Det blir för jobbigt att sålla

21 reaktioner till “Det blir för jobbigt att sålla”

1. De som är rädda för och gärna ser att egenutgivning eller andra nya former av utgivning förblir något för losers och glada amatörer man inte behöver bry sig om, är främst de som i dag har som uppgift att sortera och värdera litteratur – exempelvis litteraturredaktörer på tidningar eller inköpare hos bokhandlarna. Om strukturerna, hierarkierna och de oskrivna reglerna av i dag bryts sönder blir deras jobb svårare, kanske blir en del av dem till och med utan funktion.

   Intressant. Bra skrivet.
   En del mindre förlag verkar satsa på bokbloggare. Chansen att få boken recenserad av ”etablerade kritiker” är minimal, men ett inlägg på en bokblogg kan bli läst åtskilliga gånger.
   Jag recenserade en bok på min bokblogg som inte fått en enda recension i dagspressen. Det inlägget har fått nästan 500 hits. Det måste väl betyda något för boken, trots att min bokblogg är så liten?
   Läsarna kan googla sig fram till åsikter om en bok, som inte behöver vara skriven av dagspressens kritiker. Den gamla elitens makt är bruten.
   Vi går andra tider till mötes, det är solklart.

   Men det förändrar inte det faktum att egenutgivarens största utmaning är marknadsföringen.

2. Visst har bokbloggare börjat få betydelse, utan tvekan, och jag tror att de flesta bokförlagen, även de stora, insett det vid det här laget.

   Visst är marknadsföringen ett problem, det är svårt att nå ut, och det tror jag att det kommer att fortsätta vara. Men jag tror också att det på nätet kommer att växa fram nya arenor där det talas om och uppmärksammas litteratur, som kommer att få allt större betydelse.

   Man får heller inte glömma att vi fortfarande är tidigt i den här processen. Förändringen, hur den nu ser ut, lär inte komma på en natt.

3. Det är mycket möjligt att jag har fel om förlagens betydelse för den genomsnittliga läsaren. Det intressanta tycker jag dock är diskussionen om hur egenutgivare arbetar med sin egen text inför utgivning. Hur har du gjort – anlitat en redaktör eller gjort hela jobbet själv?

   Och jag är med dig på att det vore bra om förlagsstrukturen bryts upp. Min egen bok kommer ut på ett litet förlag som hittat en egen nisch på marknaden. Den skulle förmodligen inte haft en chans på något av de stora förlagen.

4. ”välrenommerade litteraturkritiker säger att man av princip inte bör recensera böcker av egenutgivare, eftersom det då blir för jobbigt att sålla” – du har säker någon källa, men jag som litteraturkritiker tycker att det låter helt befängt. Och jag betvivlar att det är representativt – jag har aldrig hört någon av mina ”kollegor” uttrycka sig så. Sanningen är ju att de främsta författarna fortfarande utkommer på de stora etablerade förlagen, vilket gör det naturligt att ägna deras utgivning störst intresse – inte redaktionell lathet. Sedan har det som bekant vuxit fram flera mindre kvalitetsförlag, som också får allt större utrymme på litteratursidorna. Egenutgivningen utgörs dock (ännu) till en förkrossande stor del av sådant som antingen skulle behöva en rejäl redaktionell omgång eller lika gärna kunde ha stannat i byrålådan. Jag bläddrar igenom allt som når mitt skrivbord i jakt på de där guldkornen som den nya tekniken öppnat för, men hittills har jag bara vaskat sand.

   Generellt tycker jag att det är märkligt i att man först refuseras av etablerade förlag, sedan ger ut texten själv, och avslutningsvis surar över att litteratursidorna inte uppmärksammar boken. (Du givetvis undantagen här.) Att man uppfyllt uthållighetsprovet att skriva 200 sammanhängande A4-sidor säger ju ingenting om den litterära kvaliteten, vad man än själv går och inbillar sig. Om jag, hypotetiskt, skulle lägga ut allt jag får in på recension, skulle litteratursidorna få döpas om till ”Sågverket”. Och hur sugen man än är på uppmärksamhet, så är det ju få saker som gör så ända in i själen ont som att se sin bok slaktas av kritiken.

