Ja, jag gissade ju fel. I gårdagens tv-sändning sa jag att jag trodde på Bruno K Öijer som årets Augustvinnare, men det blev ju PO Enquist för andra gången istället. Inte för att jag klagar, jag är ju inte en lyrikens man så personligen föredrar jag den vinnare som blev. Men det är ju konstigt att det under tjugo år av Augustpris bara skett en enda gång att en poet tagit hem statyetten – 1996 när Tomas Tranströmer vann för ”Sorgegondolen”.
Hur som helst – jag var först upp på scenen med min gula TT-mick och raskt framme hos PO när applåderna ebbat ut, och jag och GP-Martin och SvD-Lina turades om med våra frågor. Därefter raskt in i festsalen där jag drog åt mig en tallrik plockmat och förflyttade mig ut i en korridor – där min trötta jobb-pc fick suga kraft ur ett eluttag – och skrev för glatta livet samtidigt som jag försökte äta bröd, lax och potatissallad. Strax efter halv nio var texten klar och utsänd, här hos Helsingborgs Dagblad.
Hur gick det med linsluseriet då? Dåligt. Jag syntes varken i TV4 eller hos DN, vilket ju var förra årets facit. Men Bokhora-Jessica sa efteråt att det varit i det närmaste omöjligt att ta en bild på PO uppe på scenen utan att jag eller den gula micken hamnade i fokus. Bra. Hon var dessutom vänlig att låta mig få en av sina bilder.
Jämfört med det djungelns lag-kaos jag är van vid från Melodifestivaltävlingar och andra nöjesarrangemang, så är Augustpriset en förvånande hövlig tillställning när det gäller att få fatt på sina pratminus. Nu kände jag mig närmast bufflig bara för att jag valde att ta några extra långa kliv för att hinna fram först till PO.
Det märktes att årets Augustgala inte tv-sändes. Arrangemanget var helt befriat från den ängsliga humor som alltid präglar livesändningar på tv. Förra årets ansträngda nu gör vi narr av Björn Ranelid-skämt mellan priserna var som bortblåsta, och ersatt av finstämd musik av Tina Ahlin och Svante Thuresson. Tack för det.