Jag gillar när saker är kompakta. När jag reser på semester har jag alltid gjort det till en konst att åka med så små väskor som möjligt, att resa lätt är ett honnörsord i min bok som dock spolierats av de idiotiska nya reglerna på flyget som i praktiken omöjliggör resande med bara en väska om man vill ha med sig en någorlunda normal necessär. Men det är en annan historia, och syftar här bara till att sjunga kompakthetens inledande lov.
Därför köper jag också helst pocketböcker. De tar ingen direkt plats, är lätta och man får ner dem i princip alla typer av väskor. Att deras billiga paketering skulle göra dem till en sämre form av litteratur tycker jag är rent nys, jag ryser nästan när jag ser någon med min egen bok i inbundet format, i mina ögon är ”Dannyboy” en pocketbok och ska läsas i det formatet.
Ja ja, ni förstår vad jag menar – jag gillar pocketböcker.
Ibland läser jag dock så klart inbundet. Ofta är det inget problem, alla böcker är ju inte tegelstenar och därför kan jag till och med få med mig en del inbundna alster i den mindre av mina två axelremsväskor.
Men så finns de ju där – tegelstenarna. Som Stieg Larssons ”Luftslottet som sprängdes”, 704 sidor lång och med en vikt på 1,076 kilo. Böcker som kan användas som träningsredskap. Böcker som folk vill sluka, läsa där de är, läsa hela tiden. Om de kunde.
Jag må vara kinkig ibland men ärligt talat, det går inte att släpa med sig den avslutande Stieg Larsson-boken i väskan, det är inte vikten som är problemet för datorn som väger dubbelt så mycket har jag ofta med mig – nej, det är det otympliga fyrkantiga formatet som gör det, det där konstiga ju större desto bättre och mer imponerande-tänket som många bokförlag fortfarande verkar jobba efter. När jag för några år sedan var på möte där utseendet på min första roman skulle bestämmas, så ville jag att den skulle vara kompakt, liten och lätt att ta med sig. De tittade missmodigt på mig och förklarade att böcker inte tas riktigt på allvar om de är för små, men sa ändå att de hade tänkt sig ett format de kallade lilla romanen, vilket jag ändå tyckte lät okej och nöjde mig med. Lilla romanen my ass, den är ju gigantisk och ser rent grotesk ut i bokhyllan bredvid pocketen, jag måste nästan blunda när jag passerar bokhyllan. Utseendet är det inget fel på, men storleken – uuh.
Och nu kommer jag till min poäng – varför håller jag på så här? Varför betalar jag 200 kronor för en bok i ett format som bara kommer att irritera mig under de dagar jag läser den? Jo, därför att jag inte har något val, förlagen vill tjäna pengar och man tjänar mer pengar på inbundet än pocket eftersom prismarginalerna är mycket högre. Men det är egentligen inte formatet förlagen tjänar pengar på, det är inte billigare att trycka inbundna böcker, tvärtom. Nej, förlagen tjänar paradoxalt nog mer pengar på inbundet eftersom tryck-, distributions- och lagerkostnader är högre på det formatet, de tjänar pengar på att deras procentuella prispåslag (som är ungefär detsamma på inbundet och pocket) blir mycket större per exemplar i kronor eftersom grundkostnaden är högre.
Mitt förslag är därför enkelt – ge ut böckerna i pocket från början men behåll priset högt! Ni kan fortfarande ge ut dem i megaformat också eftersom en del av publiken säkert ser böcker mer som bastanta klenoder än läsobjekt, men ställ en kund framför två lastpallar, förklara att priset är identiskt och erbjud därefter två alternativ – ”Luftslottet som sprängdes” på drygt ett kilo till vänster och ”Luftslottet som sprängdes” på drygt 300 gram till höger, och se vad som händer. Visst, pärmarna är mjuka och papperet är tunnare, men so what, det är väl det som står på sidorna som kunden vill åt? Och nej, jag vill inte se något dribblande med det där löjliga storpocketformatet som några förlag försökt sig på, en pocket ska gå ner i fickan precis som namnet anger.
Min tes är att kunderna är villiga att betala om de vet att boken är ny, den inbundna utgåvan vid sidan om skulle också visa det med strålande pedagogisk tydlighet. Och tänk på prismarginalerna! Cheezuz, att kunna sälja en bok för uppåt 200 spänn som bara kostat en knapp tia att trycka borde vara varje förlagsekonoms dröm.
Den här formen av försäljning skulle troligen inte passa alla böcker, men kriminallitteraturens storsäljare vore det givna valet att prova det på. 90 procent av kunderna springer inte till bokhandeln – eller Vivo – för att köpa de här böckerna i syftet att de vill äga dem, de vill bara veta hur fan det ska gå för Salander. Och de gör det helst i ett lättburet format, kosta vad det kosta vill.
