Fiktionen behövs för att förstå allvaret i klimathotet

Slet sent i går kväll med de sista formuleringarna för att i tid få in min litteraturkrönika som ska gå i morgondagens Västerbottens-Kuriren. Här är den förra, som publicerades i VK i slutet av januari (ja, jag vet att jag har länkat till den tidigare, men ärligt talat är det rätt få som klickar på länkar).

——

Fiktionen behövs för att förstå allvaret

Jag har på sistone kommit att fundera över klimathotets frånvaro i den breda, svenska skönlitteraturen. Är det inte ett givet ämne att ta sig an med avstamp i de dystra rubriker vi närmast dagligen ser om de miljökatastrofer världens forskare med enig röst säger att vi är på väg mot?

Jo, självklart är det så. Och ändå är det så tyst.

I den engelskspråkiga världen med sitt större befolkningsunderlag är situationen lite annorlunda, här finns begreppet cli-fi, en förkortning av climate fiction, sprunget ur den större och närbesläktade genren sci-fi, science fiction.

Men även här saknas den riktiga braksuccén – den stora, brett anslagna romanen med potential att göra det här ämnet till det vi pratar om mest, en sådan framgång att det sedan blir en Hollywoodfilm som gör frågan än mer omdiskuterad och lyft.

Jag är knappast den första att fundera över varför det inte verkar ske. I en artikel i Sydsvenskan i november 2016 ställde skribenten Daniel Rydén ungefär samma fråga – kan romanförfattare få oss att rädda klimatet genom att skriva den stora berättelsen som får alla människor att börja bry sig? Han fann inget definitivt svar men hittade tre forskare vid Lunds universitet som då inlett ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om just den här frågan (som i skrivande stund fortfarande pågår).

En sak som forskarna pekade på bör nog inte underskattas – den som ger sig på att skriva cli-fi måste veta vad hen skriver om, klimatet är komplicerat och det krävs rejäl research för att på ett någorlunda korrekt sätt skildra dess sammanbrott. Jag har själv flera gånger knutit nävarna och tänkt att vad fasiken, jag är ju författare och skulle inget hellre vilja än att skriva en drabbande, spännande och samtidigt viktig roman och tänkt att det är väl bara att sätta i gång, men sedan blivit alldeles kallsvettig av tanken på den inhämtning av vetenskaplig fakta som måste föregå skrivandet och därför låtit tanken bero.

En som inte skyggat tillbaka och som jag just nu sätter i princip allt hopp till är den skellefteåbördige författaren Mats Söderlund, som i dagarna ger ut romanen Hotet, första delen i en planerad trilogi kallad Ättlingarna som på papperet – jag har inte hunnit börjat läsa den än – ser ut att vara både ambitiös och spännande.

Den saluförs som en ”drabbande klimatfantasy” och utspelar sig i norra Sverige i en snar framtid där klimatförändringarna fått vatten att bli en bristvara. Visserligen är målgruppen unga vuxna så risken finns att många fyrtioplussare missar den, men å andra sidan är det ju inom YA-genren (young adult) som flera av de mest läsvärda svenska romanerna kommit ut på sistone – som Sara Bergmarks Elfgrens utmärkta Norra Latin strax före jul – så det är bara att hoppas att Söderlund lyckats med något lika infångande.

Hur vi ska agera när vi möter den stundande katastrofen verkar enklare att sätta på pränt, de senaste månaderna har åtminstone två faktaböcker med snarlikt tema getts ut – journalisten Anna-Maria Stawrebergs Prepping – att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta och folkbildaren Herman Geijers Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Strawrebergs bok är mer praktisk med gott om punktlistor över exempelvis vilka konserver som är bäst att lagra och instruktioner om hur man gör en enkel kompass av nål och tråd och tar sina första steg inom självförsörjning, medan Geijer i större utsträckning tacklar psykologin och försöker visa hur vi människor fungerar i pressade situationer, såväl som individer samt i grupp.

Men praktiska och mentala förberedelser i all ära – vi kan nog alla skriva under på att det bästa vore om vi aldrig hamnade i det där katastrofscenariot. Och då tror jag paradoxalt nog att verkligheten behöver ta fiktionen till hjälp, för att vi på allvar ska förstå vad som annars väntar.

——

Mats Söderlunds Hotet har för övrigt mötts av oerhört fina recensioner, och precis i dag släpps den som ljudbok hos Storytel. Jag har lagt den överst i min lyssnalista.