller inget om könsfördelning, och där har trots detta en praktisk förändring skett – betydligt fler kvinnor nomineras till och vinner Augustpriset i dag än på 90- och 00-talet. Även om det inte angetts i skrift, så har något i den frågan uppenbarligen letat sig in i juryledamöternas ryggmärgar – eller så har någon i ledande ställning mumlat ”öhm, ni kan ju tänka på att göra det hyfsat jämnt mellan könen också” innan arbetet påbörjats.

Är det verkligen omöjligt att tänka sig något liknande när det kommer till förlag?

——

Fotnot: Det blev i slutändan den hyfsat otippade Tony Samuelsson som plockade hem Augustgubben med sin Kungen av Nostratien. Eftersom det var den Wahlström & Widstrand-nominerade boken, så blev det mycket riktigt sex av tio vinster för Bonniers de senaste tio åren.

Höstens intervjuobjekt: Camilla Grebe och Pascal Engman

Bortsett från krönikorna jag skriver var tredje vecka i Västerbottens-Kuriren gör jag inte mycket som kan liknas vid journalistik nu för tiden. Under hösten gjorde jag dock ett par undantag och intervjuade de eminenta deckarförfattarna Camilla Grebe och Pascal Engman å branschsajten Boktuggs vägnar. Det blev två rätt långa (och fina, tycker jag själv) artiklar om deras författarskap, skrivprocesser, läsfrämjande insatser, Spanien, Portugal och svårigheterna med att döpa en serie som inte riktigt är en serie, bland mycket annat.

Intervjuerna ligger bakom betalvägg, men Boktugg behöver så klart intäkter för att överleva och sajten är betydligt billigare att låsa upp än konkurrenten Svensk Bokhandel, så jag tycker det är ett givet köp för den som är intresserad av bokbranschen.

Krönika: Skulle en rättvisemärkt ljudbokstjänst verkligen kunna fungera?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 12 oktober 2024.

——

Hur värdesätter vi litteratur? Jag ställde den frågan i en krönika här i spalterna i våras under rubriken Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen.

Formuleringen kunde tolkas som att jag likt vissa andra i bokbranschen anklagade de kommersiella ljudbokstjänsterna för att vi i Sverige tycks vara så särdeles dåliga på just värdesättandet, men läste man texten ville jag ge en delvis annan bild – vi svenskar var nämligen extremt dåliga på detta redan långt innan Storytel föddes. Vi har en bokrea som i internationell jämförelse är unik så till vida att vi slumpar bort nästan nya böcker med upp till sjuttiofem procents rabatt och vi har en lika unik pocketmarknad när det kommer till prispress och tillgänglighet för dessa billighetsutgåvor.

Nu har abonnemangstjänsterna för ljudböcker än en gång hamnat i fokus för det låga värdesättandet. Författarförbundet, som länge kritiserat prenumerationstjänsternas bufféliknande ät så mycket du vill-modell, tog till Bokmässan fram en prototyp på hur en ur deras synvinkel mer hållbar ljudboksapp skulle kunna se ut. En sorts rättvisemärkt tjänst som skulle ge författarna en betydligt större del av intäkterna än vad som i dag är fallet på den digitala marknaden.

Förbundet tänker inte själva lansera tjänsten, utan hoppas att prototypen ska stå som grund och att någon extern aktör ska ta vid och göra den till verklighet.

Hur tänker de sig då att det ska gå till? Enligt Författarförbundet utnyttjar bara en mindre del av användarna de här apparna fullt ut. Standardabonnemangen hos Storytel och Bookbeat kostar i dag 169 kronor per månad, och ger fri lyssning i katalogen i 100 timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker. Bara en mindre del av abonnenterna når detta tak, och enligt förbundet är det till och med så att de flesta bara lyssnar på två böcker per månad (varifrån den siffran kommer vet jag inte).