5. Annelie: En viktig del i mitt utgivningsprojekt, som jag har beskrivit rätt ingående här i bloggen det senaste året (med start här), var att göra precis allting kring utgivningen av min andra roman helt själv, så även textredigeringen. Med det menar jag inte att det är så man bör göra, men jag ville försöka visa att det faktiskt går. Om jag sedan lyckades låter jag andra bedöma.

   iPet: Det är möjligt att jag formulerade mig lite spetsigt, men åsikten framförs i den här intervjun, exempelvis, och jag vill minnas att jag var på ett seminarium på bokmässan där liknande tongångar hördes. Och jag tycker väl att förlagsrefuserade författare har lika liten eller stor rätt att sura för att de inte blir recenserade som författare som ges ut på förlag har det. Jag tror att de flesta är medvetna om vilken lavin av böcker som ges ut, och att det bara finns utrymme för att recensera ett fåtal titlar. Jag efterlyser verkligen inte någon allemansrätt för recensioner.

6. Daniel: Tack för svar! Jag har följt din blogg sporadiskt, men har tydligen missat viktiga delar. Kikar på det.

   Jag har för övrigt hört mycket gott om din bok, så jag gissar att du har gjort ett bra jobb. (Får se till att läsa den för att kunna bilda mig en egen uppfattning.) Men som du säger kanske det inte är rätt väg att gå för alla.

7. Daniel: Nja, fast har man refuserats av X antal förlag så borde det vara en mindre överraskning att man refuseras även av kritiksidorna, än om man har fått ett fint förlags kvalitetsstämpel på omslaget? Jag tycker för egen del inte att sållandet är det stora problemet, utan det är rent logistiskt – var ska man förvara alla dessa böcker som dagligen översvämmar brevfacket?

   Den banala slutsatsen är väl för böcker såväl som litteraturkritik att det i längden inte är avgörande av vilka (stora förlag/egetförlag) eller var (DN/bokblogg) den publiceras, utan det är kvaliteten som räknas. Är kvaliteten tillräckligt hög så blir det läst.

8. @iPet: Jag hugger in på slutet i debatten och hänger upp mig på ”Är kvaliteten tillräckligt hög så blir det läst.”
   Nja, det är väl det som är problemet. Att inte ens kvalitet är en garanti för att bli läst. Ordentligt. Varken av förlag eller recensenter. Det faller på sin egen omöjlighet.
   Piratförlaget missade Stieg Larsson för att de inte hann läsa manuset. Pippi Långstrump ratades av Bonniers för att de inte gillade budskapet. Otaliga förlag ratade Harry Potter innan någon såg potentialen.
   Nu vet jag inte om dessa två ses som exempel på litterär kvalitet. Men det kanske denna gör:
   http://hubpages.com/hub/Fan_submits_Jane_Austen_work_anonymously_to_publishers_and_gets_rejected

   Har hört att det på vissa större förlag är praktikanter som gör första gallringen av manus. Långt innan de når en lektör så bläddrar någon med långt mindre kunskap och gör en bedömning.

   Kanske är det istället som historien om chefen som tog halva högen med jobbansökningar och kastade i papperskorgen.
   – Du har ju inte läst dem, varför gör du så? frågade en av de anställda.
   – Det är otur för dem som hamnade i den högen. Men jag vill inte anställa någon som har otur, svarade chefen.