Jag tror att du har helt rätt. Det skulle funka tror jag. Läste ungefär samma önskemål på någon annan blogg eller i kommentarsfältet på någon blogg. Jag, som är så pass inbiten Stieg Larssonläsare som man kan bli efter tre böcker hade gladeligen köpt dem bums i pocket istället, för de är lite tunga att hålla i när man sträckläser. Å andra sidan; med den tjockleken blir de lite svårlästa när de är för små i formatet; där krävs det kanske trots allt någon centimeter extra för att de ska gå att öppna smidigt och för att man ska kunna läsa ända in i mittenmarginalen.
När det gäller din bok – som jag läser (och gillar) just nu – så konstaterade jag med belåtenhet igår kväll just hur liten den var (jag läser alltså pocketutgåvan) och att det verkade passa med boken på något sätt; kan inte förklara hur, men det var helt naturligt att den skulle vara så.
Jag är väl förvisso inte direkt vältränad men jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska läsa de stora, tunga inbundna böckerna utan att armarna somnar. Okej att vissa gillar att läsa sig till sömns, men när det bara gäller armarna ser jag inget direkt positivt med detta. Med andra ord så väntar jag hellre på pocketen. Jag läser förvisso inga deckare, och inte särskilt många ”spännande” böcker så jag kan vänta på ett annat sätt. Läser man biografier och dylikt så är det liksom ingen jättebrådska. Utan att ha gjort någon direkt vetenskaplig undersökning så känns det väl som att England är bättre. Där kommer ju 90% av alla böcker (som jag läser iallafall) i såna storpockets typ, och det direkt. Skönt för armarna, bra för ekonomin, fantastiskt för tålamodet.
Det finns jättebra bokstöd, typ handikapphjälpmedel, om man tycker att det är jobbigt att hålla i tunga böcker… Fast visst är pocket att föredra.
Bokstöd har jag prövat men inte hjälpte det. Oflexibelt på nåt vis.
Talböcker är ju det bästa för oss svaga men jag har svårt att koncentrera mig, ungefär som när jag lyssnar på Sommarprogrammen, jag glömmer bort att jag lyssnar och börjar tänka på annat. Enda prat jag kan lyssna på så länge är kommentatorspåren på PSB-DVD-erna.
men en bok är ju så mycket mer än vikt och storlek. en väl inbunden bok med bra papper är så mycket mer sensuell att läsa än en sladdrig pocket med återvunnet grått papper. nej, pocket är en nödlösning – bara kartonnage är sämre. däremot vore det fint med sänkta priser på inbundna böcker.
Sabina: Härligt att du läser min bok i det rätta formatet – alltså pocketformatet! Och jag vet inte riktigt om jag håller med om det där med mittenmarginalen, det var mig veterligen inget problem i ”Flickan som lekte med elden” i alla fall, och även om den är lite tunnare än del tre så klockar den ju in på 630 sidor någonting…
Jonas: Storpocketar… Nej, jag förstår inte meningen med dem. En pocket ska vara liten.
Karin: Det känns ju som att det gått lite för långt när man behöver leta efter handikapphjälpmedel för att läsa en bok…
iPet: Well, här är vi diametralt olika, för för mig är den nödlösningen förstaval i nio fall av tio. Och det finns ju inget som säger att en pocket måste tryckas på återvunnet papper, de flesta gör det väl bara för att det är billigare samt, antar jag , mer miljövänligt.
Den bästa läsningen är ju när man läser en favoritpocket för typ tredje gången. Då är den mjuk och följsam.
Daniel: håller med om att mittenmarginalen funkar i flickan som lekte med elden. Men jag vet att jag någon gång faktiskt haft problem med detta när det gällt någon extra bastant pocketbok. Måhända hade det blivit fel i skärningen. Plus att vissa av dem är svåra att ha liggande på ett bord bredvid tekoppen, sidorna faller igen… 😉
ipet: jag håller med dig också. Ibland gillar jag inbundet (eller gammalt hederligt trådhäftat). Men om jag ska läsa utomhus på semestern är det bara pocket som gäller; jag näns inte ta något inbundet till badbryggan eller sandstranden. Men det är inte alla inbundna böcker som har något att komma med ur ett estetiskt perspektiv. Både papperskvalitet, omslag och bindning kan vara rätt så mediokra eller intetsägande emellanåt. Vore kul om bokkonsten kunde få en rejäl revival.
Har precis släpat mig igenom Stieg Larssons ”Luftslottet…”. Fy vad tungt det har varit. Om jag nu inte hade fått boken eller varit så nyfiken på hur sista delen slutade hade jag definitivt väntat tills den kom i pocket. Inte konstigt att ljudböcker blir blir ett bra alternativ. Nu väntar en sommar full med pocket. Inbundna böcker känns som de är mest till för att ägas, pocket för att läsas. Och jag gillar att läsa.