Vore det då inte bättre, resonerar förbundet, om dessa människor betalade ungefär samma peng – eller möjligen lite mer – men att hela månadsavgiften gick till just dessa två böcker så att författarna till dem kan få mer i ersättning, i stället för att vi med våra 100-timmarsabonnemang är med och göder riskkapitalägda kommersiella plattformar som bara ser böcker som ett sätt att berika aktieägare?

Ja, det där sista var min egen formulering, men den var knappt ens spetsig, det är faktiskt så där förbundet brukar uttrycka saken.

För mig låter modellen ungefär som det system som nätjätten Amazon använder på sin tjänst Audible. I Europa får man som Audibleabonnent betala åtta pund per månad för att få en ”credit”, och denna växlar man sedan in mot en ljudbok som man därefter äger (i de svenska streamingtjänsterna betalar du för tillgång till böcker, du köper dem inte). Omräknat till två ”credits” per månad och svensk valuta skulle man då landa på drygt tvåhundra kronor i månaden. En attraktiv tanke?

Tja, i alla fall inte helt oresonlig, och en medveten, köpstark del av publiken kan nog lockas. Men för att det ska göra avtryck på allvar i författarnas plånböcker måste många hoppa på.

Detta för mig över till värdesättandet av litteraturen igen. Eller snarare värdet av digital litteratur. Bryr vi oss tillräckligt mycket för att lägga våra ynka få ”credits” på dem? Min åsikt är nej.

Men i USA och Storbritannien funkar ju Audible-modellen? Jo, fast det beror ärligt talat på hur man ser det. Ljudboksmarknaden är relativt sett mycket mindre på de marknaderna, Audibles erbjudande är inte ens i närheten av att locka lika många människor där som Storytels abonnemang gör i Sverige, räknat i andel av befolkningen.

Författarförbundet såg nog gärna att så var fallet även hos oss. Men här har den digitala litteraturen på gott och ont kommit att likna hur plattformarna ser ut även för musik, film och tv. Spotify lanserades med löftet om att vi skulle få tillgång till all världens musik för bara en hundring i månaden (eller gratis om vi står ut med reklam). Vetskapen om att vi kan lyssna på vad vi vill hur länge som helst är det vi betalar för, och på den vågen surfade även Storytel och senare också Nextory och Bookbeat.

Kan klockan vridas tillbaka? Jag tvivlar.

Augustnomineringarna 2024: Ett riktigt dåligt år för ljudboken, men visst kan det bli vinst ändå

2024 års nomineringar till Augustpriset är ute, och för åttonde året i rad har jag gått igenom hur det ser ut på ljudbokssidan. Och resultatet är … oerhört tunt. Blott tre av totalt arton titlar återfinns i ljudboksformat vid tiden för nomineringen, vilket faktiskt är rekordlågt (tillsammans med åren 2021 och 2018). De två tidigare bottenåren återfanns en nominerad i varje klass, men i år är det en i den skönlitterära, två i fackboksklassen och noll i barn & ungdom.

”Den första boken” av Karolina Ramqvist, ”Skogen” av Tora Wall samt ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück är de tre titlar bland 2024 års Augustnominerade som återfinns i ljudboksformat.

Hela nomineringslistan finns här nedan, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil. Ytterligare analys hittar ni under listan.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Brorsan, Krabban och Lädret av Linus Gårdfeldt, Albert Bonniers förlag
• Hyper av Agri Ismaïl, Albert Bonniers förlag
• Samma, mamma av Hanna Rajs, Albert Bonniers förlag
• Den första boken av Karolina Ramqvist, Albert Bonniers förlag (inläst av Ana Gil de Melo Nascimento)
• Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand
• Hundnätter av Mirja Unge, Norstedts