9. Sölve: Givetvis finns det undantag, men för varje undantag finns det ju oräkneliga exempel på motsatsen. (Och till undantagen får vi väl också räkna dem som antas, utges med buller och bång, men ändå inte får några läsare. Litterär kvalitet är som bekant inget som låter sig mätas vetenskapligt.) Och fallet med Jane Austen, tycker jag med förlov sagt, är lite tramsigt. Litterär storhet är ju till inte ringa del kontextuell. Om någon skrev som Austen i dag skulle personen avfärdas som en Austenplagiatör eller bara litterärt mossig.

   Jag har mycket svårt att tro att något av de svenska förlagen använder sig av praktikanter som första sållande instans. Det har de väl knappast råd med, med tanke på dina inledande exempel? Den gängse gången är ju redaktionsmöte, där förläggare, redaktörer och en och annan lektör gemensamt bläddrar i veckans manusskörd, diskuterar, förkastar och i något enstaka fall lägger ut på läsning. (I de allra flesta manus läser man alltså bara någon sida här och där, för att bedöma stilen, vilket är, vad jag förstår, det första nålsögat att passera.)

10. Jo, förlagen har nog råd med det. De tar en kalkylerad risk, precis som de gör när de som du beskriver läser enstaka sidor eller bara första sidan i ett manus. Det är väl så att i 99% av fallen är en sådan koll allt som behövs för att konstatera att det här är inget för oss. Men en gång på 100 händer det att de helt missar ett bra manus eller en författare med potential.

    Och exemplen ovan är i flera fall sådana där förlaget läst manus med en riktig lektör men gjort en bedömning (missbedömning?) av dess kvalitet och potential. De två kanske inte alltid är förenade att döma av litteraturkritikernas och läsarnas mottagande av olika böcker.

11. iPet: Nu är det just detta som varit uppe för debatt otaliga gånger under de senaste åren: Det som litteraturkunniga vill kalla litteratur av god kvalitet, BLIR ju inte läst. Åtminstone inte i så stor utsträckning som författare/förlag och även vi litteraturälskare skulle önska. Istället blir ju Stieg Larsson läst och han brukar inte direkt hamna i det facket när vi sorterar böcker efter kvalitet. Men ”god” litteratur (enligt samma personers bedömning då) blir betydligt oftare recenserad.

    Sedan är jag mycket osäker på om Sölves teori kring praktikanter verkligen stämmer. Den lilla inblick jag har i förlagsvärlden, har aldrig tytt på något sådant. Att recensenter gärna stoppar undan en stor del av egenutgivningen direkt, tror jag dock stämmer betydligt bättre. Annars får jag lov att säga att kritikerna jobbar på väldigt bra för sin lön.

12. Johanna: För att dra en högst vanvördig parallell – folk äter mycket mer snabbmat än vällagade måltider, men det är inte de olika Sibyllaköken som recenseras i pressen utan de flotta restaurangerna. Folk äter ju nu inte hamburgare över disk för att få sig en kulinarisk upplevelse och de läser inte deckare för att få sin världsbild utmanad. De söker blott en stunds mättnad respektive förströelse, och vackert så. Men det innebär ju inte att något mer avancerat är eftersträvansvärt och därmed bör beredas utrymme. Sedan tror jag att författare, förlag och litteraturälskare alltid har tyckt att den ”goda litteraturen” inte blir tillräckligt läst.

13. Kloka tankar av iPet,
    tack!
    – jag blir nyfiken på vem du är.

14. Lena: Följ länken vid hans namn så löser internet resten…

15. Surr och snack kring författarens namn, tidsanda, vilket manér som är inne, vilka sorts berättelser som ligger i tiden, ren och skär subjektivitet, att ha turen att rätt person känner sig tilltalad av manuset – att mena att utgivningsbeslutet inte påverkas av ovanstående, utan att förlagsredaktörer och lektörer är blinda inför allt som inte har med manusets objektiva kvalitet att göra, är naivt i min mening.

    Jag tycker heller inte man kan ta en utebliven recension som intäkt för att författaren inte håller tillräckligt hög kvalitet. Varför recenserades i så fall mina första böcker, som kom ut på LeanderMalmsten förlag, men inte Våld, som kom ut på eget förlag Aglaktuq? Skulle jag verkligen skriva så mycket sämre som 33-åring än som 19-åring? Eller, hur kommer det sig att Våld fick en väldigt fin recension av Expressens Nina Lekander – den enda större kulturredaktion som uppmärksammade boken – om den var så kass?

    Jag delar inte uppfattningen att egenutgivare surar för att traditionella medier inte recenserar böckerna i samma utsträckning som etablerade förlags böcker recenseras. Bryter man mot etablissemangets regler och ger ut sin egen text kan man inte förvänta sig annat än att litteraturredaktörerna på dagstidningarna, som ju är en del av etablissemanget, för det mesta avfärdar dem.

    Som tur är finns det fler kanaler idag, som bokbloggar, bokcirklar, liveframträdanden, Facebook-grupper, Twitterflöden, högläsningsfilmer och bokvideor på Youtube. Med detta inte sagt att det är lätt att nå ut, men precis som egenutgivna författare inte låter sig hindras av negativa utgivningsbeslut så är inte uteblivna recensioner en total dödsstöt för en egenutgiven bok i det här klimatet.

16. iPet: Visst är det så! Det är därför jag inte tror att det nödvändigtvis är kvaliteten på boken som räknas vare sig för läsning eller publicering, så som du skrev i din första kommentar. Det är andra mekanismer bakom.

17. Oj vad många kommentarer under tiden som jag hängt på Rum för barn med Tage. Kul! Jag ska försöka kommentera några grejer:

    iPet: En sak slog mig, och det är att nu är vi ju tillbaka i diskussionen att egenutgivare tillhör de refuserades förening. Jag vet inte om det nödvändigtvis är sant. Jag anser mig inte tillhöra den kategorin, och jag vet inte om Sölve Dahlgren eller Karin Ström, som också kommenterat här, gör det heller. Jag ville ju med min utgivning visa att tiden nu börjar bli mogen för att man kan välja att gå sin egen väg ändå, utan att man för den sakens skull uttömt alla andra möjligheter först och ser egenutgivning som en sista utväg.

    Sölve: Jag tänkte på det här med att Stieg Larsson missades, och att Astrid Lindgren också blev refuserad när det begav sig. Det är ju visserligen sant, men det betyder ju inte att förlagsvärlden i gemen är hopplös. Deras talang kanske inte sågs av första instans av olika anledningar, men den upptäcktes ju rätt snart av andra. Man ska inte, även om jag gillar att sjunga egenutgivningens lov, glömma att det finns väldigt mycket klokskap på förlagen också. Jag vill inte att någon ska tro att jag ogillar bokförlag, tvärtom så är jag väldigt förtjust i dem även om jag kanske inte gillar riktningen jag tycker branschen verkar vara på väg åt. Jag genomförde inte min självutgivning i första hand för att kritisera förlagen, utan för att jag ville visa på att tiden nu är mogen för att gå alternativa vägar också.

    Annelie: Hoppas du gillar min bok! Eller mina böcker. Det är bara att ladda ner här från sajten om du inte ids köpa, min debut ”Dannyboy & kärleken” kommer inom kort att finnas tillgänglig för nedladdning också.

    Johanna och Sölve och iPet: Jag vet visserligen inte om jag tycker att det är så konstigt om förlagspraktikanter deltar i gallringsprocessen av manus, de som praktiserar på förlag läser väl i regel förlagskunskap och måste väl få praktisk erfarenhet av den delen av förlagsarbetet också. Men jag har svårt att tänka mig att de ensamma får ta papperskorgsbeslut.

    Karin: Jättebra skrivet tycker jag! Skriver under och känner igen mig.