Årets svenska fackbok:
• Fängslade öden. Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige av Bonnie Clementsson, Historiska Media
• De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal av Kaj Fölster, Bosse Lindquist och Janken Myrdal, Albert Bonniers förlag
• Oland – Sveriges glömda Hollywoodstjärna av Kim Khavar Fahlstedt, Appell förlag
• Ett liv värt att leva – Varför självmord blev människans följeslagare av Christian Rück, Albert Bonniers förlag (inläst av Kristofer Kamiyasu)
• Varje tugga är en tanke – Svensk matkultur under 800 år av Richard Tellström, Natur & Kultur
• Skogen – I folktro, sägner och sagor av Tora Wall, Bokförlaget Stolpe (inläst av Sofia Pekkari)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Barrbarnet av Klara Bartilsson, Natur & Kultur
• En djungelsaga av Jenny Bergman & Lotta Geffenblad, Natur & Kultur
• Chop chop – En tapper jordbos berättelse av Linda Bondestam, Förlaget
• Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget
• Utan att passera gå av Lova Lakso, Rabén & Sjögren
• Ingen utom jag av Sara Lundberg, Natur & Kultur

Vad beror den snåla utdelningen i ljudformatet på då? Till viss del är det så klart slumpen som avgör, men om man jämför med fjolåret, då det fanns sju ljudböcker bland de nominerade varav fyra i den skönlitterära klassen, så saknas tveklöst de lite bredare titlarna i år. I fjol återfanns till exempel förutom vinnaren Andrew Walden såväl Jonas Hassen Khemiri som Lena Andersson bland de nominerade – författare som är breda nog för att de ska bära sig även i ljud. I år fanns inga sådana författare på listan utöver Karolina Ramqvist, och det får så klart effekt. Ljudböcker är helt enkelt relativt dyra att producera, och publiken för smala titlar väldigt ringa.

Hur ska detta kunna innebära vinst för ljudboken, som titeln antyder? Tja, att Karolina Ramqvist med Den första boken till sist kommer att plocka hem en Auguststatyett är det just nu rätt låga odds på, så det blir nog minst en ljudboksvinnare. Det är märkligt nog första gången hon överhuvudtaget nomineras, trots att hon får sägas tillhöra en av de svenska romantungviktarna. Likaså är det första gången Mirja Unge får en nominering trots en lång och kritikerrosad romankarriär, och hon får nog tillsammans med debuterande Agri Ismaïl sägas vara runner’s up till favoritskapet. Men … jag tror att Ramqvist tar det. Kul för inläsaren Ana Gil de Melo Nascimento i sådant fall, som har läst in ett knappt tjugotal ljudböcker men hittills inte fått ta sig an någon riktig succétitel. Blir Den första boken prisad lär den få rejäl skjuts även i ljudbokstjänsterna, och då kan hennes aktie som inläsare säkert stiga.

I fackboksklassen då? Jag ska ärligt säga att jag har dålig koll på de nominerade, så jag vågar inte sia om det finns potential för fler ljudboksvinnare. Att det blev noll och intet i listan inom barn & ungdom är inte helt ovanligt (även om det brukar finnas någon), men fyra av sex nominerade i år är bilderböcker, och ju textfattigare en barnbok är, desto mindre chans att den görs i ljudboksform.

Bortom ljudböckerna då? För andra året i rad gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan det slängdes bara ut klockan 18 på Augustprisets sajt. Ett trist fattigdomsbevis kan jag tycka, det blir så mycket mindre spännande när de inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. De har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fram till klockan 18 fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Oavsett orsak – tråkigt!

Och att fem av sex nominerade titlar i den skönlitterära klassen tillhör Bonnierkoncernen (fyra Albert Bonniers och en W&W)? Visserligen ska juryn så klart bedöma alla verk enskilt och inte stirra sig blinda på förlagsnamnet, men … really?

Krönika: Hipp hipp hurra – 20 år med bokmässan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 21 september.

———

Känner ni litteraturpirret i kroppen? Inte? Det vankas ju bokmässa i Göteborg nästa helg! Och i år är det dessutom tema Sápmi, vilket gör att ovanligt mycket av de officiella seminarieprogrammet kretsar kring frågor som berör de nordliga delarna av landet.

Men innan jag prisar det jättearbete som temaarrangören Tjállegoahte lagt ner för att få till ett toppenprogram, vill jag lägga några rader till att skriva om mig själv. Det är nämligen tjugoårsjubileum för mig på mässan, och det måste väl ändå vara värt utrymme? Jo, det tycker jag.

2004 var världen mångt och mycket en annan, men bokmässan fungerade i princip på samma sätt som nu. Jag hade fått min debutroman Dannyboy & kärleken antagen på Bokförlaget Forum tidigare under året, och den skulle ges ut i början av 2005 nästan samtidigt som jag skulle fylla 30 (herregud – vart flydde min ungdom?). Eftersom boken ännu inte ens var tryckt i september 2004 var det så klart inte tal om att jag skulle delta i någon programpunkt på mässan, men förlaget gav mig en entrébiljett och sa att om jag åkte ner, så var jag varmt välkommen på de Bonnierägda förlagens stora mingel på torsdagskvällen.

Sagt och gjort, jag tog två dagar ledigt från jobbet, bokade tåg och ett billigt kyffe till hotellrum och begav mig mot Göteborg. Resten är bokmässehistoria.

Nej, skojar bara, jag gick mest omkring och var storögd och drack av ren nervositet några glas gratisvin för mycket, men jag minns faktiskt Bonnierminglet med oväntad klarhet och kommer ihåg flera av personerna jag pratade med. Och jag minns även att jag tänkte exakt detta: Dra mig baklänges vad jag gillar det här.

Förvånansvärt många författare skyr mässan, och dyker högst motvilligt upp de år de har en ny bok som ska marknadsföras. Dessa skulle aldrig nedlåta sig att åka dit om de inte fanns med i programtidningen.

Jag är av en annan sort. Jag älskar minglet, vimlet och så klart samtalen om litteratur som pågår i varje vrå i dagarna fyra (trots allt gnäll om att bokmässan bara är kommers och spektakel). Jag har försökt sätta en ära i att åka dit varje år vare sig någon vill ha min närvaro på en scen eller inte. Några plumpar i protokollet har det blivit, främst under småbarnsåren, men inte mer än tre om jag räknat rätt.

Nå, nog om mig. Tema Sápmi var det ju. Ursäkta svordomen, men jäklar vilket program de fått ihop med små finansiella medel!

När Bokmässan utser sina årliga teman och ”guest of honours” medföljer en hel del prestige och uppmärksamhet, men också tonvis av arbete för den utnämnda arrangören, som förväntas producera såväl ett starkt seminarieprogram samt en fysisk monter på central plats på mässgolvet, som också ska innehålla ett monterprogram (som besökare inte behöver ha köpt den dyrare seminariebiljetten för att ta del av, utan kan lyssna på bara de löst entréavgift). Om jag räknat rätt, så arrangerar Tjállegoahte och dess samarbetspartners över 60 programpunkter i montern och drygt 20 seminarier med totalt 46 personer medverkande på scen. Puh!

Att rabbla alla samtal jag hoppas kunna gå på blir långrandigt, men fyra kan jag nämna: ”Finns det en samisk sanning?” där sanningskommissionens ledamöter Marie B Hagsgård och Krister Stoor samtalar om den svenska samepolitiken med författaren Elin Anna Labba, ”Sápmi och kolonisationen av rymden” där jojkaren och berättaren Ánte Mihkkal Gaup talar med författaren och översättaren Ánne Márjá Guttorm Graven och rymddocenten Jan Erik Wahlund i ett seminarium som för samman Sápmi med årets andra mässtema Rymden, ”Varför inte på samiska?” med författarna Moa Backe Åstot och Saia Marilena Stueng om bristen på litteratur skriven på de samiska språken (ett ämne jag skrev en krönika om i våras) samt ”Byns betydelse i litteraturen” med översättaren Lea Simma och författarna Ann-Helén Laestadius och Mattias Timander. Det kommer att bli toppen.

Så tack för våra första tjugo år ihop, bokmässan. Jag hoppas det blir minst lika många till.