18. Daniel: Nej, jag ser absolut inte ner på den kompetens som finns på förlagen. Det är en fantastisk möjlighet för de författare som får chansen att jobba med deras duktiga redaktörer. Jag har ju själv jobbat på förlag, dock främst med tidningar inte så mycket böcker. 🙂

    Vad jag däremot såg, som fick mig att välja egenutgivningsspåret, var framför allt högen av manus som dränkte förlagen. Det säger sig självt att får du in 5000 manus på ett år (som det påstods i någon artikel för något år sedan) säger det sig självt att allt inte blir läst. Och allt passar inte in, ligger inte rätt i tiden, hamnar inte hos rätt lektör (praktikant?) osv.
    Förutom att vara förbannat bra ska du också ha gnutta tur. Och om du passerade nålsögat skulle du ställa in dig på att kanske få ett utgivningsdatum som låg 1,5 – 2 år framåt i tiden. Jag orkade inte vänta. Plus att jag väl kände att det kunde vara rätt kul att testa andra vägar, få en större inblick i branschen. Jag är nämligen inte övertygad om att de stora förlagen alla gånger är bäst på att marknadsföra och få ut en bok.
    Sen har jag kanske inte enorma litterära ambitioner utöver att jag hela tiden vill utvecklas, bli en skicklig författare. Varje bok ska bli bättre än den förra. Men jag blir hellre läst av massorna än av en smal krets som läst litteraturkunskap.
    Men vi får väl se, jag kanske mognar och blir mer finsmakad med åren. Kanske kommer den en dag när jag inte längre tycker att killar som Grisham, Brown och (för tidigt bortgångne) Crichton är fängslande. Vet inte. Kanske är jag för evigt skadad av att ha sträckläst Stephen Kings tegelstenar som 12-13-åring. 🙂

    Däremot är jag lite krass när det gäller det kommersiella. Ska jag kunna lägga mer tid på skrivandet, på att anlita coacher, gå kurser mm – då måste jag också sälja böcker. Annars har jag inte råd att lägga den tid som krävs.
    Hur många svenska författare som skriver vad som kan klassas som litterär litteratur kan idag leva på det?

19. Vilken intressant diskussion det blev här också. De som läst mina inlägg på debutantbloggen vet väl var jag står i frågan. Men jag måste erkänna att det finns många tänkvärda kommentarer från båda sidor i argumentationen.

    Men inga argument har i alla fall fått mig att ändra på mig. Om ungefär två månader kommer min bok att publiceras på eget förlag. Det känns oerhört spännande och roligt. Det hade inte varit möjligt för några år sedan, men den nya tekniken öppna ständigt nya dörrar.

    Vi lever sannerligen i intressanta tider.

20. Karin Ström menar att att följande har betydelse för en boks framgång:
    författarens namn, tidsanda, vilket manér som är inne, vilka sorts berättelser som ligger i tiden, ren och skär subjektivitet, att ha turen att rätt person känner sig tilltalad av manuset –Jag kan inte annat än dela hennes åsikt. Så fungerar det med de flesta konstnärliga alster tex musikstycken etc. Det vore sorgligt om den en enda värdemätaren på en bra bok vore att ett större förlag antog den. Det viktigaste är väl ändå skriv-skaparglädjen och egenutgivningen främjar mångfalden. Daniel Åberg skriver”Nya sätt att filtrera, sortera och haussa/baissa författare och böcker skulle snart uppstå på andra håll.” Jag delar din uppfattning Daniel.

21. Sölve: Angående det där med hur många som kan försörja sig på sin litteratur – i en sammanställning som Svensk Bokhandel gjorde 2009 framkom det att mindre än fem procent av medlemmarna i Författarförbundet försörjer sig enbart på sitt författande. Jag skrev om det i samband med Umeås Littfest i fjol.

    Oskar: Ja, det är sannerligen intressanta tider. Och det ska bli väldigt spännande att se hur det går för din utgivning. Jag håller tummarna!

Kommentarer är stängda.